Notiser


Flugbaggarna Cantharis crypticaDD och C. pallida


Figur 1. Fyndplats för C. pallida, Husie mosse, Malmö, 25 maj 2017.
Figur 2. Sluttning ner mot sankäng med Sege å vid trädridån. Fyndplats för C. pallida., Hasenbjär, Malmö, 9 juni 2017.
Figur 3. Fyndplats för C. cryptica. Vid pilträden rinner Sege å. Hasenbjär, Malmö, 9 juni 2017.
Figur 4. Fyndplats för C. cryptica, Svenstorp, Malmö, 11 juni 2017. I bakgrunden skymtar den nu döende gran som hyser jättebastborre.
Figur 5. Från vänster aedeagus till C. pallida, Toarpsängen 2 juni 2017 resp. C. cryptica, Ollebo 19 juni 2017.
Figur 6. C. cryptica, hane, Hasenbjär, Malmö, 9 juni 2017.

Från slutet av maj har jag undersökt förekomsten av de två flugbaggarna Cantharis cryptica Ashe och C. pallida Goeze i Malmö kommun.
De är mycket lika och kan knappast särskiljas i fält. Även hemma vid skrivbordet kan det vara svårt att bestämma dem. Bästa skillnaden finns i sista maxillarpalpleden. Denna är helt gul hos C. cryptica medan den yttersta avskurna delen är mörkfärgad hos C. pallida. I litteraturen anges att det i täckvingarnas behåring skall finnas långa uppstående hår hos C. cryptica vilka skall saknas hos C. pallida. Detta har jag svårt att uppfatta och verkar kräva belysning från viss riktning och rätt förstoringsgrad.
Hanarna skiljs lätt på aedeagus, se figur 5. Hos hanen till C. pallida finns dessutom på varje antennled en blank fåra på utsidan. Dessa fåror syns tydligt om man betraktar antennerna från sidan.

Följande fynd har gjorts av C. pallida:
Toarpsängen, sluttning ner mot sankäng, 2 juni, 10 ex.
Husie mosse, igenväxande sankäng, 4 juni, 4 ex (figur 1)
Hasenbjär, sluttning ner mot sankäng, 5 juni, 8 ex, 9 juni 10 ex, (figur 2)
Hasenbjär, sankäng, 9 juni 1 ex.

Följande fynd har gjorts av C. cryptica:
Husie mosse, igenväxande ängsmark, 23 maj, 1 ex
Hasenbjär, buskridå vid Sege å, 29 maj 1 ex (figur 3), 9 juni 1 ex
Skogholms ängar, hagtorns- och nässelsnår, 8 juni 1 ex
Svenstorp, igenväxande gårdsmiljö, 10 juni 3 ex, 11 juni 1 ex och 16 juni 1 ex (figur 4)
Klagshamnsudde, lövskogsbryn, 14 juni 1 ex
Ollebo, igenväxande päronodling, 19 juni 1 ex
Fosie industriområde, buskar vid Risebergabäcken, 20 juni 1 ex.


Toarpsängen (område 79 i
Naturvårdsplan för Malmö stad del II områdesbeskrivningar från 2012) är en cirka en km lång dalgång utmed Sege å. Den betas i dag av får och innehåller flera sankängar. Vid besöket den 2 juni hittades C. pallida på en enda mycket begränsad yta. Denna utgjordes av en sluttning i direkt anslutning till en sankäng.

Hasenbjär (områden 36-38 i Naturvårdsplanen) är också en cirka en km lång dalgång utmed Sege å. Hasenbjär var den sista mjölkgården i Malmö kommun. Den avvecklades 2009. Nu är ängsmarken utmed Sege å obrukad och igenväxande.

Skogholms ängar (område 105 i Naturvårdsplanen) beskrivs som en biologisk hotspot på Malmö kommuns hemsida men är verkligheten ett nuturområde i fritt fall. Samtliga grova alar och askar i alkärret är döda. Detta har förmodligen orsakats av felaktig dränering vid skapandet av dagvattenbassänger för några år sedan. Dessutom är området kraftigt igenväxande med hagtorn och brännässlor.
Mikael Molander gjorde 2010 en inventering av dagfjärilar och skalbaggar på Skogholms ängar. Han rapporterar där ett fynd av C. pallida från en ruderatmark. Det kan mycket väl vara C. cryptica med hänsyn till fyndförhållandena.

Sammanfattning

C. pallida hittas vid sankängar men är där mycket lokal. Den kan håvas i antal inom mycket begränsade ytor.

C. cryptica verkar finnas överallt i Malmö där det finns viss skugga av buskar och träd.


Se även artfaktabladet för C. cryptica på Artdatabanken.


Större och mindreNT linjordloppa


Vitsippsblad med gnagskador orsakade av viveln Leiosoma deflexum, Bosarp, Eslöv, 6 maj 2017.
Biotop för övervintrande linjordloppor, Bosarp, Eslöv, 6 maj 2017.
Större och mindre linjordloppa, Bosarp, Eslöv, 6 maj 2017.

Valborgsmässoafton, den 30 april, besökte min hustru och jag Bosarp utanför Eslöv där våra barnbarn och deras mamma bor. Huset är stort och trädgården magnefik. Tidigare bodde mammans föräldrar här. De vårdade trädgården noggrannt medan den numera sköts mer extensivt. Detta har ökat den biologiska mångfalden avsevärt och den har blivit den kanske värdefullaste trädgården i Skåne i det avseendet. Här har jag hittat åtskilliga rödlistade skalbaggsarter.
En förteckning över samtliga skalbaggar som jag rapporterat härifrån på Artportalen finns
här.
Vid varje besök vandrar jag runt och njuter av mångfalden av biotoper. Så också vid detta besök. I ett skuggigt hörn av trädgården fanns flera bestånd av vitsippor Anemone nemorosa. De hade gnagskador på bladen typiska för viveln Leiosoma deflexum (Panzer). Håven plockades fram och efter flera håvningar fick jag till slut ett exemplar av denna vivel. Vid nästa besök den 6 maj passade jag på att ta ett litet sållprov av förnan under ett vitsippsbestånd. Provet såg dött ut när jag snabbkollade det på plats, men vid hemkomsten kunde jag plocka fram hela 108 exemplar. Stackars vitsippor.

