Månadens skalbaggsfynd


Juli 2014


Gulröd blankbock Obrium cantharinum (Linnaeus, 1767)NT
Fyndplats för Obrium cantharinum, Munkahus, Karlshamn, 15 juli 2014.
Lagring av barr- och aspmassaved på Stilleryds stenbrottsöken, Karlshamn, 29 juli 2014.
Obrium cantharinum, Munkahus, Karlshamn, 12 juli 2014.

Under månadens fynd mars 2009 berättade jag om hur de styrande politikerna tänker öppna ett jättelikt bergbrott 500 meter från torget i Karlshamn. Genom att hålla till i lagstiftningens gränsområden räknade man med att det inte skulle uppstå några byråkratiska hinder. För att lugna opinionen mot brottet gjorde dock den kontrakterade entreprenören Schweden Splitt misstaget att gå med på en ej obligatorisk miljöprövning, Såväl Länsstyrelsen (i Malmö) som Mark- och miljödomstolen i Växjö gjorde då tummen ner för projektet, som därmed somnade in.

Under försommaren i år har kommunens skogsentreprenör gallrat området, vilket det fanns ett behov av. Ansvariga för kommunens skogsinnehav (som är stort) hade säkerligen räknat med att det skulle kalhuggas, varför något behov av gallring ej funnits. Entreprenören satte upp lappar om gallringen, där man lovade att återställa förstörda strövstigar. Detta var nytt för i år, tidigare har man efter att ha kört sönder strövstigar även granplanterat rätt över dem, så att de säkert inte skall gå att använda.

På Gamla Stillerydsvägen har det efter gallringen funnits upplag av ekstockar, lövmassaved, bokblandat, brännved ek och träddelsflis. Vid cykelturer har jag sökt efter skalbaggar på dessa, och även håvat runt dem. Den 12 juli fick jag i håven en hane av den NT-rödlistade och för Blekinge nya långhorningen gulröd blankbock som lever i aspbark. Märkligt att hitta en så karakteristisk långhorning som ny för Blekinge. Den söker dessutom till vita blommor, vilket gör den lätthittad. I fält kan den dock förväxlas med rödbrun blankbock Obrium brunneum (Fabricius), som är ganska vanlig i Karlshamnsområdet och som jag hittat bara ett tiotal meter från fyndplatsen för gulröd blankbock.

Inom det gallrade området finns mycket litet med asp, dock har entreprenören strax bakom traven med brännved ek till vänster i bilden skapat en tre meter hög aspstubbe.

December 2011 började Södra Cell i Mörrum att producera textilmassa, som i första hand säljs till Kina. Enligt deras hemsida görs den på björkmassaved, men mitt intryck är att det är aspmassaved som är huvudingrediensen. Denna har tidigare varit närmast värdelös, nu köper Södra den till samma pris som för björkmassaved och med högre pris än för barrmassaved. Resultatet har blivit en brist på aspmassaved i södra Sverige. På Stilleryds stenbrottsöken ligger nu flera båtlaster med aspmassaved, som skeppats från Riga i Lettland. Min fyndplats av gulröd blankbock ligger bara en dryg kilometer från detta upplag. Skalbaggen kan mycket väl ha kommit härifrån, dock verkar veden relativt färsk och bör komma från avverkningar i år. Men på någon stock kan det ha funnits en barkskada med död bark som kan ha passat den gulröda blankbocken.

Se även artfaktabladet för gulröd blankbock på Artdatabanken.

I förslaget till Rödlista 2015 är den gulröda blankbocken ej längre rödlistad.


Juni 2014


Trixagus atticus Reitter, 1921
Fyndplats för Trixagus atticus, Tostarp, Asarum, 23 juni 2014.
Fyndplats för Cyclorhipidion bodoanum och Lyctus linearis, Tostarp, Asarum, 23 juni 2014.
Trixagus atticus, Tostarp, Asarum, 15 juni 2014.

Asarums soptipp i Tostarp var i bruk mellan 1953 och 1975, varefter den användes som tipp för schaktmassor fram till 2001. Den har genom åren besökts av flera entomologer. Här har det varit möjligt att hitta alla fyra svenska småknäppare (Throscidae) som har två kölar på pannan: Trixagus dermestoides (Linnaeus, 1767) , T. carinifrons (Bonvouloir, 1859), T. leseigneuri Muona, 2002 och T. meybohmi Leseigneur, 2005. I Artportalen finns fyndrapporter härifrån för respektive art 1998.06.25 och 1999.06.01; 1998.06.25; 1981.06.07, 1995.05.06 och 1999.06.01; 1999.06.01.

För några år sedan ökade kommunens aktivitet på soptippsområdet och arealen utökades. Orsaken var att verksamheten i Tubbaryd flyttades hit. Se mina rapporter under månadens fynd från tippen i Tubbaryd:
juli 2006, september 2006, oktober 2007, juli 2008 och juli 2009.

Den 10 juni gjorde jag en kvällsutflykt till Tostarp varvid även området med grot, flis och matjord besöktes. I håven hamnade åtskilliga småknäppare, även två små ljusfärgade exemplar utan kölar på pannan. Båda var dessvärre honor som knappast kan bestämmas, men vid ett återbesök den 15 juni fick jag även en hane, som kunde bestämmas till Trixagus atticus, ny för Blekinge.
Detta är en småknäppare som än så länge bara är känd från ett fåtal landskap i Sverige. Den verkar dock vara under snabb spridning. Till Tostarp kan man misstänka att den kommit med plantmaterial som kommunen inköpt. Växterna planteras i stora kar som ställs ut på torg och gågator. När hösten kommer hamnar matjorden i dessa kar här i Tostarp.
Sedan tidigare har jag endast ett fynd av småknäppare utan kölar på pannan. En vinddriven hona funnen 10 juli 1970 på havsstranden vid Kåseberga, Skåne. Den har något kraftigare täckvingepunktering än mina nyfunna atticus och allt tyder på att det är en exul (Bonvouloir).

