Notiser

Fläckig ärtvivel Sitona macularius (Marsham, 1802)

Den 2 maj 2000 besökte jag Ravlunda skjutfält. På sandstranden fanns en mycket innehållsrik långväga vinddrift. Den innehöll bland annat talrika exemplar av fältfrölöparen Harpalus signaticornis (Duftschmid, 1812). På Artportalen har jag rapporterat 1000 exemplar vilket säkerligen är i underkant. Vid denna tidpunkt var den endast känd från vinddrifter på Skånes östkust.

Den enda art bland skalbaggarna som var ny för Sverige var en hona av fläckig ärtvivel. Jag har nedan lagt ut några bilder av exemplaret.

Figur 1 visar ögonens rundning och längden på borsten på täckvingarna.

Figur 2 visar antennskaftets klubblika slut (figur 442 i Eivind Palms Nordeuropas Snudebiller från 1996).

Figur 3 visar de framåtriktade lätt uppstående svarta fjällen på huvud och halssköld.

Figur 4 visar honans karakteristiska spermateka (Palm figur 477).

Figur 1. Fläckig ärtvivel, hona, Ravlunda skjutfält, Skåne, 2 maj 2000. Visa större bild.

Figur 2.Fläckig ärtvivel, hona, antenn, Ravlunda skjutfält, Skåne, 2 maj 2000. Visa större bild.

Figur 3. Fläckig ärtvivel, hona, huvud och halssköld, Ravlunda skjutfält, Skåne, 2 maj 2000. Visa större bild.

Figur 4. Fläckig ärtvivel, hona, spermateka, Ravlunda skjutfält, Skåne, 2 maj 2000.

---

Oxypoda strandi Scheerpeltz, 1957 ?

Den 10 februari 2012 rapporterade jag in 29 exemplar i Artdatabanken som Oxypoda strandi. De var funna i sandig miljö i östra Skåne 1992-2001 och västra Blekinge 2005 ofta i kaninhål. Orsaken till valet av Oxypoda strandi var att jag fann inget annat lämpligt namn.




I Danmark anges att Oxypoda strandi Scheerpeltz, 1957 och Oxypoda abdominalis (Mannerheim, 1830) är synonymer.

I Artdatabankens Artfakta finns de som två arter: Oxypoda strandi resp. Oxypoda abdominalis.

Detta kan möjligen tolkas som att den art som hittats i Danmark är Oxypoda strandi och inte Oxypoda abdominalis, även om kommentaren att de är synonymer inte stämmer.

Figur 1. Oxypoda strandi?, hona, Tostarp, Karlshamn, Blekinge, 20 maj 2005. Visa större bild.

Figur 2. Oxypoda strandi?, hane, penis underifrån, Ravlunda, Skåne, 9 september 1995.

Figur 3. Oxypoda strandi?, hane, penis från sidan, Tostarp, Karlshamn, Blekinge, 10 oktober 2005.

Figur 4. Oxypoda strandi?, hona, spermateka, Brösarp, Skåne, 18 september 1999.

Xiphydria prolongata (Geoffroy, 1785)

Under våren har jag på flera platser i Malmöområdet sett kraftigt hackspettshackade döda men hårda sälggrenar (figur 1). Det fanns grenar som var flera meter långa och hackade helt runtom. Här måste funnits läckerheter för hackspettar. En första kontroll visade på vita tjocka larver med en hornaktig spets baktill.

Jag tog hem några grenar. Kläckning resulterade i halstekeln Xiphydria prolongata. Mina kunskaper om vedsteklar är närmast obefintlig vaför det kan vara en felbestämning.

Det danska namnet på denna art är piletræhveps medan något svenskt namn inte verkar finnas.

Figur 1. Hackspettshackad sälggren med angrepp av Xiphydria prolongata, Kalina naturområde, Burlöv, 1 april 2024. Visa större bild.

Figur 2. Xiphydria prolongata, hane kläckt från sälggrenen i figur 1. Grenen intagen i rumstemperatur 1 april, Kalina naturområde, Burlöv, 5 maj 2024. Visa större bild.

Figur 3. Xiphydria prolongata hona kläckt från sälggren intagen i rumstemperatur 22 april, Käglinge naturområde, Malmö, 28 maj 2024. Visa större bild.

Liogluta alpestris (Heer, 1839) kontra Liogluta nitidula (Kraatz, 1856)

I GBIF anges att Liogluta nitidula (Kraatz, 1856) är en synonym till Liogluta alpestris (Heer, 1839). I Käfer Europas anges att Liogluta nitidula (Heer, 1839) är en synonym till Liogluta alpestris (Heer, 1839).
Felskrivning av auktor? eller handlar det två skilda Liogluta nitidula.

I BeetleBase startade Jyrki Muona 21 februari 2022 en diskussion där han anser att alpestris och nitidula enligt GBIF:s beteckning är två skilda arter.

Som svar på en fråga den 23 februari 2022:
Vilka längdintervall har aedeagus för alpestris och nitidula?
svarade han den 24 februari 2022:
I Brundins ritningar med samma mikroskopförstorning är alpestris 17.3 cm, nitidula 15,3. Delen på vilken paramerer går är är större och litet uppåt ställd i alpestris, nitidula har den litetnedåtriktad. Indre lameller är olika likaväl.

I hans senaste inlägg i diskussionen den 10 januari i år medföljer en bild på penis av de två arterna. Här skriver han dessutom:
Den är lättast att känna till genom att titta på vinkeln mellan apikala delen och basen dit paramerer går, sätt från sidan. I alpestris är vinkeln 90 grader, i nitidula större.

och (redigerat av mig):

Spermateka hos alpestris är markant längre och litet s-formig.

Jag förmodar han håller på med en artikel om dessa två arter.

Vädret i januari här i Malmö har gjort att jag plockat fram mina alpestris för att se om det möjligen kunde finnas någon nitidula bland dem.
Det handlar om:

1977-09-11, Sk, Höör, Fogdaröd, smågnagargång, fälla, 5 hanar och 1 hona, 2 hanar och en hona genitalpreparerade , alpestris.
1994-11-12, Sk, Ravlunda, Lilla Juleboda, smågnagargång, fälla, 5 hanar och 1 hona, alla genitalpreparerade, alpestris.
1999-06-11, Sk, Lomma, Alnarp, lövbuskage, sållade, 3 honor, alla genitalpreparerade, alpestris.
2007-09-19, Öl, Runsten, Södra Bäck, ängsmark, håvad, 1 hona, genitalpreparerad, alpestris.
2019-10-05, Sk, Malmö, Elinelund, lövskogsförna, sållade, 2 hanar och 1 hona, ingen genitalpreparerad, troligen alpestris.
2022-05-14, Sk, Malmö, Katrinetorp, ruttnande potatis, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
2022-05-18, Sk, Svedala, Törringe gård, lövskog, håvad, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
2022-05-20, Sk, Malmö, Bunkeflostrand, ruttnande potatis, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
2022-05-20, Sk, Malmö, Elinelund, lövskogsförna, sållade, 3 hanar, alla genitalpreparerade, alpestris.
2022-05-30, Sk, Malmö, Robotskjutfältet, lövskogsförna, sållad, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
2022-06-01, Sk, Malmö, Almåsa, blandskog, håvade, 8 hanar, alla genitalpreparerade, alpestris.
2022-06-03, Sk, Malmö, Elinelund, lövskogsförna, sållad, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
2022-09-21, Sk, Svedala, Törringe gård, grävlinggrytgång, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
2022-09-26, Sk, Malmö, Ollebo, grävlinggrytgång, 1 hane, genitalpreparerad, alpestris.
samt
2005-06-08, Bl, Listerby, Blötö, betad ekbacke, håvade, 2 hanar och 7 honor, hanarna och en hona genitalpreparerade, nitidula.

Skador på penis och kvarstående delar av paramererna kan försvåra jämförelsen men jag anser att exemplaren från Blötö är nitidula (penis hane 1 i figur 1, 2 och 3, penis hane 2 i figur 4 , 5 och 6, spermateka hona figur 7) medan alla mina övriga exemplar är alpestris.

Figur 1. Penis från sidan. Till vänster L. alpestris, Almåsa, Malmö, Skåne, 1 juni 2022. Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Figur 3. Penis underifrån. Till vänster L. alpestris, Almåsa, Malmö, Skåne, 1 juni 2022. Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Figur 2. Penis från sidan. Till vänster L. alpestris, Almåsa, Malmö, Skåne, 1 juni 2022. Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Figur 4. Penis från sidan. Till vänster L. alpestris, Lilla Juleboda, Ravlunda, Skåne, 12 november 1994. Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Figur 6. Penis underifrån. Till vänster L. alpestris, Lilla Juleboda, Ravlunda, Skåne, 12 november 1994. Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Figur 5. Penis från sidan. Till vänster L. alpestris, Lilla Juleboda, Ravlunda, Skåne, 12 november 1994. Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Figur 7. Spermateka. Till vänster L. alpestris, Alnarp, Lomma, Skåne, 11 juni 1999. Till höger L. nitidula, Blötö, Listerby, Blekinge, 8 juni 2005.

Helochares lividus (Forster, 1771) ny Sverige

Jag har mars 2016, juni 2016, februari 2018, juni 2018, och augusti 2018, berättat om skalbaggsfynd från den blivande stadsparken Lindängelund.

Denna är nu snabbt igenväxande. Det enda som har hänt de här åren är en ny detaljplan våren 2022, där man döpt ruderatmarksområdet till Landskapsparken. I denna detaljplan har dagens två dammar slagits samman till en enda stor damm.

I dagens stora damm samlas driftränder på den östra sidan i den ofta förekommande kraftiga västvinden. Dessa har jag undersökt vid flera tillfällen. Den 14 oktober gjorde jag en cykeltur hit och tog ett sållprov av både drift på stranden och flytande i vattnet. Det innehöll som vanligt stora mängder vattentrampare av släktet Haliplus och palpbaggar av släktet Laccobius. Allmänna var också vattentramparen Peltodytes caesus (Duftschmid), axslingevivel Bagous longitarsis (Thomson) och gul dykvivel Eubrychius velutus (Beck). Det fanns också fem palpbaggar av släktet Helochares i sållprovet. Tre av dessa var den allmänna H. obscurus (Müller) medan två (en hane och hona) var den för Sverige nya arten H. lividus (Forster).