Intill vitsippsbestånden fanns ett av avenbok och äppelträd skuggigt parti av trädgården. Här var delvis barmark. Vegetationen dominerades av blommande svalört Ficaria verna med inslag av enstaka majsmörblommor Ranunculus auricomus och vitsippor. Vid håvningen den 30 april fick jag här en liten mörkfärgad jordloppa som jag inte kunde identifiera på plats. Den fanns i stort antal. Vid hemkomsten kunde jag konstatera att det var den mindre linjordloppan Longitarsus parvulus (Paykull, 1799) som är NT-rödlistad. Jag hade även fått med mig hem sex exemplar av den större linjordloppan Aphthona euphorbiae (Schrank, 1781).
Vid återbesöket den 6 maj håvade jag åter här. Linjordlopporna var nu fåtaligare och jag fick ett dussintal av vardera arten.
De båda jordlopporna lever på lin Linum usitatissimum Linnaeus eller möjligen på andra linväxter Linaceae. I trädgården finns inget lin eller känd linväxt. Trädgården omges av ett storskaligt odlingslandskap typiskt för Skåne. Här finns ingen odling av lin. Möjligen kan någon odling av lin finnas i ett trädgårdland i den lilla byn som består av ett tiotal fastigheter.
Det är märkligt att många linjordloppor av två arter förflyttat sig en lång sträcka till samma lilla plats för övervintring. Av den mindre linjordloppan finns dessutom bara nio fyndrapporter i Artportalen efter år 2000, alla från Skåne.
Se även artfaktabladet för större linjordloppa och mindre linjordloppa på Artdatabanken.


Anitys rubens (Hoffmann, 1803)NT


Anitys rubens, Elleholm, 8 februari 2015.
Fullvuxna larver till Mycetophagus piceus, Elleholm, 26 februari 2015.
Ej fullvuxna larver till ?Mycetophagus salicis, Stilleryd, 26 februari 2015.

Den 8 januari fann jag ett stort antal larver till trägnagaren Anitys rubens i rödmurken ekved vid Elleholm väster om Karlshamn. Dessa är lätta att kläcka och efter förvaring i rumsvärme fanns den 8 februari åtskilliga skalbaggar.
De nykläckta skalbaggarna hade lämnat puppkammaren men var tröga och verkar bara leva någon eller några dagar.
Ute i naturen hittar man ibland rödmurken ekved med talrika döda exemplar av A. rubens. Dessa har kanske misslyckats med att lämna puppkammaren efter kläckningen på grund dåligt väder och kort livslängd.
Bästa sättet att eftersöka arten är förmodligen att leta i mulmen till skadade ekar där det ofta går att hitta enstaka täckvingar.

I slutet av februari hade det även kläckts fram några exemplar av trägnagaren Dorcatoma chrysomelina Sturm. En art som fanns i mulmen hela tiden var den NT-rödlistade ekmulmbaggen Pentaphyllus testaceus (Hellwig). Även ett exemplar av Palorus depressus (Fabricius) hittades.

I anslutning till den rödmurkna ekveden fanns den 8 januari åtskilliga exemplar av ljusfläckig vedsvampbagge Mycetophagus piceus (Fabricius). En månad senare fanns i kläckningsmaterialet mängder med fullvuxna larver som tillhörde denna art. Dessa var mycket rörliga och verkade söka efter en lämplig förpuppningsplats. I slutet av februari fanns fortfarande stora mängder med larver kvar men också enstaka nykläckta outfärgade skalbaggar.
I en
notis har jag tidigare berättat om fynden av Mycetophagus salicis Brisout de Barneville från lagrad, importerad aspmassaved i Stilleryd. Denna vedsvampbagge är mycket närstående till eller kanske samma art som M. piceus. Den först anlända veden är nu transporterad till Mörrums bruk. Ny aspmassaved har anänt och börjat lagras på bergbrottsöknen. Denna ved är dock av betydligt bättre kvalitet och innehåller knappast några skalbaggar. I aspbarkförnan från i somras är M. salicis fortfarande vanlig. Larver till denna art verkar ej vara vanliga under vintern. I ett sållprov nu i februari hittade jag bara två ej fullvuxna larver som jag misstänker tillhör denna art. Larver och skalbaggar är lagda i sprit och kan fås om intresse finns att beskriva larverna.

Se även artfaktabladet för Anitys rubens på Artdatabanken.


Skalbaggar vid lagringsplats för aspmassaved


Figur 1. Lagring av aspmassaved och i förgrunden barrmassaved, Stilleryd 12 augusti 2014.
Figur 2. Lagerplats för aspmassaved, Stilleryd 2 augusti 2014.
Orthocis lucasi, Stilleryd, Karlshamn, 30 juli 2014.
Mycetophagus salicis till vänster och Mycetophagus piceus till höger.
Aedeagus till Mycetophagus salicis.
Clypastraea pusilla, Stilleryd, Karlshamn, 16 augusti 2014.
Ihålig aspmassaved med talrika Phloeophagus turbatus, Stilleryd 12 november 2014.

Under månadens fynd juli 2014 berättade jag om hur Södra Cell börjat lagra aspmassaved på Stilleryds stenbrottsöken. Denna hade anlänt med båt och vid månadsskiftet juli/augusti kom ytterligare båtlaster. Vid lossningen lastades massaveden på lastbil som antingen kördes direkt till Mörrums bruk eller ut till Stilleryds stenbrottsöken. En del av lasten lades dessutom på kaj för senare borttransport.