Vid besöket den 15 juni kröp på några ekstockar flera exemplar av plattad lövvedborre Xyleborus monographus (Fabricius) som är NT-rödlistad. Men också ett exemplar av vardera brun vedborre Xyleborinus saxesenii (Ratzeburg) och vedborren Cyclorhipidion bodoanum (Xyleborus bodoanus) (Reitter). I en torrspricka satt ett exemplar av eksplintbaggen Lyctus linearis (Goeze) som är VU-rödlistad.
C. bodoanum rapporteras som ny för Sverige 2009 av Niclas Franc. Han hade tagit den med hjälp av fällor i öppna ekskogar i Blekinge. Några fler fynd från Sverige känner jag inte till. Den har under senare år även rapporterats från Danmark och Norge och är säkerligen en till Sverige nyinkommen art som är under spridning.

Se även artfaktabladen för
plattad lövvedborre och eksplintbagge
på Artdatabanken.


Maj 2014


Mogulones (Ceutorhynchus) javetii (Gerhardt, 1867)NT
Hundtunga på den gamla soptippen med gödselförvaringsplats och Listerhuvuds naturreservat i bakgrunden. I förgrunden några Malvaplantor med Apion aeneum. Getabjär, Mjällby, 26 maj 2014.
Mogulones javetii, Getabjär, Mjällby, 21 maj 2014.

Under månadens fynd april och maj 2013 berättade jag om den gamla soptippen på Getabjär. Den 21 maj gjorde jag en utflykt till Listerlandet och besökte då soptippen. Den omges på nästan alla sidor av Listerhuvuds naturreservat. I kanten av soptippen direkt intill naturreservatet ligger en stor gödselförvaringsplats med tre stora fack. Dessa hade nyligen fyllts med (?mink)gödsel och stanken i denna del av reservatet och på soptippen var vidrig. Märkligt att man tillåts transportera och förvara gödsel här långt från ursprungsplatsen. Förvaringsytorna verkade dock vara helt OK med betonggolv och bräddavlopp till urinbrunn och obetydliga mängder av gödsel hade vid påfyllnaden hamnat utanför betonggolven.

Soptippen och en del av naturreservatet betas av kor. På soptippens öppna betade yta hittade jag en mycket intressant biotop. På en stor area, kanske ett hektar, dominerade helt växten hundtunga Cynoglossum officinale. Denna är sällsynt i Blekinge. Bland plantorna av hundtunga växte även oxtunga Anchusa officinalis. Håvning på plantorna gav flera exemplar av den NT-rödlistade viveln Mogulones (Ceutorhynchus) crucifer (Pallas) som lever på hundtunga. Men också ett exemplar av den för Blekinge nya viveln Mogulones javetii som också är NT-rödlistad. Denna lever främst på oxtunga. De två arterna är lika stora och har nästan identisk färgteckning. De kan knappast skiljas åt i fält.
På torrare mark mellan plantorna fanns stora bestånd av en lågvuxen näva, Geranium sp. Här flög rödfläckig blåvinge Aricia agestis (Denis & Schiffermüller) talrikt. Den har på översidan bruna täckvingar med röda utkantsfläckar och är NT-rödlistad.
Den 26 maj gjorde jag ett nytt besök på platsen för att ta ett foto på biotopen. Håvning gav endast två stora Mogulones-vivlar, en crucifer och en javetii. Båda arterna hittas normalt lättast genom sållning av jorden under värdplantorna. Ett litet sållprov togs med hem som dock inte gav någon mer Mogulones-vivel.
På området växte även enstaka Malva-plantor. På dessa fanns flera exemplar av spetsviveln Apion aeneum (Fabricius) som är ny för Blekinge. även ett exemplar av den NT-rödlistade stumpbaggen Margarinotus purpurascens (Herbst) hamnade i håven.

Se även artfaktabladen för
Mogulones javetii,
Mogulones crucifer,
Margarinotus purpurascens,
och
Rödfläckig blåvinge
på Artdatabanken.


April 2014


Anaspis fasciata (Forster, 1771)
Fyndplats för Anaspis fasciata, Sternö, Karlshamn, 30 april 2014.
Anaspis fasciata, Sternö, Karlshamn, 30 april 2014.

På valborgsmässoafton den 30 april skulle jag vara upptagen på eftermiddagen. Jag tog därför en cykeltur medförande håven redan på förmiddagen. Borta var de tidigare dagarnas högsommarvärme med över 20 grader. Nu var temperaturen bara 9 grader och förväntades inte bli mycket högre senare under dagen. Men solen sken. Min avsikt var att håva på blommande slånbuskar, vilket tyvärr kan gå hårt åt håvtyget.
Håvningen gav inte mycket, dock en hane av ristbaggen Anaspis fasciata. Denna rapporterade jag i juni 2010 som ny för Sverige från
bangården vid järnvägsstationen i Karlshamn. Detta är det första återfyndet av denna vackra ristbagge. Fyndplatserna ligger på ömse sidor om staden och avståndet mellan dem är 3 km. Allt tyder på att arten har en fast förekomst i Karlshamn med omnejd.



Mars 2014


Tvåfläckig strandlöpare Bembidion biguttatum (Fabricius, 1779)
Bembidion biguttatum, Dala, Karlshamn, 31 mars 2014.

Den 31 mars tog en cykeltur ut till Dala medförande slaghåven. Det var redan gott om skalbaggar i rörelse, mest allmänna arter som kortvingen Aloconota gregaria (Erichson), spetsviveln Apion virens (Herbst) och sotsvampbaggen Olibrus bimaculatus Küster.
Trevligaste fyndet var ett exemplar av den för Blekinge nya tvåfläckiga strandlöparen. Denna håvades på sumpig gräsmark i anslutning till den gamla järnvägsvallen.
Den tvåfläckiga strandlöparen är i Sverige rapporterad från i stort sett hela Skåne samt Örskär i Östergötland. Eftersom den är vanlig i Kristianstadstrakten var det troligt att den också skulle finnas i Blekinge.