Vid ett återbesök den 18 oktober för fotografering av biotopen tog jag ett nytt sållprov. Detta innehöll sex H. lividus och två H. obscurus.

Munskölden är gul hos H. lividus (figur 4) medan den är svart hos H. obscurus (figur 5). Punkteringen på halssköld och täckvingar är finare och glesare hos H. lividus (figur 2 resp. 3). Säkraste skiljetecknet är dock paramererna hos hanen där H. lividus har en inåtvänd utvidgning långt upp som saknas hos H. obscurus (figur 6 resp. 7).

I Beetlebase berättar Christoffer Fägerström 2023-09-02:

Vid årets NCG-träff på Langeland fick jag två individer av Helochares lividus i en lerig damm vid Gulstav mose. En av dem bar på äggsäck så arten reproducerar där.
Följearter i dammen var Helochares obscurus, Anacaena limbata, Limnoxenus niger, Peltodytes caesus samt Hygrobia hermanni.

Jan Pedersen berättar 2023-09-07:

- Og d. 26.8.2023 var jeg sammen med Gunnar Pritzl, Flemming Helsing og Gorm Pilgaard på lokaliteten for at følge lidt op på Christoffers spændende fund. Det viste sig at H. lividus er den almindeligste art i det pågældne vandhul, idedt vi fandt mange hundrede individer. Der var derimod ikke mange H. obscurus. Til gengæld var der masser af voksne Hygrobia og enkelte Hydrovatus cuspidatus.

Jag förmodar att Christoffers fynd var det första av arten i Danmark. I naturbasen.dk finns flera rapporter om en Helochares sp. men ingen om H. lividus. Kanske någon av dessa rapporter avser H. lividus.

Fyndet på Langeland och mitt fynd i Malmö tyder på att arten håller på att snabbt spridas norrut och den finns förmodligen redan på flera platser i södra Sverige.

Figur 1. Fyndplats för Helochares lividus, Lindängelund, Malmö, 18 oktober 2023. Visa större bild.

Figur 3. H. obscurus, hane, Lindängelund, Malmö, 18 oktober 2023. Visa större bild.

Figur 2. H. lividus, hane, Lindängelund, Malmö, 14 oktober 2023. Visa större bild.

Figur 4. Munsköld till H. lividus, Lindängelund, Malmö, 14 oktober 2023. Visa större bild.

Figur 5. Munsköld till H. obscurus, Lindängelund, Malmö, 18 oktober 2023. Visa större bild.

Figur 6. Aedeagus till H. lividus, Lindängelund, Malmö, 14 oktober 2023. Visa större bild.

Figur 7. Aedeagus till H. obscurus, Lindängelund, Malmö, 18 oktober 2023. Visa större bild.

Olibrus liquidus Erichson, 1845 ny Sverige

Jag har maj 2017 och februari i år berättat om Ulricedahlsgården och dess omgivningar. Den 9 augusti gjorde jag en cykelutflykt hit.

Området med de övergivna koloniträdgårdarna delas av en grusväg. Öster om denna håller kolonierna på att omvandlas till en ny muslimsk kyrkogårdsdel. Väster om grusvägen är kolonierna orörda men igenväxande. Här finns många intressanta kvarstående växter som sparris, bergmynta, småsporre samt flera kulturväxter som jag inte kan identifiera. När jag håvede här tog jag med hem några sotsvampbaggar Phalacridae. De tillhörde släktet Olibrus, hade ljusa ben och visade sig synnerligen svårbestämda.

Vid ett besök två dagar senare hade det regnat, vegetationen var blöt och det föll hela tiden enstaka regndroppar. Men det gick lätt att håva in åtskilliga sotsvampbaggar.

Genitalpreparering har avslöjat att det handlar om Olibrus liquidus, som är ny för Sverige.

Jag håvade den på ett stort bestånd av klofibbla Crepis tectorum (figur 11, max förstoring). Denna är en ettårig ört som etaberar sig snabbt på ruderatmarker.

O. liquidus har stor utbredning i Tyskland, även upp till gränsen mot Danmark i Jylland (Markera Tyskland i Val av Land). Dessutom funnen i Polen.

Jag misstänker att den hittats såväl i Danmark som Sverige redan, men att samlarna inte förmått att komma till en slutbestämning då den lätt förväxlas med andra Olibrus-arter. Jag redovisar därför några skillnader mellan de gulbenta Olibrus-arterna.

I Die Käfer Europas anges följande information:

Storlek:

O. norvegicus 2-2,2 mm (Av misstag? uppges även 2,3-3 mm, men mina exemplar är små).
O. affinis 1,9-2,5 mm.
O. liquidus 1,9-3 mm.
O. flavicornis 2,3-3 mm.

O. bimaculatus 2,3-2,8 mm.
O. bicolor 2,3-3,2 mm.


De två huvudstrimmorna baktill på täckvingarna:

O. bicolor och O. bimaculatus åtskilda (figur 2).
O. norvegicus, O. flavicornis, O. liquidus och O. affinis ihoplöpande (figur 3).


Färg:

O. norvegicus Flügeldecken in der Hinterhälfte oder dem hinteren Drittel rötlich aufgehellt, seltener ganz bräunlichrot.
O. affinis Oberseite braunschwarz oder braun mit leichtem Metallglanz, Flügeldecken zur Spitze aufgehellt.
O. liquidus Oberseite pechbraun, Flügeldecken hinten aufgehellt.
O. flavicornis Flügeldecken höchstens an der Spitze geringfügig aufgehellt.


Undersida:

O. norvegicus Hinterbrust etwas dichter als bei flavicornis punktiert, die Punkte an den Seiten stärker langgezogen.
O. affinis Hinterbrust beim ♂ fein und zerstreut punktiert, beim ♀ dichter und etwas stärker (daher nur im direkten Vergleich von O. flavicornis und O. norvegicus zu trennen).
O. liquidus Hinterbrust, besonders an den Seiten stark und dicht punktiert (figur 4 och 5).
O. flavicornis Hinterbrust kräftig punktiert.


Sömstrimma:

O. norvegicus Flügeldeckennaht meist vollständig gerandet.
O. affinis Flügeldeckennaht meist vollständig gerandet.
O. liquidus Nahtstreif zur Basis erloschen.
O. flavicornis Flügeldeckennaht meist vollständig gerandet.


Täckvingar:

O. norvegicus Höchstens die äußerste Spitze der Flügeldecken mikroskulptiert.
O. affinis Höchstens die äußerste Spitze der Flügeldecken mikroskulptiert.
O. liquidus Flügeldecken bei 50-facher Vergrößerung beim ♀ ganz, beim ♂ zu 2/3 genetzt.
O. flavicornis Höchstens die äußerste Spitze der Flügeldecken mikroskulptiert.

O. bicolor Netzung der Flügeldecken nur im hinteren Drittel (♂) oder in der hinteren Hälfte (♀),
O. bimaculatus Flügeldecken vollständig (♀) oder zu etwa 2/3 genetzt.


Enklaste sättet att snabbt identifiera en O. liquidus blir att kolla att huvudstrimmorna är sammanlöpande och att täckvingarna är micronätristade.

Figur 1. O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021. Visa större bild.

Figur 2. Täckvingarnas bakre del hos O. bimaculatus, Ignaberga, 4 augusti 1991.

Figur 3. Täckvingarnas bakre del hos O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021. Visa större bild.

Figur 4. Undersida, O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021.

Figur 5. Undersida, O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021.

Figur 6. Penis och paramerer till O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021. Visa större bild.

Figur 8. Penis och paramerer till O. liquidus i die Käfer Europas.

Figur 7. Aedeagus till O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021.

Figur 9. Spermateka till O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021.

Figur 10. Fyndplats för O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021. Visa större bild.

Figur 11. Närbild på fyndplats för O. liquidus, Ulricedal, Malmö, 11 augusti 2021. Visa större bild.

Komplettering 2021-09-22

Figur 12. Åkermark som snart kommer att bebyggas. Fyndplats för O. liquidus, Limhamn, Malmö, 17 september 2021. Visa större bild.

Figur 13. Fyndmiljö för O. liquidus, Limhamn, Malmö, 17 september 2021. Visa större bild.

Figur 14. Fyndplats för O. affinis, Källegården, Malmö, 15 september 2021. Visa större bild.

I sydligaste Limhamn söder om motorvägen till Köpenhamn finns en stor gräsbevuxen åker (figur 12). Någon skörd av hö verkar inte ha skett här de senaste åren - möjligen EU-slåtter (ingen höskörd bara slåtter för att erhålla EU:s arealbidrag). Söder om åkern finns ett dike som utgör gräns mot Bunkeflo. I Bunkeflo har det byggts mängder med flerfamiljshus. Väster om åkern låg Limhamns skjutbana.

Kommunens plan är att bygga 1200 bostäder här. I sina planer kallar man området för Norra Bunkeflostrand trots att det ligger i Limhamn och inte i Bunkeflo.

Över åkern går små stigar kanske mest utnyttjade för promenad med hund. Dessa är nu så välanvända att jag kan cykla på dem. Mellan mina cykelturer här den 14 och 17 september hade ett fordon kört tätt fram och tillbaka över hela åkern. Jag förmodar att det var arkeologer som kört en fordonsbaserad markradar för att finna platser som borde undersökas närmare inför exploateringen.

I gräset på åkern växer här och var fibblor (figur 13). Vid cykelturen den 14 september stannade jag och håvade på dessa. Det visade sig att O. liquidus var vanlig här. Det verkar som den uppskattar fibblor som växer i ganska tät vegetation.