Massaveden är i tre-fem meterslängder och varje vedstapel är ungefär 100 m lång och 6-7 m hög. Skördare hade använts vid avverkningen av asparna, vilket medfört att många stockar är barklösa eller har löst sittande barkbitar. Under hanteringen lossnar bark och blir liggande på marken. Dessutom sopar föraren ibland av fickor på flaket med fastnad förna. Detta genererar små högar på marken. Men lastbilarna används även för andra vedtransporter, varför dessa högar även kan innehålla förna efter en barrmassa- eller timmertransport. Även en båt med barrmassaved anlände under undersökningsperioden. Denna last lades dock på kaj och transporterades sedan direkt till Mörrums bruk.

Leverantörslappar på staplarna tydde på att den största mängden aspmassaved skeppats från Riga, Lettland. Veden längst upp i figur 1 hade dock kommit från ryska Karelen och skeppats med Volgo Balt båtar som är rysktillverkade och speciellt lämpade för kanal- och Östersjötrafik.

Med start den 30 juli och hela augusti har jag ofta cyklat ut hit. Besöken har skett på eftermiddagen mellan 13 och 14, utom den 30 juli då jag även var här på kvällen och håvade efter flygande skalbaggar. Jag har skakat förnahögar som bildats vid lossningen i ett såll och därefter gått igenom materialet hemma vid skrivbordet. Alla funna skalbaggar har noterats. Mögellevande skalbaggar har varit helt dominerande och i tilltagande mängd, men jag har också hittat några intressanta arter som jag aldrig träffat på tidigare.

De första veckorna av undersökningen gjordes i mycket varmt väder med upp mot 30 grader på eftermiddagarna och över 20 grader på nätterna. Detta innebar stor sannolikhet för såväl tillflygande som bortflygande skalbaggar.

En förteckning över samtliga funna skalbaggar finns här (öppnas i nytt fönster).

Vid bestämningarna har jag ofta utnyttjat det tyska internetbaserade bestämningsverket Käfer Europas som har många bra färgfoton av skalbaggarna och som verkar bygga på Die Käfer Mitteleuropas av Freude, Harde & Lohse.

Följande arter är av större intresse:

Orthocis lucasi (Abeille de Perrin, 1974)
Den 30 juli fick jag en hane av en trädsvampborrare som tillhörde släktet Orthocis Casey 1898. Den liknade ingen svensk art men med hjälp av Käfer Europas kom jag fram till att det var O. lucasi. Denna är känd från södra Tyskland, Polen men också 2005 funnen i Lettland.
Vid ett besök här den 10 september fann jag ytterligare två exemplar. De fanns på den massaved som lagrats längst, veden fanns redan på plats den 29 juli. Skalbaggarna hittades på en liten mjuk ticka som växte överlappande och var mindre än en centimeter (?sidenticka, Trametes versicolor).

Symbiotes gibberosus (P. H. Lucas, 1846)
Den 30 juli fick jag ett exemplar av denna svampbagge. Den rapporterades som ny för Sverige den 20 juni 2013, efter att nattetid ha hittats i ett exemplar på ekstockar utlagda i Halltorps hage på Öland. Den är närmast känd från Danmark, Tyskland och Polen men inte från Lettland.

Mycetophagus salicis Brisout de Barneville, 1862
Denna art har påträffats vid sex tillfällen med totalt tolv exemplar. Den anses vara identisk med Mycetophagus piceus (Fabricius) se Käfer Europas. Mina tolv exemplar har en mycket skarpare färgteckning av gult och svart än mina M. piceus. De är dessutom funna i anslutning till aspmassaveden, där det fanns åtskilliga stockar med (vit)röta. Alla mina M. piceus har jag funnit i brunrötad ekved.

Komplettering 2014-10-17
Den 7 oktober tog jag ett nytt sållprov av aspbark och förna som låg på marken vid massaveden som kommit från ryska Karelen mer än två månader tidigare. Här fick jag nu 34 exemplar av M. salicis, varav flera var dåligt kitiniserade, men även dessa hade redan en skarp svart-gul teckning på täckvingarna. De tillhörde en ny generation som utvecklats i den möglande aspbarken som låg på marken. På flera exemplar var flygvingarna inte dolda under täckvingarna utan stack ut bakom dessa. Arten är både skygg och flygg men detta var troligen en defekt som kanske orsakats av olämplig livsmiljö. Alla 34 exemplaren var honor och av totalt funna 62 exemplar har endast en hane hittats (2 augusti).
Slut komplettering 2014-10-17
Komplettering 2014-11-24
Den 12 november tog jag ett nytt sållprov från samma plats och av samma typ som den 7 oktober. M. salicis var fortfarande mycket vanlig. Vid kontroll visade det sig att det fanns ungefär lika många hanar som honor. Min uppgift ovan att det bara fanns honor kan vara felaktig.
Den 6 november besökte jag Elleholm. Vid en gammal ek där det brukar växa oxtungsvamp Fistulina hepatica tog jag två hanar av M. piceus som gentialpreparerades.
Enligt litteraturen skall M. salicis ha en utåt kraftigare böjd penis än M. piceus. För mina exemplar gäller att penis i färskt tillstånd utåt har samma böjning hos båda arterna, medan den efter torkning kan bli kraftigt böjd vilket gäller båda arterna.
En annan skillnad skall vara paramerernas utåt något olika utseende. Dessa är dock utåt ganska svagt kitiniserade varför det är svårt att uppfatta en eventuell skillnad.
Den stora skillnaden mellan de två arterna är alltså biotopen, varför ett fynd i en fönsterfälla knappast kan bestämmas.