December 2013


Fyrfläckad vedsvampbagge Mycetophagus quadriguttatus Müller, 1821NT
Elleholm, 9 december 2013
Mycetophagus quadriguttatus, Elleholm, 9 december 2013.

En kväll i december när min hustru gjorde i ordning sängarna i sovrummet inför natten hittade hon en skalbagge. Hon tog för givit att det var en änger och levererade den snabbt till mig för identifikation. Det visade sig dock vara en fyrfläckad vedsvampbagge. Denna kan leva såväl inomhus som utomhus, dock knappast i dammet under våra sängar.
Jag satt i rummet intill och höll på med ett sållprov från en bokhögstubbe vid Elleholm. Detta är en tänkbar biotop för fyrfläckad vedsvampbagge. Den hade uppenbart lyckats rädda sig från sållprovet utan att jag märkt det.
Den fyrfläckade vedsvampbaggen är NT-rödlistad och det enda fyndet från Blekinge som är rapporterat på Artportalen är från Elleholm (Rickard Baranowski, 12 mars 1997, 1 ex).

Se även
artfaktabladet på Artdatabanken.

Avslutar med att önska mina besökare ett Gott Nytt år.


November 2013


Bredhornad grusvinge Thinobius brevipennis Kiesenwetter, 1850DD
Fyndplats för Thinobius brevipennis och Hydrosmecta subtilissima, Sölve grustag, 8 november 2013
Fyndplats för Thinobius brevipennis och Hydrosmecta subtilissima, Sölve grustag, 8 november 2013.
Hydrosmecta subtilissima, Sölve grustag, 31 oktober 2013.

Stormen Simone drog fram över Blekinge den 28 oktober. I Karlshamn med omnejd blev skadorna mycket måttliga. Ett enda träd hade fallit över mitt motionsspår. Redan några dagar senare hade någon varit där och sågat av stammen och lyft den åt sidan. Stort tack till denna okända person.
Ute på Sternö föll de två ekar med decimetergrova murgrönestammar som syns i figur 2 i beskrivningen av
nordvästra Sternö från 2010. Allt är nu uppsågat och borttransporterat.
I den hästbetade hagen vid Elleholms kungsgård föll en mycket grov ek, för övrigt närmaste träd till den kullfallna ek jag omnämner december 2012.

Den 31 oktober gjorde jag en utflykt till Sölvesborg för att undersöka om stormen skapat några intressanta driftränder på havsstrandängar. Men vattenståndet hade varit lågt i havet och inga driftränder syntes till.
Jag gjorde även ett besök vid den södra sjön i Sölve grustag. Även här fanns bara obetydliga driftränder. Jag tog med hem ett sållprov av gruset närmast vattnet, men också av torrare grus någon meter upp. Det innehöll åtskilliga exemplar av den allmänna palpbaggen Laccobius minutus (Linnaeus), men föga därutöver. Dock två små, smala kortvingar, dels en Meotica pallens (L. Redtenbacher), dels en Hydrosmecta subtilissima (Kraatz), som är ny för Blekinge.
Den 8 november gjorde jag ett återbesök för att fotografera lokalen. Tog även denna gång ett sållprov av strandgruset. Här fanns ännu färre med skalbaggar dock ett exemplar av en ännu mindre kortvinge, den för Blekinge nya Thinobius brevipennis. Denna hade jag som bästa fynd september 2013 från Ivö i Skåne. Avståndet mellan de två fyndlokalerna är bara 16 km.
På fyndplatsen i Sölve grustag har jag tidigare hittat Hydrosmecta longula (Heer) som ny för Blekinge (11 september 2012).
H. subtilissima är i Sverige i första hand funnen på grusbankar vid åar och älvar i norr. I Entomologiske Meddelelser 1991 anmäls Hydrosmecta septentrionum (Benick) från Bornholm funnen i två exemplar den 13 juni 1990. I Entomologiske Meddelelser 2006 ändras namnet till H. subtilissima. Några fler fynd verkar inte vara gjorda i Danmark.
I Entomologisk Tidskrift 1991 rapporterar Mikael Sörensson H. subtilissima från Gotland, liksom den närstående H. delicatula (Sharp). Jag förmodar han han hittat dem vid sin omfattande undersökning av skalbaggsfaunan i grustag på Gotland:
Sörensson, M. 1982. Inventering av Träkumla– Stånga grustag. Länsstyrelsen i Gotlands län 1982
I dessa grustag har han också hittat Thinobius brevipennis.

I Blekinge Läns Tidning 27 november i år fanns en spalt av Yngve, min hustrus favoritkåsör, med den udda titeln Exit Sölve grustag.
Sölve grustag visar sig ha varit namnet på Husets drink i baren på hotell och restaurang Hanöhus i Hällevik, en anläggning som nu snabbt skall omvandlas till asylmottagning i Bert Karlssons regi. Så nu önskar hon Sölve grustag som inledning av lördag kväll - hoppas jag klarar det.
PS.
Sölve grustag är betydligt bättre som insektslokal än som drink!


Oktober 2013


Aizobius (Apion) sedi (Germar 1818)
Ekholmen, 23 oktober 2013
Ekholmen, 23 oktober 2013.
Apion sedi, Elleholm, 1 oktober 2013
Apion sedi, Elleholm, 1 oktober 2013.

Det börjar bli svårt att göra något intressant skalbaggsfynd varje månad, speciellt som jag rör mig mest i västra Blekinge. Intressanta biotoper börjar ta slut. Kanske måste jag upphöra med denna rapportering på min hemsida.

På västra sidan av Mörrumåns mynning sticker den långsmala halvön Ekholmen ut i havet. Den består längst ut av berg med ett vackert litet hus som troligen använts vid sjöfågeljakt och fiske. Mellan berget och standängarna längre in finns en landförbindelse av torr näringsfattig sand. Idag finns inte längre några betesdjur på Ekholmen, strandängarna och ekhagarna längre in utan allt kommer tyvärr att växa igen efterhand.