I Malmö finns också den närstående O. affinis. Den verkar föredra torr och mager mark gärna med flockfibblor (figur 14). Jag har hittat den vid Källegården, Ollebo, och Ribersborg (Ribban för Malmö-bor).

Slut komplettering 2021-09-22

Rhopalodontus baudueri (Abeille de Perrin, 1874) ny Sverige

I Vintrie i södra Malmö stod några grova popplar invid en cykelväg. Den grövsta bröts av vid en storm och lämnade kvar en fem meter hög stubbe. Kommunen sågade då ner de övriga popplarna fem meter upp, förmodligen för att hindra att någon av dessa också bröts av vid en storm och kanske skadade någon cyklist. På den grova högstubben finns en mycket stor fnöskticka Fomes fometarius (figur 10) som fortfarande är intakt med knappast några utgångshål efter trädsvampborrare Ciidae. Vid cykelturer brukar jag kolla om det finns några skalbaggar på tickan, vilket inte är en lätt uppgift eftersom högstubben och tickan skyddas av ett tätt hagtornssnår. Det brukar mest bli någon enstaka mögelbagge Latridiidae som jag hittar.

Vid en cykeltur den 13 juni hittade jag en trädsvampborrare av släktet Rhopalodontus (figur 1). Jag tog för givet att det var den allmänna R. perforatus (Gyllenhal, 1813), men den var ovanligt liten (1,8 mm). Hemma vid skrivbordet tyckte jag dessutom att den var oväntat smal, men det var först när jag direkt jämförde den med ett R. perforatus-exemplar (figur 2) som jag insåg att det handlade om den för Sverige nya R. baudueri.

De två skalbaggarna i figur 2 är 1,93 resp. 2,27 så långa som breda.
Frambröstet till R. perforatus (figur 4) har en lång förlängning framåt på sidorna och en kil bakåt mellan framhöfterna, vilket R. baudueri (figur 3) saknar.

Antennernas 3:e och 4:e leder är klart kortare hos R. baudueri (figur 5 och 6).

Hanerna hos de två arterna har två 'horn' på clypeus och en jämn framkant på halsskölden (figur 7). Första bukleden har hos båda arterna en svagt nedåtriktad platta med en grop under och bakom dessa en tvärkam (figur 8 och 9).

Den andra svenska Rhopalodontus-arten, R. strandi Lohse 1969 är smal som R. baudueri, men frambröstet har en bred kil mellan framhöfterna och hos hanen har halssköldens framkant tydliga utbuktningar.


Fauna Europaea anger förekomst av R. baudueri i Europa i nio länder: Danmark, Tyskland, Frankrike, Italien, Österrike, Ungern, Slovakien, Rumänien och Grekland.

Från Danmark rapporterades den för första gången i Entomologiske Meddelelser 48 1981 efter fynd i Dyrehaven norr om Köpenhamn. I www.naturbasen.dk rapporteras om ett fynd 26 juni 2020 i Köpenhamn. Den är VU-rödlistad.

I Tyskland anger Verzeichnis der Käfer Deutschlands 1998 att R. baudueri endast är funnen i delstaten Hessen.
I Die Käfer Mitteleuropas 4. Supplementband från 1998 står:
Der Erstnachweis in Deutschland gelang 1990 im Reinhardswald (Nordhessen).
I Käfer Europas står
In Mitteleuropa bisher nur aus der Slovakei bekannt
Detta tyder på att det enda tyska exemplaret från Nordhessen var felbestämt.


Vid ett enstaka fynd av arten är det mycket troligt att ta den för en R. perforatus. Förmodligen har både jag och andra gjort detta misstag.

Nedan finns ett antal foton som skall verifiera bestämningen.

Figur 1. Rhopalodontus baudueri, Vintrie, Malmö, 13 juni 2021. Visa större bild.

Figur 2. R. perforatus (Gyllenhal, 1813), Bl, Sternö, Karlshamn, 11 november 2008 och R. baudueri, Vintrie, Malmö, 13 juni 2021. Visa större bild.

Figur 3. Frambröst, Rhopalodontus baudueri, Vintrie, Malmö, 13 juni 2021.

Figur 4. Frambröst, R. perforatus (Gyllenhal, 1813), Bl, Sternö, Karlshamn, 11 november 2008.

Figur 5. Antenner, R. baudueri, Vintrie, Malmö, 13 juni 2021.

Figur 6. Antenn till, R. perforatus (Gyllenhal, 1813), Bl, Sternö, Karlshamn, 11 november 2008. Visa större bild.

Figur 7. Munsköld och framkant till halsskölden, hane, R. baudueri, Vintrie, Malmö, 13 juni 2021. Visa större bild.

Figur 8. Bukleder, hane, R. baudueri, Vintrie, Malmö, 13 juni 2021.

Figur 9. Bukleder, hane, R. perforatus (Gyllenhal, 1813), Bl, Sternö, Karlshamn, 11 november 2008.

Figur 10. Fyndplats för R. baudueri, Vintrie, Malmö, 14 juni 2021. Visa större bild.

Cyclodinus constrictus (Curtis, 1838) ny Norden

I september förra året berättade jag om Stenören och Lernacken. Den 4 juni gjorde jag en cykelutflykt hit.

Under tång som låg på sandstranden fanns inga av de sällsynta arter som jag fann i september, nu fanns bara kortvingen Atheta vestita och mängder med tångloppor. På östsidan med marskland fanns däremot tångbleklöparen. I vegetation på östsidan håvade jag en kvickbagge Anthicidae (figur 1) som jag har haft svårt att identifiera. Huvudformen (figur 2) var mycket karakteristisk. Halsskölden (figur 3) hade en insnörning i bakre delen och längst bak två blanka bulor. Det var uppenbart en art tillhörande släktet Cyclodinus som är en del av det ursprungliga släktet Anthicus.

Skalbaggen var en hona 2,9 mm stor. Vid användning av Die Käfer Europas band 8 finner jag två tänkbara arter: Cyclodinus constrictus och C. humilis. C. constrictus är närmast funnen i Tyskland och England och C. humilis i Polen och Tyskland, dessutom fynd från 1800-talet i Danmark. Det finns även underkända svenska fyndrapporter.

I Die Käfer Europas står under C, constrictus:
Vermutlich beziehen sich auch weitere Meldungen von humilis zum Teil auf diese Art.
vilket jag tolkar som att det blir lätt en felbestämning.

Jag har kommit fram till att mitt fynd handlar om C. constrictus en för Norden ny art. I första hand grundar jag detta på punkteringen på halsskölden:

C, constrictus:
Hsch. in M. fein und spärlich punktiert, die Zwischenräume zwischen den Punkten meist größer als Punkte selbst, O.S. deshalb glänzender.
C. humilis:
Hsch. in der M. dicht und stark punktiert, die Zwischenräume zwischen den Punkten sehr eng, O. S. deshalb matt.

I www.ukbeetles.co.uk finns en mycket utförlig och värdefull beskrivning av C. constrictus, även med biotopkrav.


Nedan finns ett antal foton som skall verifiera bestämningen.
Sist kommer några utdrag från litteratur.

Foto på C. constrictus.

Figur 1. C. constrictus, hona, Stenören, Malmö, 4 juni 2021. Visa större bild.

Figur 3. Halssköld, C. constrictus, hona, Stenören, Malmö, 4 juni 2021. Visa större bild.

Figur 2. Huvud, C. constrictus, hona, Stenören, Malmö, 4 juni 2021. Visa större bild.

Figur 4. Foto av C. humilis i polsk fotokatalog

Figur 5. Foto av C. constrictus i Le Monde des insectes

Foto på fyndlokal.

Figur 6. Fyndplats för C. constrictus, Stenören, Malmö, 7 juni 2021. Visa större bild.

Litteratur om de danska fynden.

Litteratur om de svenska fynden.

År 1933

I Svensk Insektfauna Olikfotade baggar av C. H. Lindroth från 1933 hamnar man på Anthicus humilis:

Under detta namn gick förr A. instabilis hos oss, men den verkliga humilis Germ. torde ej förekomma i Skandinavien. I Mus. Hfors finnes visserligen ett ex. märkt "Suecia" (coll. CHEVROLAT); dess svenska härkomst måste dock t. v. anses oviss.
- Däremot förekommer arten i Danmark.
- Vid stränderna av salt vatten.

År 1980

I Entomologisk Tidskrift 1980 skriver Stig Lundberg:

Anthicus sibiricus Pic. Den 8.10.73 erhöll Peter Cederström vid sållning av en sädeskompost vid Tosterup i södra Skåne förutom bl. a. A. floralis L., A.formicarius Goeze och Laemophloeus ferrugineus Steph. även en Anthicus i 1 exemplar som hade särpräglat bakåt avsmalnande huvud. För bestämning erhöll jag arten som stämde överens med beskrivningen av den i Catalogus (1960) för Danmark upptagna arten Anthicus salinus Groth (humilis auct.) varför jag skickade exemplaret till Viktor Hansen för kontroll. Tyvärr avled Viktor Hansen innanfrågan var löst, men Fritz Bangsholt övertog materialet och meddelade mig att han jämfört exemplaret med de danska exemplaren som tagits utanför Köpenhamn i slutet av 1800-talet och att det het överensstämde med dessa, som nyligen konstaterats vara A. constrictus Curt.. Från Tjeckoslovakien förvärvade jag ett exemplar av A. constrictus och kunde då konstatera att det inte var samma art som Skåne-exemplaret. För att lösa problemet kontaktade jag Anthicus-specialisten Bonadona i Frankrike och skickade exemplaret till honom. Tyvärr förolyckades sändningen och djuret krossades men av resterna kunde också Bonadona konstatera att det inte var fråga om A. constrictus. Då det uppenbarligen var samma art som fanns i Köpenhamn bad jag Bangsholt skicka exemplar av denna till Bonadona, som efter att ha lånat in typmaterial från Paris kunde klarlägga att det var fråga om A. sibiricus en ostsibirisk art, som tydligen förekommer också i Norden. Trots att beläggsexemplar saknas är det klarlagt att arten finns i Sverige och vid insamlingar i kompost o. d. bör man vara observant. Arten påminner okulärt om A. floralis och A.formicarius, men huvudet avsmalnar direkt bakom ögonen. De danska exemplaren har möjligen anknytning till salthaltig mark.