Phloeophagus turbatus Schönherr, 1845NT
Den 1 november fann jag en ihålig stock i den trave som anlänt allra först. Här fanns fragment, levande exemplar och larver av vedviveln Phloeophagus turbatus. I Artportalen finns bara ett fynd av denna art från Blekinge (Sölvesborg, 1870-1920, Leg. Isaac B. Ericson). Eftersom stocken befunnit sig här under lång tid, och boplatsen med hål i båda ändarna förmodligen inte uppskattas av skalbaggarna kan en spridning till omgivningen mycket väl ha skett. Bakom reningsverket på norra Sternö finns några ihåliga grova aspar. Avståndet dit är ungefär 1,5 km.
Se även Artfaktabladet på Artdatabanken för P. turbatus.
Slut komplettering 2014-11-24
Gabrius tirolensis (Luze, 1903)
Se augusti 2014 månads bästa fynd.

Platt punktbagge Clypastraea pusilla (Gyllenhal, 1810)VU
Ett exemplar av denna, vår största punktbagge hittades 16 augusti vid aspmassaved som anlänt från Ryssland. Gamla fynd av denna art finns från Skåne, Småland, Västergötland, Västerbotten och Lule Lappmark. Den har länge ansetts försvunnen från Sverige (RE), men har nu hittats i fönsterfällor i nordligaste Sverige.
Se även Artfaktabladet på Artdatabanken för platt punktbagge.

Större vedvivel Cossonus parallelepipedus (Herbst, 1795)VU
I flera massavedsbitar med kraftig rotröta fanns talrika fragment av denna art. Inga levande exemplar har hittats.
Se även Artfaktabladet på Artdatabanken för större vedvivel.
Komplettering 2014-12-08
Södra Cell har nu börjat transportera bort den aspmassaved som anlände först. Det innebär att vedstaplar som legat oåtkomliga nu efterhand blir tillgängliga för inspektion. Flera ihåliga massavedbitar har innehållit levande skalbaggar och larver av större vedvivel.

Almvedvivel Cossonus cylindricus Sahlberg, 1835EN
Den 14 november tog jag hem några murkna vedbitar från ihålig ved. Ett exemplar av den sällsynta almvedviveln satt uppkrupen på en av dessa vedbitar någon vecka senare. Varken fler levande exemplar, fragment eller larver har hittats.
Se även Artfaktabladet på Artdatabanken för almvedvivel.

Med tre så sällsynta vedvivlar som större vedvivel, almvedvivel och P. turbatus i veden från Lettland så kan ju avverkningen näppeligen ha skett i en certifierad skog. Den färdiga textilmassan säljs dock i första hand till Kina och det bekymrar säkerligen inte de kinesiska köparna att massan kommer från ett icke certifierat skogsbruk.
Slut komplettering 2014-12-08
Stor aspborre Trypophloeus palmi HansenNT och tvåtandad aspborre Trypophloeus bispinulus Eggers är funna i angripen aspbark.
Se även Artfaktabladet på Artdatabanken för stor aspborre.

Stilleryds kvadratkilometer stora stenbrottsöken är en utmärkt plats för lagring av importerad aspmassaved. Risken för att oönskade organismer sprids är minimal och för övrigt finns knappast någon oönskad skadegörare bland de av mig funna skalbaggarna .



Svart askbastborre Hylesinus crenatus (Fabricius, 1787)


Två angripna askar, Käringahejan, 24 februari 2014.
Svart askbastborre, Käringahejan, 25 februari 2014.

Käringahejan är ett naturreservat i Mörrumsån dalgång ungefär två mil norr om Karlshamn. Här, utmed ån, gick järnvägen mellan Karlshamn och Vislanda. Den gamla banvallen erbjuder en såväl vacker som lättgången promenadväg, helt fri från bilar. Den 2 januari tog min hustru och jag en promenad här på 6 km från benstampen i Angölsmåla till Hovmansbygd och tillbaka.
Under promenaden lade jag märke till att åtskilliga askar var hackspettshackade från rot till topp. Det var den svarta askbastborren som så aggressivt angripet askarna. Från en kvadratdecimeterstor barkbit som låg på marken kläcktes ett tjugotal svarta askbastborrar efter nära två månaders förvaring i värme.
Vid en promenad här den 17 oktober 2012 såg jag inga angripna askar, däremot fanns ett askvindfälle där svarta askbastborrar kläckts under sommaren.
Kan det vara askskottsjukan som nått Käringahejan och försvagat askarna och öppnat upp för angreppen? Till sommaren kommer det att kläckas stora mängder barkborrar som massivt kan angripa återstående askar, om det fortfarande finns några kvar.



Aglenus brunneus (Gyllenhal, 1813)DD


Aglenus brunneus, Öland, Himmelsberga, 22 februari 2004
Aglenus brunneus, Öland, Himmelsberga, 22 februari 2004.