Den 1 oktober gjorde jag en utflykt till denna natursköna plats, vars värde dock förminskas av närheten till Mörrums bruk, vars rykande skorstenar en dryg kilometer bort är väl synliga. Höstbesök här ute ger ofta dåligt samvete eftersom rastande gäss och annan sjöfågel skräms iväg. Dock lättade samvetet något när Sweden Split strax efter min ankomst sprängde en rejäl salva i det närliggande bergbrottet och alla sjöfåglar inom åtskilliga kilometers avstånd flög iväg.
Gulsporre Linaria vulgaris dominerar helt på de torraste sandpartierna. Håvning på dessa plantor och sållning av sanden under plantorna gav bara den på denna växt mycket vanliga viveln Rhinusa antirrhini (Paykull).
Där mer växtlighet lyckats etablera sig som på bilden finns mattor av gul fetknopp Sedum acre. I sanden under dessa var den sällsynta spetsviveln Apion sedi ej ovanlig. Arten finns rapporterad från Blekinge sedan tidigare, men i Artportalen finns bara mina fynd från Ekholmen. Den saknades från Blekinge i Catalogus 1939 av Hellén men fanns med i Catalogus 1960 av Lindroth. Mellan dessa år sökte sig åtskilliga entomologer från såväl Sverige som utlandet till Blekinge, gärna till Sjöarp eller Hällevik.



September 2013


Bredhornad grusvinge Thinobius brevipennis Kiesenwetter, 1850DD
Fyndplats för Thinobius brevipennis, Ivö, 3 september 2013
Fyndplats för Thinobius brevipennis, Ivö, 3 september 2013.
Fyndplats för Thinobius brevipennis, Ivö, 3 september 2013
Fyndplats för Thinobius brevipennis, Ivö, 3 september 2013.
Thinobius brevipennis, Ivö, 1 september 2013
Thinobius brevipennis, Ivö, 1 september 2013.

Den 1 september var jag i Eslöv, besökte barnbarnen och lämnade kvar min hustru. Under hemresan passade jag på att göra en avstickare från E22an till kaolinbrottet på Ivö. För övrigt den första exkursionen i år utanför västra Blekinge.
Kaolinbrottet har växt igen kraftigt sedan jag första gången besökte det på 1960-talet. Idag kan det väl närmast kallas en turistfälla: föga syns av det ursprungliga brottet och lätt att glida omkull på de branta och hala stigarna som leder ner i brottet. Här borde det röjas och skapas en markerad led med trappa ner till brottet och spångar över den vid våt väderlek ytterst geggiga plana kalklerytan i botten på brottet. Från parkeringen finns lämpliga startstigar för denna led såväl öster som väster om brottet.
På hösten och vintern ger brottet ett sterilt intryck och ytterst lite insektsliv syns till. Nere vid sjön tog jag ett sållprov bestående av det översta skiktet av nästan vegetationsfri kalklergrus med olika fuktighetsgrad. Endast ett fåtal skalbaggsarter hittades. Dominerade gjorde kortvingen Carpelimus despectus Baudi di Selve och palpbaggarna Chaetarthria seminulum (Herbst) och Georissus crenulatus (P. Rossi). Även två exemplar av kortvingen Scopaeus minutus Erichson fanns i sållprovet. Intressantast var ett exemplar av den 0,9 mm lilla kortvingen Thinobius brevipennis. Denna är DD-rödlistad och i Artportalen är den senaste fyndrapporten från Gotland 1982.
Folke Olsson (1917-1995) Hässleholm fann denna art 1971 i ett grustag vid Rinkaby. Det kan ha varit ett grustag som låg öster om Rinkaby norr om vägen mot Gälltofta. Vid en rundresa i Skåne den 16 maj 1969 gjorde jag ett snabbstopp här. Grustaget var i drift, hade vattenfyllda hålor och verkade intressant. Idag är detta grustagsområde militärt övningsfält och det svårt att uppfatta att det har funnits ett grustag här.
Avståndet mellan Rinkaby och kaolinbrottet på Ivö är mindre än 20 kilometer. Arten har troligen lyckats hålla sig kvar här i nordöstra Skåne under dessa år. Arten bör eftersökas i grustaget i Bäckaskog som ligger mellan Rinkaby och Ivö. I kaolinbrottet fanns arten i finkornig kalkrik lersand.
Se även
artfaktabladet på Artdatabanken (öppnas i nytt fönster).


Augusti 2013


Calosirus apicalis (Gyllenhal, 1827)
Fyndplats för <i>Calosirus apicalis</i>, Västra Torsö, 26 augusti 2013
Fyndplats för Calosirus apicalis, Västra Torsö, 26 augusti 2013.
Fyndplats för <i>Philhygra ripicola</i>, Västra Torsö, 26 augusti 2013
Fyndplats för Philhygra ripicola, Västra Torsö, 26 augusti 2013.
Calosirus apicalis, Västra Torsö, 20 augusti 2013
Calosirus apicalis, Västra Torsö, 20 augusti 2013.
Hane av <i>Philhygra ripicola</i>, Västra Torsö, 20 augusti 2013
Hane av Philhygra ripicola, Västra Torsö, 20 augusti 2013.