År 1982

I Entomologisk Tidskrift 1982 skriver Stig Lundberg:

Anthicus sibiricus Pic. Lindroth (1933) nämner under Anthicus humilis att 1 exemplar märkt Suecia finns i Mus. Helsingfors. Med tanke på resultatet av de undersökningar jag redovisat (Lundberg 1980b) har jag lånat detta exemplar genom Hans Silfverberg och låtit Fritz Baengsholt jämföra med de danska exemplaren av sibiricus. Det visade sig helt överensstämma med dessa vilket talar för att det verkligen härstammar från Sverige och då troligen Skåne.

År 2021

Artfakta på Artportalen:

Osäkert om Cyclodinus humilis är påträffad i Sverige.
Cyclodinus constrictus saknas i databasen.

Mordellistena kraatzi Emery 1876 ny Norden

Den 30 maj gjorde jag en cykelutflykt till Norra hamnen. Här finns en liten men intressant ruderatmark. Den omfattar dåligt använda järnvägsspår och några små högar av schaktmassa. Den enda sälgen har röjts bort i år.
I öster gränsar den till den inhägnade street racing banan på Lappögatan.
I norr ligger en damm som håller på att fyllas igen med schaktmassor. I Naturvårdsplan för Malmö stad del II (områdesbeskrivningar) heter den Oljesjön eftersom den gränsar i norr till oljehamnen. Här har funnits mängder med oljelänsar både på land och i vattnet. Märkligt nog kallades den förra året för Romantiska sjön i Artportalens karta - själv tycker jag den borde heta Äckelsjön på grund av lukten från oljeläckagen och på utseendet av vattnet i kanalen som avvattnar dammen ut till havet. Mellan dammen och ruderatmarken finns höga buskage med oxel, hagtorn med flera växter.
Söderut finns plank som döljer industrier.
Västerut finns flera sorterare av schaktmassor med stora fraktionshögar. Längst ut ligger färjeläget Malmö-Travemünde med en färja som låg inne vid fotograferingen (figur 23).

Hela Norra hamnen har skapats genom utfyllnad av Öresund. Den ursprungliga havsstranden låg två km öster om ruderaten. Tyvärr är utfyllnaden på många ställen alltför låg över framtidens havsvattennivå.

Vid besöket den 30 maj håvade jag en Mordellistena-hane som verkade helt obekant för mig.
Den var 4,2 mm lång.
Pygidium var mycket lång och smal.
Bakre skenbenen hade två skåror varav den övre var mycket lång och korsade hela skenbenet.
Första fotleden på bakbenen hade tre skåror.
Andra fotleden på bakbenen hade två skåror.
Tredje fotleden på bakbenen hade ingen skåra.
Den var helt svart, även mundelar och framben.
Antennlederna var långa.

Den borde vara lätt att bestämma men jag fick vissa bestämningsproblem bland annat på grund av svårigheten att säkert se antalet skåror på bakbenen.

Vid ett återbesök nästa dag för fotografering av biotopen kunde jag håva ytterligare ett exemplar.

Jag har kommit fram till att mitt fynd handlar om M. kraatzi en för Norden ny art.

Enligt Fauna Europaea är denna art känd från flera länder i Mellaneuropa bland annat Tyskland och Polen.
I Die Käfer Mitteleuropas band 8 från 1969 avslutas beskrivningen av arten med s.s. (sehr selten, mycket sällsynt).
I Tyskland anger Verzeichnis der Käfer Deutschlands 1998 att M. kraatzi är funnen i 7 av 17 delstater.

Komplettering 2022-05-24

Den 17 maj gjorde jag en cykelutflykt till Käglinge naturområde i södra Malmö. På vägen dit stannade jag till vid ett grustag i Glostorp, område 122 i Naturvårdsplan för Malmö stad del II (områdesbeskrivningar). Håvning här gav tre exemplar av M. kraatzi. Avståndet härifrån till fyndplatsen i Norra hamnen är 11 kilometer med Malmös stadsbebyggelse emellan. Arten är säkerligen utbredd i Malmö och kanske i sydvästra Skåne.

Slut komplettering 2022-05-24

Nedan följer ett antal foton som skall verifiera bestämningen.

Foto på M. kraatzi.

Figur 1. M. kraatzi, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021. Visa större bild.

Figur 3. Foto av M. kraatzi i polsk fotokatalog

Figur 2. M. kraatzi, hona, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021. Visa större bild.

Figur 4. Huvudets undersida, M. kraatzi, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021. Visa större bild.

Paramerer till M. kraatzi.

Figur 5. 'Vänster paramer ovanifrån', Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.

Figur 7. 'Höger paramer', Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.

Figur 6. 'Vänster paramer underifrån', Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.

Figur 8. Paramerer till M. kraatzi av Ermisch i Arved Lompes bestämning av de tyska Mordellistena-arterna i Käfer Europas.

Figur 9. Paramerer till M. kraatzi av V. K. Odnosum i Arved Lompes bestämning av de osteuropeiska Mordellistena-arterna i Käfer Europas

Maxillarpalper till M. kraatzi.

Figur 10. Maxillarpalp, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.

Figur 12. Maxillarpalp till M. kraatzi av V. K. Odnosum i Arved Lompes bestämning av de osteuropeiska Mordellistena-arterna i Käfer Europas.

Figur 11. Maxillarpalp, hona, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021.

Pygidium till M. kraatzi.

Figur 13. Pygidium, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021. Visa större bild.

Figur 15. Pygidium till M. kraatzi av V. K. Odnosum i Arved Lompes bestämning av de osteuropeiska Mordellistena-arterna i Käfer Europas.

Figur 14. Pygidium, hona, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021. Visa större bild.

Bakskenben till M. kraatzi.

Figur 16. Vänster bakskenben med två skåror, hona, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021.

Figur 18. Första baktarsleden med tre skåror, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021. Visa större bild.

Figur 17. Höger bakskenben med två skåror, hona, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021. Visa större bild.

Figur 19. Andra baktarsleden med två skåror, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021.

Figur 20. Bakben till M. kraatzi av V. K. Odnosum i Arved Lompes bestämning av de osteuropeiska Mordellistena-arterna i Käfer Europas.

Antenner till M. kraatzi.

Figur 21. Antenn, hane, Norra hamnen, Malmö, 30 maj 2021. Visa större bild.

Figur 22. Antenn, hona, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021. Visa större bild.

Foto på fyndlokal.

Figur 23. Ruderatmark, Norra hamnen, Malmö, 31 maj 2021. Visa större bild.

Oxypoda lurida Wollaston 1857 ny Sverige

Figur 1. Oxypoda praecox Erichson, 1839, Sk, Bäckaskog, 1 november 1999 och O. lurida, Bunkeflostrand, Malmö, 20 september 2020. Visa större bild.

Figur 2. Maxillarpalper till Oxypoda lurida, Bunkeflostrand, Malmö, 20 september 2020. Visa större bild.

Figur 3. Baktars till Oxypoda lurida, Bunkeflostrand, Malmö, 20 september 2020. Visa större bild.

Figur 4. Bakkroppsleder till Oxypoda lurida, Bunkeflostrand, Malmö, 20 september 2020. Visa större bild.

Figur 5. Sista bukleden till hona av Oxypoda lurida, Bunkeflostrand, Malmö, 20 september 2020. Visa större bild.

Sist i september månads bästa fynd berättar jag att jag hittat en liten kortvinge som ej var slutbestämd. Jag har kommit fram till att det handlar om Oxypoda lurida som är ny för Sverige. Den rapporteras som ny för Danmark i Entomologiske Meddelelser 2006 på sidan 115 där det också finns en bestämningstabell och utmärkt bild på arten. Den är där hittad 2006 i antal i Rødbyhavn som ligger 16 mil sydost om Malmö.

Den har liksom Oxypoda praecox mycket lång 3:e maxillarpalpled (figur 2) och skiljer sig därigenom från övriga svenska Oxypoda-arter. Jämfört med praecox ligger halssköldens största bredd längre fram (figur 1), täckvingarna är längre och mörkare liksom huvud och 4:e ryggleden. Inget nämns om antennlederna som är mycket längre hos lurida.

I Die Käfer Mitteleuropas 1. Supplementband från 1989 finns ytterligare två Oxypoda-arter med lång 3:e maxillarpalpled:
O. nova Bernhauer 1902 med kortare täckvingar än lurida.
O. caucasica Bernhauer 1902; mörkare och med tydligare bakhörn på halsskölden än lurida.

Figur 6. Spermateka till O. lurida, Nyhamnen, Malmö, 25 november 2020.

---

Mindre blåvinge^NT

Figur 1. Fyndplats för mindre blåvinge, Almviksparken, Malmö, 11 augusti 2020. Visa större bild.

I fotot från Almviksparken i figur 1 syns asfalterade cykelbanor, välslåttrade gräsytor, träddungar och en kort sträcka på det 2,5 km långa grusbaserade elljusspåret som går runt Lindängens fotbollsplaner. En typisk storstadsmiljö.

På gräsytorna här bedriver jag flera typer av motion:

En 40 minuter lång distans med vändpunkt söder om Fosie kyrka
Fem ryck i backe om 22 sekunder i två minuters intervall
Två snabba rundor om 2.40 minuter i fyra minuters intervall
Sällan springer jag det 2,5 kilometer långa elljusspåret som tar ungefär 15 minuter eftersom jag anser att gruset är för hårt underlag för mig med mitt artrosdrabbade vänsterknä.

Den 27 juli sprang jag den långa distansen. Vid stretchingen innan start upptäckte jag att det flög mindre blåvingar vid gräsytorna i anslutningen till korsningen mellan den asfalterade cykelvägen och elljusspåret.