Ölands museum Himmelsberga (öppnas i nytt fönster) ligger på östra Öland i höjd med Stora Rör. Det är en dubbel radby, vilket betyder att det på båda sidor av den lilla bygatan ligger ladugårdslängor och att boningshusen ligger längre in på de kringbyggda gårdarna. Den första delen av museet, Norrgården, invigdes 1959. Museet är sevärt och ett besök rekommenderas.
Museet omfattar idag alla gårdar vid bygatan utom den nordvästligaste.
När jag besökte Himmelsberga för första gången den 13 december 2001 bedrevs vid denna gård ett aktivt jordbruk med kor, får och höns. Ladugården går under benämningen Anderssons lada. Den är byggd i liggande timmer på torpargrund. I grunden fanns flera väl begagnade råtthål. Det liggande timret hade så stora springor att vid ett besök kom ett lamm uthoppande. Genom springorna trillade det ut hö, säd, fodermjöl, halm och gödsel. Detta hade pågått i många år och byggt upp en synnerligen näringsrik förna utmed väggen, som låg vid bygatan mellan bilparkeringen och entren till museet. Jag förmodar att detta ansågs anskrämligt och inte sågs med blida ögon av ledningen för museet.
Vid mina besök på Öland, som alltid var endagsbesök oftast på vinterhalvåret, brukade jag stanna till här och ta ett sållprov av förnan mellan ladugårdsväggen och bygatan. Bästa fyndet var den DD-rödlistade trädbasbaggen! Aglenus brunneus. Den kunde uppträda talrikt - den 22 februari 2004 fanns 93 exemplar i sållprovet - säkerligen många fler eftersom den lätt förbises vid genomgången av proven.
A. brunneus är en synnerligen svårfunnen art. Den är mindre än två millimeter, blind och saknar flygvingar. Detta är förmodligen den enda fyndet av arten i Sverige de senaste hundra åren.
I Billerband XIV Clavicornia 2. del og Bostrychoidea från 1951 skriver Victor Hansen om denna art:
I bagerier, stalde, kældere og lign steder, i affald.
Jag var aldrig inne i ladugården. Här fanns kanske en stor population av A. brunneus och mina fynd utanför var bara tillfälliga?
Läs även Artfaktabladet på Artdatabanken.

I Svensk Insektfaunas tredje kortvingedel skriver Thure Palm i biotopbeskrivningen för Heterothops praevius:
att den förekommer i gamla stallar och uthus med jordgolv med tillägget:
Denna slags biotop håller numera på att försvinna, varför sådana arter som Heterothops praevius, Hypocyptus imitator Luze, Atheta clientula Er. och åtskilliga andra skalbaggsarter, som äro beroende av den, bli allt sällsyntare.

Dessa tre arter har funnits i sållproven från Himmelsberga.

Idag är hela miljön utplånad. Ladugården är totalrenoverad och omgjord till restaurang (öppnas i nytt fönster) som invigdes hösten 2007.

Komplettering 2014-04-01
Den 5 mars 2014 gjorde jag för första gången på fyra år en utflykt till Öland.
Under bilfärden såg jag på flera ställen upplag av murket hö och halm, ofta med gödsel inblandad. Dessa utgör inte bara en anskrämlig vy för turister utan bidrar också till övergödning av Östersjön eftersom de saknar bottenplatta.
Vid Triberga passade jag på att ta ett sållprov från ett sådant upplag, här bestående av en blandning av multnande halm och hästgödsel.
Bästa fyndet var ett exemplar av den DD-rödlistade Aglenus brunneus. Det är troligt att den är utbredd på Öland men undersamlad, eftersom biotopen inte är den trevligaste att leta i.
Slut komplettering 2014-04-01



Atomaria wollastoni Sharp, 1867


Jordhög, Munkahus, 30 september 2012
Jordhög, Munkahus, 30 september 2012.
Atomaria wollastoni, Karlshamn, 15 september 2012
Atomaria wollastoni, Karlshamn, 15 september 2012.

Stilleryds kvadratkilometer stora bergbrott väster om Karlshamn är nu under omvandling till industriområde. Grävmaskiner skapar vägar och gräver ner el, vatten och avlopp. Säkerligen till ingen nytta, alltför många kommuner i Sverige har tomma industriområden, ofta dessutom med övergivna industribyggnader. Det var många år sedan som nya jobb i Sverige skapades via ett nyanlagt industriområde.
I kanten av området ligger en 3-4 meter hög med matjord som kom dit för ett par år sedan. Den har en frodig vegetation av mållor, nässlor, skräppor med flera arter. Under våren 2012 transporterades en del av jorden bort, så att en lodrät vägg uppstod. I rasjord nertill på denna var september 2012 fuktbaggen Atomaria wollastoni Sharp vanlig.
Flertalet skalbaggar höll till nere i jorden och vid varje besök fanns såväl utfärgade som ej utfärgade individer. Jorden bestod av små torra kulor och var genomvävd av vita svamphyfer som kan ha utgjort föda till larven.
A. wollastoni är sällsynt i södra Sverige och detta var första gången som jag har hittat den i antal. I Danmark finns nyare fynd endast från Jylland.



Oomorphus concolor (Sturm, 1807)NT


Bokskogsglänta med kirskål, Sölvesborg, 22 juni 2012
Bokskogsglänta med kirskål, Sölvesborg, 22 juni 2012.
Oomorphus concolor, Sölvesborg, 11 juni 2012
Oomorphus concolor, Sölvesborg, 11 juni 2012.

Den 28 maj 2012 hittade jag den NT-rödlistade bladbaggen Oomorphus concolor i Sölvesborg. Detta fynd rapporterade jag i Beetlebase, men denna WEB-site är endast tillgänglig för medlemmar, varför jag här dels återger vad jag skrev på Beetlebase, dels ger mer information om fyndet.
I Beetlebase skrev jag:
Jag hittade i går (28 maj) en intressant biotop i Sölvesborg i anslutning till ett villaområde. Villaägarna hade på sedvanligt sätt dumpat sitt trädgårdsavfall utanför tomterna i en skogsdunge. I denna fanns grov bok och alm, men almarna hade dött av almsjuka och delvis fallit omkull. Detta hade skapat stora gläntor med näringsrik jord. Markvegetationen dominerades helt av kirskål. Håvning visade att Oomorphus concolor var vanlig på kirskålen. Någon murgröna såg jag inte till, men kan ha funnits i någon trädgård. (Håvningen skedde på eftermiddagen vid tvåtiden i varmt väder (+26 grader)).
Det råder en viss tveksamhet om arten lever på murgröna, Hedera helix, kirskål, Aegopodium podagraria eller kanske på båda, därav kommentaren att murgröna saknas.
Vid korta återbesök den 11 och 18 juni under betydligt sämre väder (mulet och +16 grader) och 26 juni (mulet och +20 grader) var O. concolor fortfarande vanlig på kirskålen.
Arten är sällan påträffad i Sverige. Fynd de senaste 25 åren finns i Artportalen endast från mellersta Öland. Från 1980-talet finns även skånska fynd från Stenshuvud och Bjärred. Ännu äldre fynd är från Sk: Arild, Bl: Listershuvud och Sm: Smedby.