September 2009 berättade jag om Sandviken, Blekinges finaste playa. Den 20 augusti gjorde jag en utflykt till Västra Torsö som ligger två kilometer sydost om Sandviken. Här finns också en fin playa med sandstrand, sanddyner och torra marker innanför.
Håvning innanför sanddynerna gav sotsvampbaggen Phalacrus substriatus Gyllenhal i stort antal men också ett exemplar av den för Blekinge nya viveln Calosirus apicalis.
Gunnar Israelson anmäler fyndet av denna lilla vivel som ny för Sverige i Natur i Göinge 1959. Han hade håvad den på vårblommor i Vinslöv den 29 maj 1959. Därefter har den hittats på fler platser i Skåne men också i Västergötland. Den är även funnen i Danmark.
Den lever på rötterna till flockblommiga växter, Apiaceae, i första hand troligen hundkäx, Anthriscus sylvestris. Där jag håvade mitt exemplar innanför stranddynen fanns blad och vissnade blomställningar av en eller flera flockblommiga växter.
Under tång på sandstranden hittade jag fyra exemplar av kortvingen Atheta (Philhygra) ripicola Hanssen 1932 som också är ny för Blekinge. Denna sällsynta art är tidigare känd från Skåne, Halland, Västergötland och fyra lappmarker. I Artportalen finns endast sex rapporter varav jag svarat för fyra.

I sanden på sandstranden fanns klotlöpare Omophron limbatum (Fabricius) och blek strandlöpare Bembidion pallidipenne (Illiger).


Juli 2013


Stillfrövivel Ceutorhynchus sophiae Gyllenhal, 1837NT
Figur 1. Grustag i Sölve, 15 juli 2013
Figur 1. Grustag i Sölve, 15 juli 2013.
Figur 2. Torkdrabbad stillfrö, Sölve, 15 juli 2013
Figur 2. Torkdrabbad stillfrö, Sölve, 15 juli 2013.
Figur 3. Stillfrövivel, Sölve, 8 juli 2013
Figur 3. Stillfrövivel, Sölve, 8 juli 2013.

I Sölve har jag hittat ett intressant litet grustag. Det är öppet mot söder och ingrävt i kanten av en tallskog och därmed vindskyddat. Utnyttjandet är ringa vilket gett upphov till en intressant ruderatvegetation.
På grustagskanten till höger i figur 1 finns flera stillfröplantor Descurainia sophia. Vid håvning på dessa den 8 juli erhölls ett exemplar av den för Blekinge nya stillfröviveln Ceutorhynchus sophiae. Det finns endast sju fyndrapporter på Artportalen av denna art, alla från östra Skåne och flertalet från nordöstra delen, alltså ej långt från min fyndplats. Se även min fyndrapport av Stenocarus ruficornis
september 2012.

En annan intressant art som jag hittat i grustaget är den NT-rödlistade jordloppan Psylliodes cuprea (Koch, 1803). Den 11 juni håvade jag en hona. Den 1 juli håvade jag sedan en nykläckt hane. Vid nästa besök den 8 juli var det 28 grader i skuggan och betydligt varmare i grustaget. Då kunde jag håva den i antal på torkdrabbad stillfrö mitt i figur 2. En vecka senare den 15 juli gav håvning ingenting, däremot kröp ett exemplar på jorden mellan stillfröplantorna. Mycket tyder på att äggläggning skedde i början av juni och att den nya generationen kläcktes i mitten av juli.
Bengt Ehnström håvade den i antal på Eriksberg mellan Karlshamn och Ronneby 21 juli 2005. Därutöver finns det bara två fyndrapporter av denna art på Artportalen de sista 50 åren. Totalt finns åtta rapporter.

Den 24 maj håvade jag ett exemplar av den NT-rödlistade stillfröjordloppan Psylliodes tricolor Weise på grustagskanten. Den NT-rödlistade viveln Ceutorhynchus griseus Brisout de Barneville erhölls i ett exemplar den 8 juli. Vid infarten till grustaget med äldre ruderatvegetation som flockfibblor Hieracium umbellatum håvade jag den 15 juli ett exemplar av den NT-rödlistade viveln Glocianus molleri (Thomson).

Se även artfaktabladen för
Ceutorhynchus sophiae,
Psylliodes cuprea,
Psylliodes tricolor,
Ceutorhynchus griseus
och
Glocianus molleri
på Artdatabanken (alla öppnas i nya fönster).


Juni 2013


Tychius junceus (Reich, 1797)NT
Fyndplats för Tychius junceus, Sölve, 17 juni 2013
Fyndplats för Tychius junceus, Sölve, 17 juni 2013.
Tychius junceus, Sölve, 3 juni 2013
Tychius junceus, Sölve, 3 juni 2013.

I Sölve grustag och gamla soptipp är sötväppling Melilotus sp. mycket vanlig. Den verkar ha expanderat kraftigt efter förra årets regnrika sommar samtidigt som torrmarksväxter som sandvita Berteroa incana och kungsljus Verbascum sp. trängts undan. På den gamla soptippen har dessutom den otrevliga jättelokan Heracleum sp. ökat kraftigt.
På sötväppling lever de två Tychius-vivlarna meliloti Stephens och breviusculus Desbrochers des Loges som båda är vanliga på soptippen och i grustaget. Detta har medfört att jag vid håvning här aldrig brukar ta tillvara några Tychius-vivlar eftersom det alltid är någon av dessa två arter.
Vid besöket den 3 juni (se föregående månads
rapport) fick jag ändå med mig hem en Tychius-vivel. Det visade sig vara den NT-rödlistade T. junceus som är ny för Blekinge. Den lever på blå-, gul- och humlelusern, Medicago sativa, M. falcata respektive M. lupulina. I mitt- och vägren till de gamla tillfartsvägarna till soptippen finns idag flera bestånd av humlelusern. Vid ett återbesök den 11 juni håvade jag på dessa, samtidigt som jag försökte undvika att håva på sötväppling, vilket inte var det enklaste eftersom de delvis växer intill varandra. Humlelusernplantorna var dessutom överlag mycket lågvuxna och därmed svårhåvade. Resultatet blev att av 25 hemförda exemplar var 22 junceus, 2 meliloti och 1 breviusculus. Viveln är alltså mycket vanlig här.
Se även artfaktabladet på Artdatabanken (öppnas i nytt fönster).
Den NT-rödlistade spetsviveln Protapion filirostre (Kirby) lever också på humlelusern. Av denna art har jag vid besöken här håvat ett exemplar den 20 maj och två exemplar den 11 juni 2013.