Den 6 augusti sprang jag rundvarvet som är intervallträning. Då fanns mindre blåvinge på den välslåttrade gräsytan framför träddungen något till vänster i bilden.

På kartan med fyndplater av mindre blåvinge från Malmö, har jag med rött markerat Almviksparken. Som framgår av kartan är mindre blåvinge i Malmö rapporterad från flera havsnära kalkgrusiga ruderatmarker och från de gamla grustagen i Lockarp.
Ur biologisk mångfaldssynpunkt är det mycket intressant att den även kan hittas på en vanligt förekommande biotop som Almviksparken. Detta tyder på att den går att hitta på många fler platser i Malmö.

Se även Artdatabankens artfakta om mindre blåvinge.

Mordellistena stoeckleini Ermisch 1956 ny Norden

Tillägg 3 juli 2024 sist i artikeln om M. stoeckleini.

Foto på M. stoeckleini.

Figur 1. M. stoeckleini, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020. Visa större bild.

Figur 3. Foto av M. stoeckleini i polsk fotokatalog Visa större bild.

Figur 2. M. stoeckleini, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020. Visa större bild.

Figur 4. Huvudets undersida med ljusa mundelar, M. stoeckleini, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020. Visa större bild.

Figur 5. M. stoeckleini?, hona, Hyllie, Malmö, 25 juni 2020. Visa större bild.

Paramerer och penis till M. stoeckleini.

Figur 6. 'Vänster paramer ovanifrån', Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.

Figur 8. 'Höger paramer', Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.

Figur 7. 'Vänster paramer underifrån', Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.

Figur 9. Bild från Vestnik Zoologii No 4 2006 i artikel om Mordellistena parvula-gruppen.

Figur 10. Från vänster penis till: M. acuticollis, Holma, Malmö, 20 juli 2015. M. parvula, Kroksbäcksparken, Malmö, 5 juli 2015. M. stoeckleini, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020. Visa större bild.

Maxillarpalper till M. stoeckleini.

Figur 11. Maxillarpalp, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020. Visa större bild.

Figur 12. Maxillarpalp, hona, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.

Figur 13. Maxillarpalp från Vestnik Zoologii No 4 2006 i artikel om Mordellistena parvula-gruppen. Visa större bild.

Pygidium till M. stoeckleini.

Figur 14. Pygidium, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020. Visa större bild.

Figur 15. Pygidium, hona, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020. Visa större bild.

Figur 16. Pygidium från Vestnik Zoologii No 4 2006 i artikel om Mordellistena parvula-gruppen. Visa större bild.

Bakskenben till M. stoeckleini.

Figur 17. Höger bakskenben, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020. Den lilla sporren framträder svagt strax intill den stora sporren (ej det mörka längre till höger). Visa större bild.

Figur 19. Bakskenben, hona, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020. Visa större bild.

Figur 18. Vänster bakskenben, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.

Figur 20. Första baktarsleden med två skåror och andra leden med en skåra, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020. Visa större bild.

Figur 21. Den lilla sporren på bakskenbenet intill den stora sporren, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020.

Antenner till M. stoeckleini.

Figur 22. Antenn, hane, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020. Visa större bild.

Figur 24. Foto av M. stoeckleini i polsk fotokatalog Visa större bild.

Figur 23. Antenn, hona, Hyllie, Malmö, 21 juni 2020. Visa större bild.

Bilder på fyndlokal.

Figur 25. Ruderatmark, Hyllie, Malmö, 17 juli 2020. Visa större bild.

Figur 26. Ruderatmark, Hyllie, Malmö, 17 juli 2020. Visa större bild.

Tillägg 4 juli 2024.

I sommar har jag vid några tillfällen håvat denna lilla tornbagge i Malmö:
31 maj Stenören en hona
16 juni Hyllie en hona
17 juni Kroksbäcksparken en hona
1 juli Ulricedal en hane

Av honan från Stenören har jag tagit ett antal foton:

Figur 27. Hona. Visa större bild.

Figur 28. Täckvingar. Visa större bild.

Figur 29. Halssköld från sidan. Visa större bild.

Figur 30. Huvud med röd överläpp och svart munsköld. Visa större bild.

Figur 31. Antenner och maxillarpalp. Visa större bild.

Figur 32. Pygidium. Visa större bild.

Figur 33. Bakskenbenets två taggar. Visa större bild.

Figur 34. Bakskenben. Visa större bild.

Figur 35. Baktarsleder. Visa större bild.

Jag har även tagit ett foto på paramererna till hanen från Ulriksdal den 1 juli 2024. Tyvärr är den ena paramerern skadad.

Figur 36. Paramerer.

I Verzeichnis der Käfer Deutschlands av Frank Köhler och Bernard Klausnitzer från 1998 uppges den funnen i Rheinland, Nordrhein, Westfalen och Thüringen.

Slut tillägg 4 juli 2024.

---

Flugbaggarna Cantharis cryptica^DD och C. pallida

Figur 1. Fyndplats för C. pallida, Husie mosse, Malmö, 25 maj 2017.

Figur 2. Sluttning ner mot sankäng med Sege å vid trädridån. Fyndplats för C. pallida., Hasenbjär, Malmö, 9 juni 2017.

Figur 3. Fyndplats för C. cryptica. Vid pilträden rinner Sege å. Hasenbjär, Malmö, 9 juni 2017.

Figur 4. Fyndplats för C. cryptica, Svenstorp, Malmö, 11 juni 2017. I bakgrunden skymtar den nu döende gran som hyser jättebastborre.

Figur 5. Från vänster aedeagus till C. pallida, Toarpsängen 2 juni 2017 resp. C. cryptica, Ollebo 19 juni 2017.

Figur 6. C. cryptica, hane, Hasenbjär, Malmö, 9 juni 2017.

Figur 7. Cantharis pallida, Toarp, Malmö, 2 juni 2017 till vänster resp. Cantharis cryptica Ollebo, Malmö, 19 juni 2017 till höger. Visa större bild.

Från slutet av maj har jag undersökt förekomsten av de två flugbaggarna Cantharis cryptica Ashe och C. pallida Goeze i Malmö kommun.
De är mycket lika och kan knappast särskiljas i fält. Även hemma vid skrivbordet kan det vara svårt att bestämma dem. Bästa skillnaden finns i sista maxillarpalpleden. Denna är helt gul hos C. cryptica medan den yttersta avskurna delen är mörkfärgad hos C. pallida. I litteraturen anges att det i täckvingarnas behåring skall finnas långa uppstående hår hos C. cryptica vilka skall saknas hos C. pallida. Detta har jag svårt att uppfatta och verkar kräva belysning från viss riktning och rätt förstoringsgrad.
Hanarna skiljs lätt på aedeagus, se figur 5. Hos hanen till C. pallida finns dessutom på varje antennled en blank fåra på utsidan. Dessa fåror syns tydligt om man betraktar antennerna från sidan.

Följande fynd har gjorts av C. pallida:
Toarpsängen, sluttning ner mot sankäng, 2 juni, 10 ex.
Husie mosse, igenväxande sankäng, 4 juni, 4 ex (figur 1)
Hasenbjär, sluttning ner mot sankäng, 5 juni, 8 ex, 9 juni 10 ex, (figur 2)
Hasenbjär, sankäng, 9 juni 1 ex.

Följande fynd har gjorts av C. cryptica:
Husie mosse, igenväxande ängsmark, 23 maj, 1 ex
Hasenbjär, buskridå vid Sege å, 29 maj 1 ex (figur 3), 9 juni 1 ex
Skogholms ängar, hagtorns- och nässelsnår, 8 juni 1 ex
Svenstorp, igenväxande gårdsmiljö, 10 juni 3 ex, 11 juni 1 ex och 16 juni 1 ex (figur 4)
Klagshamnsudde, lövskogsbryn, 14 juni 1 ex
Ollebo, igenväxande päronodling, 19 juni 1 ex
Fosie industriområde, buskar vid Risebergabäcken, 20 juni 1 ex.


Toarpsängen (område 79 i Naturvårdsplan för Malmö stad del II områdesbeskrivningar från 2012) är en cirka en km lång dalgång utmed Sege å. Den betas i dag av får och innehåller flera sankängar. Vid besöket den 2 juni hittades C. pallida på en enda mycket begränsad yta. Denna utgjordes av en sluttning i direkt anslutning till en sankäng.

Hasenbjär (områden 36-38 i Naturvårdsplanen) är också en cirka en km lång dalgång utmed Sege å. Hasenbjär var den sista mjölkgården i Malmö kommun. Den avvecklades 2009. Nu är ängsmarken utmed Sege å obrukad och igenväxande.

Skogholms ängar (område 105 i Naturvårdsplanen) beskrivs som en biologisk hotspot på Malmö kommuns hemsida men är verkligheten ett nuturområde i fritt fall. Samtliga grova alar och askar i alkärret är döda. Detta har förmodligen orsakats av felaktig dränering vid skapandet av dagvattenbassänger för några år sedan. Dessutom är området kraftigt igenväxande med hagtorn och brännässlor.
Mikael Molander gjorde 2010 en inventering av dagfjärilar och skalbaggar på Skogholms ängar. Han rapporterar där ett fynd av C. pallida från en ruderatmark. Det kan mycket väl vara C. cryptica med hänsyn till fyndförhållandena.

Sammanfattning

C. pallida hittas vid sankängar men är där mycket lokal. Den kan håvas i antal inom mycket begränsade ytor.

C. cryptica verkar finnas överallt i Malmö där det finns viss skugga av buskar och träd.


Se även artfaktabladet för C. cryptica på Artdatabanken.

Större och mindre^NT linjordloppa

Vitsippsblad med gnagskador orsakade av viveln Leiosoma deflexum, Bosarp, Eslöv, 6 maj 2017.

Biotop för övervintrande linjordloppor, Bosarp, Eslöv, 6 maj 2017.

Större och mindre linjordloppa, Bosarp, Eslöv, 6 maj 2017.