I Artfaktabladet på Artdatabanken anges att arten saknar flygvingar, vilket stämmer med de exemplar jag kollat. Detta medför svårigheter med spridningen till nya lokaler, även om kirskål både är vanlig och svårutrotad. Trots försök i många år lyckades jag aldrig bli av med den i trädgården i Höör. Tacka vet jag lägenhet i stan med odling på balkongen!

Många bladbaggar har ofta kraftiga variationer i populationsstorlek år från år. Kanske gäller det för O. concolor, vilket i så fall delvis kan förklara de få fynden. Däremot verkar det inte vara särskilt viktigt med varmt och vackert väder vid eftersök av arten. Jag har själv tidigare misstänkt att sällsyntheten kan orsakas av att den går upp på värdväxten endast någon enstaka varm dag i maj-juni, för att sedan hålla till vid markytan. Men mina fynd visar att så är uppenbart inte fallet.

Vid ett besök i Sölvesborg den 9 januari 2013 passade jag på att ta ett sållprov vid fyndplatsen. Sållprovet bestod av löv och ytlig lövförna och förhoppningen var att hitta någon intressant Liogluta-kortvinge. Någon sådan fanns inte i provet däremot en O. concolor som satte full fart när den kommit in i värmen. Bladbaggen kan tydligen övervintra som imago i Sverige.



Tryfjäril Limenitis camilla (Linnaeus, 1764)

Vid Hunnemara öster om Karlshamn har jag min 'lyfta på benen' träningsrunda. Den går runt Lindeborgssjön och består av de första två kilometrarna på en orienteringsbana som jag sprang på Havs-OL 2003. Här finns gott om hallon- och blåbärsris, björnbärsrevor och avverkningsris. Jag brukar springa den ett par gånger per år för att få kroppen att förstå att det dags att sluta stappla.
Den 13 juli cyklade jag ut till Hunnemara för denna träningsrunda. Vädret var hyfsat för att vara denna bedrövliga regnskursfyllda sommar. När jag svänger ner på skogsvägen där jag brukar parkera cykeln flyger det upp en stor dagfjäril som jag aldrig sett tidigare. Den återvänder strax till uppflygsplatsen, en mindre yta med fuktig slamsand. Här blir den sittande och exponerar vingarna så att jag har god tid på mig att studera dessa. Bara om jag kommer alltför nära så lyfter den några metrar, men återvänder så fort jag flyttar mig litet bakåt. Den har samma majestätiska flygstil som aspfjärilen, dvs lugna avmätta vingrörelser.
Den är mörkbrun till svart med tydliga breda vita band på både fram- och bakvingar, är klart större än kartfjärilen men mindre än aspfjärilen. Vingbredden uppskattar jag till 55-60 mm. Den saknar de diskfläckar som kännetecknar skimmerfjärilarna men bakvingarna har utåt en otydlig rödgul fläck eller strimma.
Det måste vara en
tryfjäril.
När jag startar träningsrundan sitter den fortfarande kvar, men när jag återkommer 23 minuter senare är den försvunnen.
Närmast observationsplatsen finns ett alkärr på ena sidan och igenväxande ängsmark på andra sidan. Inom en radie på hundra meter är boken dominerande, men det finns även gott om ek.
Läs mer om tryfjärilen i artfaktabladet som Claes U. Eliasson skrivit.



Hjälmmörkbagge Thymalus limbatus (Fabricius, 1787)


Hjälmmörkbagge med kläckhål, Almö, 27 februari 2012
Hjälmmörkbagge med kläckhål, Almö, 27 februari 2012.

I januari månads rapport om fyndet av brun lövsvampbagge Tetratoma desmarestii på Almö visar figur 2 en svampbevuxen ekgren. Denna var drygt halvmetern lång och hade en diameter på ungefär 6 cm. Det fanns vita skalbaggslarver i den, varför jag tog med den hem för kläckningsförsök. Efter en dryg månad kläcktes ett tiotal exemplar av hjälmmörkbaggen, som tillhör familjen flatbaggar. För övrigt erhölls från grenen talrika exemplar av trädsvampbaggen Dacne bipustulata (Thunberg) och barkbaggen Bitoma crenata (Fabricius), båda allmänna arter i denna biotop.
I den utmärkta boken Insektsgnag i bark och ved av Bengt Ehnström och Rune Axelsson är arten inte omnämnd. Jag har därför tagit ett foto av ett kläckhål mitt på grenen. Flertalet av skalbaggarna kläcktes dock från ändytorna, där veden var mer rötskadad.



Klibbtickgnagare Dorcatoma punctulata Mulsant & Rey, 1864


Klibbtickgnagare, Slätten, 14 juni 2009
Klibbtickgnagare, Slätten, Blekinge 14 juni 2009.