Maj 2013


Zoosetha ?incisa Assing, 1998
Fyndlokal för Zoosetha ?incisa, Sölve, 24 maj 2013
Fyndlokal för Zoosetha ?incisa, Sölve, 24 maj 2013.
Spermatheca hos Zoosetha ?incisa, Sölve, 3 juni 2013
Spermatheca hos Zoosetha ?incisa, Sölve, 3 juni 2013.
Zoosetha ?incisa, Sölve, 20 maj 2013
Zoosetha ?incisa, Sölve, 20 maj 2013.

Sydost om Sölve grustag ligger Sölvesborgs gamla soptipp. Här tippades avfallet från Sölvesborgs kommun under åren 1963-1973. För att hålla nere mängden avfall som tippades fanns här också en förbränningsugn. Förbränningstemperaturen i denna var säkerligen alldeles för låg, vilket kan ha genererat rökgaser fyllda med cancerogena ämnen såsom dioxin. Gamla soptippar med förbränningsugn borde kanske hägnas in med dödskallemärkta stängsel.
Under april månads bästa fynd berättade jag om soptippen på Getabjär. Där skriver jag felaktigt att Sölvesborgs kommuns soptipp fanns där 1961-1981. Men den var enbart Mjällby kommuns soptipp fram till kommunsammanslagningen 1971 av Mjällby, Gammalstorp och Sölvesborg.
Byggnaden som innehöll förbränningsugnen är riven och det ett hektar stora området utgör idag en igenväxande ruderatmark. Vid mina utflykter till Sölve grustag brukar jag gå ett varv runt dagens processområde, varvid jag passerar den gamla soptippen. Här finns åtskilliga intressanta växter, bland annat fanns förra året ett stort bestånd av nässelsnärja Cuscuta europaea. Håvningar på denna gav dock ingen Smicronyx-vivel.

Vid ett besök här den 20 maj tog jag den vanliga rundan med håven. I grustagsmiljön fick jag ett exemplar av det NT-rödlistade viveln Ceutorhynchus puncticollis Boheman, funnen här 2012 som ny för Blekinge (Se
Lucanus 17:2 p. 41 (öppnas i nytt fönster)).
På soptippsområdet håvade jag två små kortvingar som verkade intressanta redan vid håvningen. Under lupp visade sig hela framkroppen vara kraftigt punkterad, nästan som hos Poromniusa procidua (Erichson). Det bör vara Zoosetha incisa, en art som Mikael Sörensson rapporterade som ny för Sverige 2012 på Beetlebase (öppnas i nytt fönster), efter att ha hittat ett exemplar utanför Ystad juni 2012. Mikael är ej helt säker på bestämningen och jag har inte genitalpreparerat mina exemplar.
Kortvingen, som är 1.7 mm, beskrevs 1998 av Volker Assing och var då bara känd från Wien i Österrike och Split i Kroatien. I en kompletterande artikel 2003 rapporterar Assing den också från Italien och Frankrike. Mikael uppger att den även är funnen i Polen. Förmodligen handlar det om en art som kommit till Europa i sen tid och nu snabbt sprider sig till lämpliga lokaler. Troligen hittas den redan i år på fler lokaler i Sverige.

Vid ett besök i Sölvesborg den 3 juni håvade jag ytterligare ett exemplar av kortvingen på den gamla soptippen. Detta var en hona som jag genitalpreparerade med spermatheca enligt bild. Jag har inte lyckats att hitta någon bild på spermathecan till Z. incisa och den närstående Z. inconspicua (Erichson) har en spermatheca som liknar min figur varför min bestämning kan vara felaktig.



April 2013


Acalles misellus Boheman, 1844VU
Fyndlokal för Acalles misellus, Getabjär, 18 april 2013
Fyndlokal för Acalles misellus, Getabjär, 18 april 2013.
Acalles misellus, Getabjär, 5 april 2013
Acalles misellus, Getabjär, 5 april 2013.

Vid havet i sydöstra delen av Listerlandet, öster om Sölvesborg, reser sig två lövskogstäckta berg: Listershuvud och Getabjär. De är 80 m respektive 70 m höga, med en dryg km mellan topparna. Getabjär har på senare år fått ännu en topp, då ett fyra hektar stort område utgjorde Sölvesborgs kommuns soptipp åren 1961-1981. Det var en bra plats enligt dåtida tänkesätt: kan man inte dumpa avfallet i sjön, så kan man åtminstone dölja det i skogen. Här finns säkerligen mängder med organiska och oorganiska gifter lagrade. Tippmassorna verkar enbart skyddas av ett lager grus i vilket kaniner gräver hål. Ännu märkligare är att djur betar på området och dricker av det säkerligen giftbemängda lakvattnet.
Den 5 april gjorde jag en eftermiddagsutflykt till Getabjär med kaffekorg. Det var fortfarande snödrivor vid vägen till parkeringen, is i kärren i skogen och tjäle i jorden. Från parkeringsplatsen går en kilometerlång promenadväg ner till havet. I början är det platt med mager bokskog. Närmare havet finns ett sluttande parti med en blandning av trädslag, som bok, avenbok, sälg, ek, al och hassel. Murgröna slingrar sig upp för flera av träden.
Här tog jag ett förnasållprov så gott det gick i den delvis frusna marken. Området har en viss likhet med Stenshuvud och förhoppningen var att finna någon av vivlarna Acalles camelus (Fabricius) eller Kyklioacalles (Acalles) roboris (Curtis) som båda är funna på Stenshuvud. I sållprovet hittade jag inte mindre än tolv Acalles-vivlar. Samtliga var den VU-rödlistade Acalles misellus som är ny för Blekinge. Denna är sedan gammalt känd från Kullaberg och Hallands Väderö, men har på senare år även påträffats i Bohuslän. Däremot ej på Stenshuvud. Den saknar flygvingar.
Vid ett återbesök den 18 april för fotografering av lokalen fortsatte jag till Listershuvud. Ett förnasållprov härifrån innehöll även detta åtskilliga Acalles misellus men också en Kyklioacalles (Acalles) navieresi Boheman. Denna och Acalles echinatus (Germar) är ej ovanliga i lövskog i Sölvesborgs närhet.
Se även
artfaktabladet på Artdatabanken (öppnas i nytt fönster) och Christoffer Fägerströms artikel i Entomologisk Tidskrift 2009:
Svenska Acalles - revidering av arterna och deras utbredning (Coleoptera, Curculionidae)
med fina bilder på de olika Acalles-vivlarna.
I sållprovet från Listershuvud fanns ett exemplar av bladbaggen Oomorphus concolor. I Artportalen finns ett äldre fynd av denna art just från Listershuvud: 21 juni 1935, leg. Hans Lohmander. Se för övrigt min notis om Oomorphus concolor från 2012.