Valborgsmässoafton, den 30 april, besökte min hustru och jag Bosarp utanför Eslöv där våra barnbarn och deras mamma bor. Huset är stort och trädgården magnefik. Tidigare bodde mammans föräldrar här. De vårdade trädgården noggrannt medan den numera sköts mer extensivt. Detta har ökat den biologiska mångfalden avsevärt och den har blivit den kanske värdefullaste trädgården i Skåne i det avseendet. Här har jag hittat åtskilliga rödlistade skalbaggsarter.
En förteckning över samtliga skalbaggar som jag rapporterat härifrån på Artportalen finns här.
Vid varje besök vandrar jag runt och njuter av mångfalden av biotoper. Så också vid detta besök. I ett skuggigt hörn av trädgården fanns flera bestånd av vitsippor Anemone nemorosa. De hade gnagskador på bladen typiska för viveln Leiosoma deflexum (Panzer). Håven plockades fram och efter flera håvningar fick jag till slut ett exemplar av denna vivel. Vid nästa besök den 6 maj passade jag på att ta ett litet sållprov av förnan under ett vitsippsbestånd. Provet såg dött ut när jag snabbkollade det på plats, men vid hemkomsten kunde jag plocka fram hela 108 exemplar. Stackars vitsippor.

Intill vitsippsbestånden fanns ett av avenbok och äppelträd skuggigt parti av trädgården. Här var delvis barmark. Vegetationen dominerades av blommande svalört Ficaria verna med inslag av enstaka majsmörblommor Ranunculus auricomus och vitsippor. Vid håvningen den 30 april fick jag här en liten mörkfärgad jordloppa som jag inte kunde identifiera på plats. Den fanns i stort antal. Vid hemkomsten kunde jag konstatera att det var den mindre linjordloppan Longitarsus parvulus (Paykull, 1799) som är NT-rödlistad. Jag hade även fått med mig hem sex exemplar av den större linjordloppan Aphthona euphorbiae (Schrank, 1781).
Vid återbesöket den 6 maj håvade jag åter här. Linjordlopporna var nu fåtaligare och jag fick ett dussintal av vardera arten.
De båda jordlopporna lever på lin Linum usitatissimum Linnaeus eller möjligen på andra linväxter Linaceae. I trädgården finns inget lin eller känd linväxt. Trädgården omges av ett storskaligt odlingslandskap typiskt för Skåne. Här finns ingen odling av lin. Möjligen kan någon odling av lin finnas i ett trädgårdland i den lilla byn som består av ett tiotal fastigheter.
Det är märkligt att många linjordloppor av två arter förflyttat sig en lång sträcka till samma lilla plats för övervintring. Av den mindre linjordloppan finns dessutom bara nio fyndrapporter i Artportalen efter år 2000, alla från Skåne.
Se även artfaktabladet för större linjordloppa och mindre linjordloppa på Artdatabanken.

Anitys rubens (Hoffmann, 1803)^NT

Anitys rubens, Elleholm, 8 februari 2015.

Fullvuxna larver till Mycetophagus piceus, Elleholm, 26 februari 2015.

Ej fullvuxna larver till ?Mycetophagus salicis, Stilleryd, 26 februari 2015.

Den 8 januari fann jag ett stort antal larver till trägnagaren Anitys rubens i rödmurken ekved vid Elleholm väster om Karlshamn. Dessa är lätta att kläcka och efter förvaring i rumsvärme fanns den 8 februari åtskilliga skalbaggar.
De nykläckta skalbaggarna hade lämnat puppkammaren men var tröga och verkar bara leva någon eller några dagar.
Ute i naturen hittar man ibland rödmurken ekved med talrika döda exemplar av A. rubens. Dessa har kanske misslyckats med att lämna puppkammaren efter kläckningen på grund dåligt väder och kort livslängd.
Bästa sättet att eftersöka arten är förmodligen att leta i mulmen till skadade ekar där det ofta går att hitta enstaka täckvingar.

I slutet av februari hade det även kläckts fram några exemplar av trägnagaren Dorcatoma chrysomelina Sturm. En art som fanns i mulmen hela tiden var den NT-rödlistade ekmulmbaggen Pentaphyllus testaceus (Hellwig). Även ett exemplar av Palorus depressus (Fabricius) hittades.

I anslutning till den rödmurkna ekveden fanns den 8 januari åtskilliga exemplar av ljusfläckig vedsvampbagge Mycetophagus piceus (Fabricius). En månad senare fanns i kläckningsmaterialet mängder med fullvuxna larver som tillhörde denna art. Dessa var mycket rörliga och verkade söka efter en lämplig förpuppningsplats. I slutet av februari fanns fortfarande stora mängder med larver kvar men också enstaka nykläckta outfärgade skalbaggar.
I en notis har jag tidigare berättat om fynden av Mycetophagus salicis Brisout de Barneville från lagrad, importerad aspmassaved i Stilleryd. Denna vedsvampbagge är mycket närstående till eller kanske samma art som M. piceus. Den först anlända veden är nu transporterad till Mörrums bruk. Ny aspmassaved har anänt och börjat lagras på bergbrottsöknen. Denna ved är dock av betydligt bättre kvalitet och innehåller knappast några skalbaggar. I aspbarkförnan från i somras är M. salicis fortfarande vanlig. Larver till denna art verkar ej vara vanliga under vintern. I ett sållprov nu i februari hittade jag bara två ej fullvuxna larver som jag misstänker tillhör denna art. Larver och skalbaggar är lagda i sprit och kan fås om intresse finns att beskriva larverna.

Se även artfaktabladet för Anitys rubens på Artdatabanken.

Skalbaggar vid lagringsplats för aspmassaved

Figur 1. Lagring av aspmassaved och i förgrunden barrmassaved, Stilleryd 12 augusti 2014.

Figur 2. Lagerplats för aspmassaved, Stilleryd 2 augusti 2014.

Orthocis lucasi, Stilleryd, Karlshamn, 30 juli 2014.

Mycetophagus salicis till vänster och Mycetophagus piceus till höger.

Aedeagus till Mycetophagus salicis.

Clypastraea pusilla, Stilleryd, Karlshamn, 16 augusti 2014.

Ihålig aspmassaved med talrika Phloeophagus turbatus, Stilleryd 12 november 2014.

Under månadens fynd juli 2014 berättade jag om hur Södra Cell börjat lagra aspmassaved på Stilleryds stenbrottsöken. Denna hade anlänt med båt och vid månadsskiftet juli/augusti kom ytterligare båtlaster. Vid lossningen lastades massaveden på lastbil som antingen kördes direkt till Mörrums bruk eller ut till Stilleryds stenbrottsöken. En del av lasten lades dessutom på kaj för senare borttransport.

Massaveden är i tre-fem meterslängder och varje vedstapel är ungefär 100 m lång och 6-7 m hög. Skördare hade använts vid avverkningen av asparna, vilket medfört att många stockar är barklösa eller har löst sittande barkbitar. Under hanteringen lossnar bark och blir liggande på marken. Dessutom sopar föraren ibland av fickor på flaket med fastnad förna. Detta genererar små högar på marken. Men lastbilarna används även för andra vedtransporter, varför dessa högar även kan innehålla förna efter en barrmassa- eller timmertransport. Även en båt med barrmassaved anlände under undersökningsperioden. Denna last lades dock på kaj och transporterades sedan direkt till Mörrums bruk.

Leverantörslappar på staplarna tydde på att den största mängden aspmassaved skeppats från Riga, Lettland. Veden längst upp i figur 1 hade dock kommit från ryska Karelen och skeppats med Volgo Balt båtar som är rysktillverkade och speciellt lämpade för kanal- och Östersjötrafik.

Med start den 30 juli och hela augusti har jag ofta cyklat ut hit. Besöken har skett på eftermiddagen mellan 13 och 14, utom den 30 juli då jag även var här på kvällen och håvade efter flygande skalbaggar. Jag har skakat förnahögar som bildats vid lossningen i ett såll och därefter gått igenom materialet hemma vid skrivbordet. Alla funna skalbaggar har noterats. Mögellevande skalbaggar har varit helt dominerande och i tilltagande mängd, men jag har också hittat några intressanta arter som jag aldrig träffat på tidigare.

De första veckorna av undersökningen gjordes i mycket varmt väder med upp mot 30 grader på eftermiddagarna och över 20 grader på nätterna. Detta innebar stor sannolikhet för såväl tillflygande som bortflygande skalbaggar.

En förteckning över samtliga funna skalbaggar finns här (öppnas i nytt fönster).

Vid bestämningarna har jag ofta utnyttjat det tyska internetbaserade bestämningsverket Käfer Europas som har många bra färgfoton av skalbaggarna och som verkar bygga på Die Käfer Mitteleuropas av Freude, Harde & Lohse.

Följande arter är av större intresse:

Orthocis lucasi (Abeille de Perrin, 1974)
Den 30 juli fick jag en hane av en trädsvampborrare som tillhörde släktet Orthocis Casey 1898. Den liknade ingen svensk art men med hjälp av Käfer Europas kom jag fram till att det var O. lucasi. Denna är känd från södra Tyskland, Polen men också 2005 funnen i Lettland.
Vid ett besök här den 10 september fann jag ytterligare två exemplar. De fanns på den massaved som lagrats längst, veden fanns redan på plats den 29 juli. Skalbaggarna hittades på en liten mjuk ticka som växte överlappande och var mindre än en centimeter (?sidenticka, Trametes versicolor).

Symbiotes gibberosus (P. H. Lucas, 1846)
Den 30 juli fick jag ett exemplar av denna svampbagge. Den rapporterades som ny för Sverige den 20 juni 2013, efter att nattetid ha hittats i ett exemplar på ekstockar utlagda i Halltorps hage på Öland. Den är närmast känd från Danmark, Tyskland och Polen men inte från Lettland.