Jag har under ett antal år deltagit i den skånska inventeringen av dagfjärilar. De två rutor jag bevakat har legat på gränsen mellan Skåne och Blekinge, men endast dagfjärilar sedda i Skåne har räknats. Trist eftersom jag sett körsbärsfuks, aspfjäril, skogsvitvinge och makaonfjäril enbart vid mitt torp som ligger i Blekingedelen av den ena rutan.
Sommaren 2009 utökade jag inventeringsområdet med ytterligare några rutor, bland annat med den för Skånes del minimala rutan 4E1e. Den utgöres i Skåne av några smala skogsremsor vid Grytsjön och Grytån om kanske totalt fem hektar. Resten av rutan ligger i Blekinge och Småland. I Smålandsdelen av rutan, 3 km österut från Skånedelarna, ligger Siggaboda naturreservat. Där finns grov bok och gran med bland annat svartoxe Ceruchus chrysomelinus (Hochenwarth) och bokblombock Anoplodera scutellata (Fabricius).
Vid mitt första besök i Skånedelen av rutan den 24 april vandrade jag de hundra metrarna från bilvägen upp till Grytåns utlopp i sydvästra hörnet av Grytsjön. Vid sjön fanns några barkborredödade granar, granvindfällor och granhögstubbar. På en halvmeterhög stubbe till en vindfälld gran fanns flera klibbtickor. En litet exemplar av dessa hade de karakteristiska flyghålen efter klibbtickgnagaren. Flyghålen var från sommaren 2008, men ofta blir något exemplar försenat i utvecklingen. Från tickan som togs med hem kläcktes en hona den 16 maj. Arten är ny för Skåne, men fyndplatsen låg bara 10 m från Blekinge.
Vid en träningsrunda några veckor senare fann jag en liten klibbticka med flyghål efter klipptickgnagare ej långt från torpet i nordvästra Blekinge. Från denna ticka kläcktes ett exemplar av klibbtickgnagaren den 14 juni, ny för Blekinge.
Arten har säkerligen gynnats av alla de vindfällen och högstubbar som stormarna Gudrun, 2005 och Per, 2007 skapade.



Sotsvart praktbagge Melanophila acuminata (DeGeer, 1774)


Sotsvart praktbagge, Hovmantorp, 9 juni 2009
Sotsvart praktbagge, Hovmantorp, 9 juni 2009.

Vid ett besök i Linneryd i sydligaste Småland den 2 juni 2009 passade jag på att göra en utflykt till ett cirka en mil bort beläget stort brandfält strax öster om Hovmantorps samhälle i Lessebo kommun. Branden inträffade sommaren 2008 och de branddödade träden stod i stort sett kvar. Jag har speciella kläder för vandring på brandfält, hur försiktig man än är så får man alltid en hel del sotstreck på kläderna efter kontakt med brända grenar.
I anslutning till en kraftledning fanns åtskilliga döda medelstora björkar. Den hårt brända barken på dessa satt lös och låg delvis på marken. I barken fanns åtskilliga färska flyghål efter den sotsvarta praktbaggen. Från en hemtagen barkbit med flyghål kläcktes ett försenat exemplar den 9 juni.
Den sotsvarta praktbaggen såg jag aldrig till vid de stora bränder som inträffade på 1990-talet utmed järnvägen strax väster om Lessebos samhälle. Här fanns så fina brandberoende arter som svart ögonknäppare Denticollis borealis (2 ex 25 maj 1995), brandkortvinge Paranopleta inhabilis (7 och 23 augusti 1992) och Cryptophagus corticinus (27 augusti och 5 november 1994, 26 mars 1997).
Däremot fann jag talrika larver av sotsvart praktbagge den 27 december 1974 i bark på en branddödad björk vid Vedamåla sex km söder om Lessebo samhälle. Denna brand var mycket liten, en gran och en björk hade dödats. Det verkar som den sotsvarta praktbaggen föredrar björk i södra Sverige. Kanske barken på de brunna träden lossnar alltför snabbt här nere. I grov björkbark kan hela larvutvecklingen ske i barken.
På brandfältet vid Hovmantorp hade Jonas Hedin/Tobias Ivarsson flera fönsterfällor utsatta på uppdrag av Länsstyrelsen i Kronoberg. Fällorna var föredömligt uppmärkta med kontaktuppgifter till utsättaren. Fyndrapporter från dessa fällor finns nu inlagda i Artportalen. Intressant är att de (?ännu) ej rapporterat om något fällfynd av den sotsvarta praktbaggen. Denna inventeras uppenbart lättats genom avsyning av lämpliga träd.



Olibrus norvegicus Munster, 1901


Igenväxande trädgård med klofibblor, Karlshamn, 6 september 2009
Igenväxande trädgård med klofibblor, Karlshamn, 6 september 2009.

De tre sotsvampbaggarna Olibrus flavicornis, O. norvegicus och O. affinis har vållat mig svåra bestämningsproblem. De skiljs från övriga arter inom släktet Olibrus på rödgula ben och att de två huvudstrimmorna på täckvingarna går ihop baktill.
I Danmarks Fauna från 1950 omnämner Victor Hansen bara affinis och flavicornis.
I Norsk Entomologisk Tidskrift 1971 beskriver Andreas Strand skillnaden mellan norvegicus och flavicornis med bilder på aedeagus och ovipositor.
I Die Käfer Mitteleuropas band 7 finns bara affinis och flavicornis med tveksamma bilder på aedeagus. Detta kompletteras i band 13 med norvegicus, och beskrivning av alla tre arterna. Dock med genitaliebilder av norvegicus och flavicornis från Strands artikel.
I Tyskland anges affinis vara rätt allmän, flavicornis sällsynt på värmeställen och norvegicus nyligen påträffad med förmodligen sammanblandad med flavicornis.
I Katalog over Danmarks biller från 1996 anger Michael Hansen att affinis och norvegicus finns i Danmark och sätter flavicornis inom parentes under norvegicus.
I Catalogus är affinis rapporterad från Sk-Up (8 landskap), flavicornis från Sk-Ån (10 landskap) och norvegicus från Sm-Lu (8 landskap).
I Die Käfer Mitteleuropas uppges att affinis lever på diverse fibblor, medan norvegicus lever på klofibbla Crepis tectorum.
Av denna delvis motsägelsefulla information har jag dragit slutsaten att den art som på sensommaren är allmän på sandiga fält i sydligaste Sverige är affinis, att norvegicus finns spidd i Sverige men att flavicornis troligen inte finns här.
I september 2008 besökte jag flera gånger en igenväxande trädgård vid Munkahusviken. Här hade brandkåren eldat upp ett hus och därvid brandskadat några träd, som blivit hemvist för de sällsynta barkborrarna
Xyleborinus alni och X. saxesenii. Efter uppeldandet av huset hade brandresterna transporterats bort och marken hade jämnats till. Här fanns nu en lågvuxen ruderatmarksflora med bland annat talrika klofibblor. Håvning på dessa gav åtskilliga exemplar av den för Blekinge nya sotsvampbaggen Olibrus norvegicus. Hösten 2009 var klofibblorna i stort sett borta och hade ersatts av mer högväxt vegetation. I stället fanns det nu gott om klofibblor med norvegicus i grannträdgården, där huset eldats upp december 2008. Arten är förmodligen rätt allmän men förbisedd.