Mars 2013


Rhyzobius chrysomeloides (Herbst, 1792)
Fyndplats för Rhyzobius chrysomeloides, Karlshamn, 16 mars 2013
Fyndplats för Rhyzobius chrysomeloides, Karlshamn, 16 mars 2013.
Rhyzobius chrysomeloides, Karlshamn, 24 mars 2013
Rhyzobius chrysomeloides, Karlshamn, 24 mars 2013.

Mars - som borde varit årets första vårmånad här i Blekinge har i stället varit en bedrövlig vintermånad. Kylig och med marken täckt av snö mest hela tiden.
Den 2 mars tog jag en promenad bort till järnvägsstationen. Här skrapade jag ihop ett sållprov så gott det gick - marken var hårdfrusen och det låg snö här och var. Det fanns inte många skalbaggar i sållprovet - dock två exemplar av nyckelpigan Rhyzobius chrysomeloides som jag rapporterade som ny för Blekinge
juni 2010. Jag hade håvat totalt fyra exemplar på de tallar som syns i bilden. Det är bara några få låga grenar som kan nås med håven.
Den 24 mars tog jag åter en promenad bort till järnvägen för att se om jag kunde återfinna nyckelpigan. Denna gång tog jag endast sållprov under tallarna vilket inte var det lättaste då marken fortfarande var hårdfrusen och det var snöfritt endast på sydsidan av träden. Tallarna är dessutom så unga att de saknar löst sittande bark. Det blev mest tallbarr i provet.
När jag hällde ut provet i en balja kryllade det av R. chrysomeloides. Hela 43 exemplar! Den måste finnas i mycket stort antal i förnan runt tallarna. Märkligt att den kan övervintra så ytligt - temperaturen har flera gånger i vinter vid barmark varit under 10 minusgrader. Vad är det som hindrar den att sprida sig till hela Sverige?




Februari 2013


Mellangulspetsvivel Apion interjectum Desbrochers des Loges, 1895NT
Apion interjectum, Sölvesborg, 1 februari 2013
Apion interjectum, Sölvesborg, 1 februari 2013.

Juli 2011 håvade jag två honor på en ruderatmark i Sölvesborg som jag misstänkte var mellangulspetsviveln. Men den är svårbestämd och man bör helst ha både hanar och honor från samma lokal för att vara säker. Några fler exemplar har jag dock ej lyckats hitta på denna plats.
Vid besöket i Sölvesborg den
9 januari tog jag ett sållprov i Ynde med blandat innehåll av brandaska och ruttnande halm, samt enbuskförna från en torräng. Det innehåll två exemplar som borde vara mellangulspetsviveln.
Jag förmodade att dessa kom från torrängen. Denna har mycket kort vegetation på grund av kraftig hästbetning i somras. Vid återbesöket i Sölvesborg den 1 februari försökte jag ta ett sållprov här. Det var inte lätt men förna gick att hitta under enbusken och i hasselbuskage utmed stengärdsgårdarna i kanten av ängen. Provet visade sig innehålla åtskilliga hanar och honor av mellangulspetsviveln som är ny för Blekinge och NT-rödlistad.
Denna art rapporteras för första gången från Sverige av Tord Nyholm i Entomologisk Tidskrift 1950. Han anger där tre lokaler: Rörum och Ivö i Skåne och Långemåla i Småland. Själv har jag november 1999 sållat den på Ivö från ängen öster om parkeringen till kaolinbrottet.
Se även artfaktabladet på Artdatabanken (öppnas i nytt fönster).
En annan trevlig skalbagge som fanns i ett exemplar vid båda tillfällena var viveln Trachyphloeus scabriculus (Linnaeus).



Januari 2013


Aeletes atomarius (Aubé, 1842)NT
Avblåst bok, Valje, 1 februari 2013
Avblåst bok, Valje, 1 februari 2013.
Toppdelen av boken, Valje, 1 februari 2013
Toppdelen av boken, Valje, 1 februari 2013.
Aeletes atomarius, Sölvesborg, 9 januari 2013
Aeletes atomarius, Sölvesborg, 9 januari 2013.