Mycetophagus salicis Brisout de Barneville, 1862
Denna art har påträffats vid sex tillfällen med totalt tolv exemplar. Den anses vara identisk med Mycetophagus piceus (Fabricius) se Käfer Europas. Mina tolv exemplar har en mycket skarpare färgteckning av gult och svart än mina M. piceus. De är dessutom funna i anslutning till aspmassaveden, där det fanns åtskilliga stockar med (vit)röta. Alla mina M. piceus har jag funnit i brunrötad ekved.

Komplettering 2014-10-17

Slut komplettering 2014-10-17

Komplettering 2014-11-24

Slut komplettering 2014-11-24

Komplettering 2014-12-08

Slut komplettering 2014-12-08

Svart askbastborre Hylesinus crenatus (Fabricius, 1787)

Två angripna askar, Käringahejan, 24 februari 2014.

Svart askbastborre, Käringahejan, 25 februari 2014.

Käringahejan är ett naturreservat i Mörrumsån dalgång ungefär två mil norr om Karlshamn. Här, utmed ån, gick järnvägen mellan Karlshamn och Vislanda. Den gamla banvallen erbjuder en såväl vacker som lättgången promenadväg, helt fri från bilar. Den 2 januari tog min hustru och jag en promenad här på 6 km från benstampen i Angölsmåla till Hovmansbygd och tillbaka.
Under promenaden lade jag märke till att åtskilliga askar var hackspettshackade från rot till topp. Det var den svarta askbastborren som så aggressivt angripet askarna. Från en kvadratdecimeterstor barkbit som låg på marken kläcktes ett tjugotal svarta askbastborrar efter nära två månaders förvaring i värme.
Vid en promenad här den 17 oktober 2012 såg jag inga angripna askar, däremot fanns ett askvindfälle där svarta askbastborrar kläckts under sommaren.
Kan det vara askskottsjukan som nått Käringahejan och försvagat askarna och öppnat upp för angreppen? Till sommaren kommer det att kläckas stora mängder barkborrar som massivt kan angripa återstående askar, om det fortfarande finns några kvar.

Aglenus brunneus (Gyllenhal, 1813)^DD

Aglenus brunneus, Öland, Himmelsberga, 22 februari 2004.

Ölands museum Himmelsberga (öppnas i nytt fönster) ligger på östra Öland i höjd med Stora Rör. Det är en dubbel radby, vilket betyder att det på båda sidor av den lilla bygatan ligger ladugårdslängor och att boningshusen ligger längre in på de kringbyggda gårdarna. Den första delen av museet, Norrgården, invigdes 1959. Museet är sevärt och ett besök rekommenderas.
Museet omfattar idag alla gårdar vid bygatan utom den nordvästligaste.
När jag besökte Himmelsberga för första gången den 13 december 2001 bedrevs vid denna gård ett aktivt jordbruk med kor, får och höns. Ladugården går under benämningen Anderssons lada. Den är byggd i liggande timmer på torpargrund. I grunden fanns flera väl begagnade råtthål. Det liggande timret hade så stora springor att vid ett besök kom ett lamm uthoppande. Genom springorna trillade det ut hö, säd, fodermjöl, halm och gödsel. Detta hade pågått i många år och byggt upp en synnerligen näringsrik förna utmed väggen, som låg vid bygatan mellan bilparkeringen och entren till museet. Jag förmodar att detta ansågs anskrämligt och inte sågs med blida ögon av ledningen för museet.
Vid mina besök på Öland, som alltid var endagsbesök oftast på vinterhalvåret, brukade jag stanna till här och ta ett sållprov av förnan mellan ladugårdsväggen och bygatan. Bästa fyndet var den DD-rödlistade trädbasbaggen! Aglenus brunneus. Den kunde uppträda talrikt - den 22 februari 2004 fanns 93 exemplar i sållprovet - säkerligen många fler eftersom den lätt förbises vid genomgången av proven.
A. brunneus är en synnerligen svårfunnen art. Den är mindre än två millimeter, blind och saknar flygvingar. Detta är förmodligen den enda fyndet av arten i Sverige de senaste hundra åren.
I Billerband XIV Clavicornia 2. del og Bostrychoidea från 1951 skriver Victor Hansen om denna art:
I bagerier, stalde, kældere og lign steder, i affald.
Jag var aldrig inne i ladugården. Här fanns kanske en stor population av A. brunneus och mina fynd utanför var bara tillfälliga?
Läs även Artfaktabladet på Artdatabanken.

I Svensk Insektfaunas tredje kortvingedel skriver Thure Palm i biotopbeskrivningen för Heterothops praevius:
att den förekommer i gamla stallar och uthus med jordgolv med tillägget:
Denna slags biotop håller numera på att försvinna, varför sådana arter som Heterothops praevius, Hypocyptus imitator Luze, Atheta clientula Er. och åtskilliga andra skalbaggsarter, som äro beroende av den, bli allt sällsyntare.
Dessa tre arter har funnits i sållproven från Himmelsberga.

Idag är hela miljön utplånad. Ladugården är totalrenoverad och omgjord till restaurang (öppnas i nytt fönster) som invigdes hösten 2007.

Komplettering 2014-04-01

Slut komplettering 2014-04-01

Atomaria wollastoni Sharp, 1867

Jordhög, Munkahus, 30 september 2012.

Atomaria wollastoni, Karlshamn, 15 september 2012.

Stilleryds kvadratkilometer stora bergbrott väster om Karlshamn är nu under omvandling till industriområde. Grävmaskiner skapar vägar och gräver ner el, vatten och avlopp. Säkerligen till ingen nytta, alltför många kommuner i Sverige har tomma industriområden, ofta dessutom med övergivna industribyggnader. Det var många år sedan som nya jobb i Sverige skapades via ett nyanlagt industriområde.
I kanten av området ligger en 3-4 meter hög med matjord som kom dit för ett par år sedan. Den har en frodig vegetation av mållor, nässlor, skräppor med flera arter. Under våren 2012 transporterades en del av jorden bort, så att en lodrät vägg uppstod. I rasjord nertill på denna var september 2012 fuktbaggen Atomaria wollastoni Sharp vanlig.
Flertalet skalbaggar höll till nere i jorden och vid varje besök fanns såväl utfärgade som ej utfärgade individer. Jorden bestod av små torra kulor och var genomvävd av vita svamphyfer som kan ha utgjort föda till larven.
A. wollastoni är sällsynt i södra Sverige och detta var första gången som jag har hittat den i antal. I Danmark finns nyare fynd endast från Jylland.

---

Oomorphus concolor (Sturm, 1807)^NT

Bokskogsglänta med kirskål, Sölvesborg, 22 juni 2012.

Oomorphus concolor, Sölvesborg, 11 juni 2012.

Den 28 maj 2012 hittade jag den NT-rödlistade bladbaggen Oomorphus concolor i Sölvesborg. Detta fynd rapporterade jag i Beetlebase, men denna WEB-site är endast tillgänglig för medlemmar, varför jag här dels återger vad jag skrev på Beetlebase, dels ger mer information om fyndet.
I Beetlebase skrev jag:
Jag hittade i går (28 maj) en intressant biotop i Sölvesborg i anslutning till ett villaområde. Villaägarna hade på sedvanligt sätt dumpat sitt trädgårdsavfall utanför tomterna i en skogsdunge. I denna fanns grov bok och alm, men almarna hade dött av almsjuka och delvis fallit omkull. Detta hade skapat stora gläntor med näringsrik jord. Markvegetationen dominerades helt av kirskål. Håvning visade att Oomorphus concolor var vanlig på kirskålen. Någon murgröna såg jag inte till, men kan ha funnits i någon trädgård. (Håvningen skedde på eftermiddagen vid tvåtiden i varmt väder (+26 grader)).
Det råder en viss tveksamhet om arten lever på murgröna, Hedera helix, kirskål, Aegopodium podagraria eller kanske på båda, därav kommentaren att murgröna saknas.
Vid korta återbesök den 11 och 18 juni under betydligt sämre väder (mulet och +16 grader) och 26 juni (mulet och +20 grader) var O. concolor fortfarande vanlig på kirskålen.
Arten är sällan påträffad i Sverige. Fynd de senaste 25 åren finns i Artportalen endast från mellersta Öland. Från 1980-talet finns även skånska fynd från Stenshuvud och Bjärred. Ännu äldre fynd är från Sk: Arild, Bl: Listershuvud och Sm: Smedby.

I Artfaktabladet på Artdatabanken anges att arten saknar flygvingar, vilket stämmer med de exemplar jag kollat. Detta medför svårigheter med spridningen till nya lokaler, även om kirskål både är vanlig och svårutrotad. Trots försök i många år lyckades jag aldrig bli av med den i trädgården i Höör. Tacka vet jag lägenhet i stan med odling på balkongen!

Många bladbaggar har ofta kraftiga variationer i populationsstorlek år från år. Kanske gäller det för O. concolor, vilket i så fall delvis kan förklara de få fynden. Däremot verkar det inte vara särskilt viktigt med varmt och vackert väder vid eftersök av arten. Jag har själv tidigare misstänkt att sällsyntheten kan orsakas av att den går upp på värdväxten endast någon enstaka varm dag i maj-juni, för att sedan hålla till vid markytan. Men mina fynd visar att så är uppenbart inte fallet.

Vid ett besök i Sölvesborg den 9 januari 2013 passade jag på att ta ett sållprov vid fyndplatsen. Sållprovet bestod av löv och ytlig lövförna och förhoppningen var att hitta någon intressant Liogluta-kortvinge. Någon sådan fanns inte i provet däremot en O. concolor som satte full fart när den kommit in i värmen. Bladbaggen kan tydligen övervintra som imago i Sverige.