Sepedophilus nigripennis (Stephens, 1832)


I Entomologisk Tidskrift 1959 berättar Thure Palm om en intressant biotop på nordligaste öland. Han skriver bland annat:
'I mitten av maj 1957 sållade jag vid Hälluddsvik på Böda kronopark flera gånger en mäktig driftrand av gräs, löv, barr och annat växtavfall, som kastats ett 20-tal meter upp på den flacka grässtranden. Vid Hälluddsvik bildar havet en större, mycket grund lagun med bräckt vatten och kalkslam i botten. Närmaste omgivningen inåt land utgöres av stäppartade ängsmarker, delvis bevuxna med tall- och lövskog. Ett hundratal meter från östra stranden (där sållningen gjordes) vidtar den egentliga skogen. Driftranden hade uppstått i samband med en storm någon vecka tidigare, och på grund av det kyliga vädret höll sig de djur som räddat sig undan översvämningen länge kvar i det ej helt uttorkade växtavfallet, särskilt på sådana ställen där kalkgruset och små snäckskal fanns iblandade.
.....
Undersökningen gav så att säga en provkarta på de arter, som övervintrat i markbetäckningen på stränderna av lagunen. Någon svärmningsflygning kunde den tiden på året knappast ha ägt rum (våren hade varit kylig), varför materialet säkerligen ej bestod av vinddrivna insekter.'
Han finner bland annat den för Sverige nya kortvingen Thiasophila bercionis Bernhauer, och de sällsynta nyckelpigorna Hyperaspis pseudopustulata Mulsant och Nephus bisignatus (Boheman) samt viveln Smicronyx reichii (Gyllenhal).

Själv har jag under några år undersökt driftränder väster om den grunda sjön Hälluddsvik. Närmast havet finns här en 50-tal meter bred kalkhällmark som avslutas inåt av en meterhög strandvall. Innanför ligger lagunsjön Hälluddsvik. Vid nordvästliga stormar bildas kraftiga driftränder som samlas längst in på kalkhällmarken. Är stormarna för kraftiga spolas driften in i skogen innanför eller till och med över Hälluddsvik och över vägen mellan Nabbelund och Byxelkrok. Mina besök har överlag skett på förvåren. Precis som Palm har jag hittat ett stort antal skalbaggar i driftränderna.
Intressantaste fyndet är kortvingen Sepedophilus nigripennis, som hittats i materialet vid nästan varje besök (fynddatum: 28 mars 1997, 18 oktober 1997, 23 april 1999, 12 april 2000 och 6 april 2005). Gösta Gillerfors anmäler den 1988 från Varbergs hamn som införd till Sverige, sedan han hittat den i importerad massaved från Frankrike och Spanien (Skalbaggar införda till Sverige med importerad massaved, Entomologisk Tidskrift 1988).
I Entomologiske Meddelelser 1998 anmäles den som ny för Danmark, men fynden sträcker sig tillbaka ända till 1930.
Det är troligt att arten funnits här vid Hälludden under lång tid, kanske redan vid Palms besök 1957. Mitt intryck är att både denna art och många andra av de skalbaggar som under vintern hamnat i driftränderna, aktivt söker sig därifrån redan i februari-mars. Vintern 1956-1957 var mild, i Kalmar låg medeltemperaturen på plus varje månad denna vinter. Däremot var april och maj kyliga precis som Palm skriver. Med ledning av de fynd jag gjort i driftränderna tror jag tvärtemot Palm att flertalet av hans fynd utgjordes av i maj lokalt vinddrivna arter och inte av övervintrande arter.
Bland andra intressanta fynd som jag gjort i driftränderna kan nämnas två exemplar av den DD-rödlistade kvickbaggen Hirticomus hispidus (Rossi), den 18 oktober 1997. Båda Smicronyx-vivlarna reichii och jungermanniae (Reich) har varit vanliga.



Ny hemsideadress? i december 2009


TELIA HAR I SIN ALLMAKT låtit meddela att de kommer att sluta med gratis hemsidor till sina bredbandskunder, trots att fem fria hemsidor alltid ingått i det pris jag betalat för bredbandet. Och någon sänkning av priset verkar inte vara att tänka på, när jag nu får kostnaden för ett Webhotell. För att slippa alla besvär besvarar Telia Kundtjänst inte epost eller ansvariga inom Telia Bredbandstjänster brev i detta ärende.



Uppstart 27 September 2009


Det känns som det kommer att bli allt svårare att göra intressanta skalbaggsfynd varje månad i Karlshamn och dess omgivningar. Jag kommer därför att här lägga in notiser om äldre fynd, för att kompensera för en utebliven månadsrapportering.