Tryfjäril Limenitis camilla (Linnaeus, 1764)

Vid Hunnemara öster om Karlshamn har jag min 'lyfta på benen' träningsrunda. Den går runt Lindeborgssjön och består av de första två kilometrarna på en orienteringsbana som jag sprang på Havs-OL 2003. Här finns gott om hallon- och blåbärsris, björnbärsrevor och avverkningsris. Jag brukar springa den ett par gånger per år för att få kroppen att förstå att det dags att sluta stappla.
Den 13 juli cyklade jag ut till Hunnemara för denna träningsrunda. Vädret var hyfsat för att vara denna bedrövliga regnskursfyllda sommar. När jag svänger ner på skogsvägen där jag brukar parkera cykeln flyger det upp en stor dagfjäril som jag aldrig sett tidigare. Den återvänder strax till uppflygsplatsen, en mindre yta med fuktig slamsand. Här blir den sittande och exponerar vingarna så att jag har god tid på mig att studera dessa. Bara om jag kommer alltför nära så lyfter den några metrar, men återvänder så fort jag flyttar mig litet bakåt. Den har samma majestätiska flygstil som aspfjärilen, dvs lugna avmätta vingrörelser.
Den är mörkbrun till svart med tydliga breda vita band på både fram- och bakvingar, är klart större än kartfjärilen men mindre än aspfjärilen. Vingbredden uppskattar jag till 55-60 mm. Den saknar de diskfläckar som kännetecknar skimmerfjärilarna men bakvingarna har utåt en otydlig rödgul fläck eller strimma.
Det måste vara en tryfjäril.
När jag startar träningsrundan sitter den fortfarande kvar, men när jag återkommer 23 minuter senare är den försvunnen.
Närmast observationsplatsen finns ett alkärr på ena sidan och igenväxande ängsmark på andra sidan. Inom en radie på hundra meter är boken dominerande, men det finns även gott om ek.
Läs mer om tryfjärilen i artfaktabladet som Claes U. Eliasson skrivit.

Hjälmmörkbagge Thymalus limbatus (Fabricius, 1787)

Hjälmmörkbagge med kläckhål, Almö, 27 februari 2012.

I januari månads rapport om fyndet av brun lövsvampbagge Tetratoma desmarestii på Almö visar figur 2 en svampbevuxen ekgren. Denna var drygt halvmetern lång och hade en diameter på ungefär 6 cm. Det fanns vita skalbaggslarver i den, varför jag tog med den hem för kläckningsförsök. Efter en dryg månad kläcktes ett tiotal exemplar av hjälmmörkbaggen, som tillhör familjen flatbaggar. För övrigt erhölls från grenen talrika exemplar av trädsvampbaggen Dacne bipustulata (Thunberg) och barkbaggen Bitoma crenata (Fabricius), båda allmänna arter i denna biotop.
I den utmärkta boken Insektsgnag i bark och ved av Bengt Ehnström och Rune Axelsson är arten inte omnämnd. Jag har därför tagit ett foto av ett kläckhål mitt på grenen. Flertalet av skalbaggarna kläcktes dock från ändytorna, där veden var mer rötskadad.

Klibbtickgnagare Dorcatoma punctulata Mulsant & Rey, 1864

Klibbtickgnagare, Slätten, Blekinge 14 juni 2009.

Jag har under ett antal år deltagit i den skånska inventeringen av dagfjärilar. De två rutor jag bevakat har legat på gränsen mellan Skåne och Blekinge, men endast dagfjärilar sedda i Skåne har räknats. Trist eftersom jag sett körsbärsfuks, aspfjäril, skogsvitvinge och makaonfjäril enbart vid mitt torp som ligger i Blekingedelen av den ena rutan.
Sommaren 2009 utökade jag inventeringsområdet med ytterligare några rutor, bland annat med den för Skånes del minimala rutan 4E1e. Den utgöres i Skåne av några smala skogsremsor vid Grytsjön och Grytån om kanske totalt fem hektar. Resten av rutan ligger i Blekinge och Småland. I Smålandsdelen av rutan, 3 km österut från Skånedelarna, ligger Siggaboda naturreservat. Där finns grov bok och gran med bland annat svartoxe Ceruchus chrysomelinus (Hochenwarth) och bokblombock Anoplodera scutellata (Fabricius).
Vid mitt första besök i Skånedelen av rutan den 24 april vandrade jag de hundra metrarna från bilvägen upp till Grytåns utlopp i sydvästra hörnet av Grytsjön. Vid sjön fanns några barkborredödade granar, granvindfällor och granhögstubbar. På en halvmeterhög stubbe till en vindfälld gran fanns flera klibbtickor. En litet exemplar av dessa hade de karakteristiska flyghålen efter klibbtickgnagaren. Flyghålen var från sommaren 2008, men ofta blir något exemplar försenat i utvecklingen. Från tickan som togs med hem kläcktes en hona den 16 maj. Arten är ny för Skåne, men fyndplatsen låg bara 10 m från Blekinge.
Vid en träningsrunda några veckor senare fann jag en liten klibbticka med flyghål efter klipptickgnagare ej långt från torpet i nordvästra Blekinge. Från denna ticka kläcktes ett exemplar av klibbtickgnagaren den 14 juni, ny för Blekinge.
Arten har säkerligen gynnats av alla de vindfällen och högstubbar som stormarna Gudrun, 2005 och Per, 2007 skapade.

---

Sotsvart praktbagge Melanophila acuminata (DeGeer, 1774)

Sotsvart praktbagge, Hovmantorp, 9 juni 2009.

Vid ett besök i Linneryd i sydligaste Småland den 2 juni 2009 passade jag på att göra en utflykt till ett cirka en mil bort beläget stort brandfält strax öster om Hovmantorps samhälle i Lessebo kommun. Branden inträffade sommaren 2008 och de branddödade träden stod i stort sett kvar. Jag har speciella kläder för vandring på brandfält, hur försiktig man än är så får man alltid en hel del sotstreck på kläderna efter kontakt med brända grenar.
I anslutning till en kraftledning fanns åtskilliga döda medelstora björkar. Den hårt brända barken på dessa satt lös och låg delvis på marken. I barken fanns åtskilliga färska flyghål efter den sotsvarta praktbaggen. Från en hemtagen barkbit med flyghål kläcktes ett försenat exemplar den 9 juni.
Den sotsvarta praktbaggen såg jag aldrig till vid de stora bränder som inträffade på 1990-talet utmed järnvägen strax väster om Lessebos samhälle. Här fanns så fina brandberoende arter som svart ögonknäppare Denticollis borealis (2 ex 25 maj 1995), brandkortvinge Paranopleta inhabilis (7 och 23 augusti 1992) och Cryptophagus corticinus (27 augusti och 5 november 1994, 26 mars 1997).
Däremot fann jag talrika larver av sotsvart praktbagge den 27 december 1974 i bark på en branddödad björk vid Vedamåla sex km söder om Lessebo samhälle. Denna brand var mycket liten, en gran och en björk hade dödats. Det verkar som den sotsvarta praktbaggen föredrar björk i södra Sverige. Kanske barken på de brunna träden lossnar alltför snabbt här nere. I grov björkbark kan hela larvutvecklingen ske i barken.
På brandfältet vid Hovmantorp hade Jonas Hedin/Tobias Ivarsson flera fönsterfällor utsatta på uppdrag av Länsstyrelsen i Kronoberg. Fällorna var föredömligt uppmärkta med kontaktuppgifter till utsättaren. Fyndrapporter från dessa fällor finns nu inlagda i Artportalen. Intressant är att de (?ännu) ej rapporterat om något fällfynd av den sotsvarta praktbaggen. Denna inventeras uppenbart lättats genom avsyning av lämpliga träd.

---

Olibrus norvegicus Munster, 1901

Igenväxande trädgård med klofibblor, Karlshamn, 6 september 2009.

De tre sotsvampbaggarna Olibrus flavicornis, O. norvegicus och O. affinis har vållat mig svåra bestämningsproblem. De skiljs från övriga arter inom släktet Olibrus på rödgula ben och att de två huvudstrimmorna på täckvingarna går ihop baktill.
I Danmarks Fauna från 1950 omnämner Victor Hansen bara affinis och flavicornis.
I Norsk Entomologisk Tidskrift 1971 beskriver Andreas Strand skillnaden mellan norvegicus och flavicornis med bilder på aedeagus och ovipositor.
I Die Käfer Mitteleuropas band 7 finns bara affinis och flavicornis med tveksamma bilder på aedeagus. Detta kompletteras i band 13 med norvegicus, och beskrivning av alla tre arterna. Dock med genitaliebilder av norvegicus och flavicornis från Strands artikel.
I Tyskland anges affinis vara rätt allmän, flavicornis sällsynt på värmeställen och norvegicus nyligen påträffad med förmodligen sammanblandad med flavicornis.
I Katalog over Danmarks biller från 1996 anger Michael Hansen att affinis och norvegicus finns i Danmark och sätter flavicornis inom parentes under norvegicus.
I Catalogus är affinis rapporterad från Sk-Up (8 landskap), flavicornis från Sk-Ån (10 landskap) och norvegicus från Sm-Lu (8 landskap).
I Die Käfer MittelEuropas uppges att affinis lever på diverse fibblor, medan norvegicus lever på klofibbla Crepis tectorum.
Av denna delvis motsägelsefulla information har jag dragit slutsaten att den art som på sensommaren är allmän på sandiga fält i sydligaste Sverige är affinis, att norvegicus finns spidd i Sverige men att flavicornis troligen inte finns här.
I september 2008 besökte jag flera gånger en igenväxande trädgård vid Munkahusviken. Här hade brandkåren eldat upp ett hus och därvid brandskadat några träd, som blivit hemvist för de sällsynta barkborrarna Xyleborinus alni och X. saxesenii. Efter uppeldandet av huset hade brandresterna transporterats bort och marken hade jämnats till. Här fanns nu en lågvuxen ruderatmarksflora med bland annat talrika klofibblor. Håvning på dessa gav åtskilliga exemplar av den för Blekinge nya sotsvampbaggen Olibrus norvegicus. Hösten 2009 var klofibblorna i stort sett borta och hade ersatts av mer högväxt vegetation. I stället fanns det nu gott om klofibblor med norvegicus i grannträdgården, där huset eldats upp december 2008. Arten är förmodligen rätt allmän men förbisedd.

Sepedophilus nigripennis (Stephens, 1832)

Ny hemsideadress? i december 2009

Uppstart 27 September 2009