Den 9 januari gjorde jag en utflykt till Sölvesborg. Besöket har redan medfört ett litet tillägg i notisen om Oomorphus concolor.
Några dagar tidigare hade tidningarna rapporterat om ett träd som fallit över vägen till Valje camping och Valje herrgård. Nyfiken som jag är körde jag ner till Valje camping för att se vad som hänt. Det visade sig vara en metergrov bok som brutits av ca fem meter upp. Toppdelen hade fallit över vägen men var nu förflyttad till sidan av vägen. Vid brottytan var den friska bokveden bara ca fem cm tjock, resten av innandömet hade varit fyllt med rödaktig mulm som nu låg utspridd runt nerslagsplatsen tillsammans med väggar av frisk ved som brutits sönder. Jag samlade ihop lite mulm för att se vilka skalbaggar som blivit hemlösa.
Dominerade gjorde den lilla fjädervingen Acrotrichis montandonii (Allibert). Av fjädervingar hittades också femton exemplar av Ptinella aptera (Guérin-Méneville) och tre exemplar av Ptenidium gressneri Erichson, som är NT-rödlistad.
Bland stumpbaggar var Abraeus perpusillus (Marsham) vanligast med 23 exemplar. Här fanns också ett exemplar av Abraeus granulum Erichson, som är VU-rödlistad. Roligast var dock tio exemplar av den för Blekinge nya stumpbaggen Aeletes atomarius, som är NT-rödlistad. Denna ungefär en mm lilla skalbagge är nästan opunkterad på översidan.
Arten är främst påträffad i bok och tidigare känd från flera skånska platser med grova bokar. Själv har jag hittat den i Maltesholm som ligger fyra mil från Valje och som förmodligen är den avståndsmässigt närmaste förekomsten.
Se även
artfaktabladet på Artdatabanken (öppnas i nytt fönster).
Vid besöket den 1 februari för fotografering av biotopen tog jag åter ett litet sållprov. Det gav betydligt färre skalbaggar, dessa hade uppenbart mått illa av att lämna den skyddade miljön i hålboken och utsättas för regn och snö, kyla och tö.
Dock gav sållprovet ytterligare en VU-rödlistad skalbagge i form av en drygt centimeterlång larv till den trubbtandade lövknäpparen Crepidophorus mutilatus Rosenhauer. Denna fanns i en mycket blöt, svartmurken vedbit.
Dessutom artbestämde jag de bakkroppar av en skalbagge som funnits i antal i båda sållproven. Det visade sig vara den VU-rödlistade vedviveln Stereocorynes truncorum (Germar), en art som jag berättade mer om november 2012.

Komplettering 2013-06-16
I sållprovet från den 9 januari fanns en rätt stor knäpparlarv tillhörande släktet Ampedus. Denna stoppade jag i en glasburk tillsammans med mulm. Burken förvarades under vintern i ett källarförråd, men från maj månad på balkongen. Vid en kontroll av innehållet den 8 juni hade det kläckts en hane av bokskogsrödrock A. rufipennis (Stephens) som är VU-rödlistad.
Slut komplettering 2013-06-16
Komplettering 2013-06-22
Vid ett besök i Sölvesborg den 17 juni åkte jag ner till Valje för att titta på bokhögstubben. Den gren som syns högst upp i den första bilden var frisk och hade gröna blad, vilket innebär att stubben kanske kan leva kvar i många år. På högstubben och den liggande stammen fanns resterna av en vit skivling, troligen blek ostronskivling Pleurotus pulmonarius. Denna svamp attraherar den NT-rödlistade trädsvampbaggen Triplax rufipes (Fabricius) och minst ett femtiotal exemplar av denna art kröp omkring på högstubben.
På högstubben satt dessutom ett exemplar av den NT-rödlistade vedviveln Phloeophagus thomsoni (Grill). I Artdatabanken finns en fyndrapport av denna art från Sölvesborg. Den hittades här av min namne Isaac B. Ericson från Göteborg som levde 1847-1921.
På stubben rörde sig också mycket snabbt en stor skalbagge. Det var en blåsvart brunbagge Melandrya caraboides (Linnaeus) som är EN-rödlistad. Även för denna art finns en fyndrapport i Artdatabanken från Valje (Rune Widenfalk, 23 maj 1976). Men ortnamnet är felstavat (Vajle) och vidlyftiga koordinater gör att fyndplatsen placerats i Skåne. Men i den skånska delen av Valje finns och fanns knappast någon biotop som passar den blåsvarta brunbaggen.
Slut komplettering 2013-06-22
Komplettering 2013-07-23
Vid ett återbesök i Sölvesborg den 15 juli åkte jag även denna gång ner till Valje för att titta på bokhögstubben. På en intorkad och ganska hård svamp fanns flera exemplar av trädsvampbaggarna Triplax rufipes och T. russica (Linnaeus) men också ett exemplar av enfärgad brandsvampbagge Diplocoelus fagi Chevrolat som tillhör familjen dynsvampbaggar. Den är NT-rödlistad och ny för Blekinge. Arten är främst känd från Mälarområdet men fynd finns också från Östergötland och norra och östra Småland. I Danmark är den rapporterad från Nordøstsjælland (senast 2005) och Sydsjælland (införd). Ett överraskande fynd eftersom denna art verkar vara lätt att hitta med fönsterfällor varför utbredningen borde vara välkänd.
Se även artfaktabladet på Artdatabanken och naturvårdsverkets rapport Åtgärdsprogram för skalbaggar på skogslind (båda öppnas i nya fönster).
Slut komplettering 2013-07-23


December 2012


Ekmulmbagge Pentaphyllus testaceus (Hellwig, 1792)NT
Skadad ek med ekmulmbagge, Sternö, 27 december 2012
Skadad ek med ekmulmbagge, Sternö, 27 december 2012.
Ekmulmbagge, Karlshamn, 26 december 2012
Ekmulmbagge, Karlshamn, 26 december 2012.

Jag gör ofta cykelturer ut till Sternö. Nu i december har det varit så mycket snö i Karlshamn att det inte varit möjligt att cykla här ute på de vägar och stigar som inte varit snöröjda. Under julhelgen har dock snön töat bort. Den 26 december tog jag en tur ut till det E.ON-majoritetsägda Karlshamnsverket.
Detta är i dag ett oljeeldat reservkraftverk och en enda dag i december har jag noterat att ett av de tre aggregaten varit i drift - då orsakat av den påtvingade stängningen av kärnkraftsaggregatet O2 på OKG i Oskarshamn på grund av underhållsslarv av reservkraftförsörjningen, samtidigt som O1 som vanligt ej fungerade. Det är beklämmande hur ägarna av kärnkraftsverken genom åren totalt försummat riskbedömningen för osannolika händelser, som t. ex. bortfall av kraftförsörjningen inklusive reservkraften. OKG är majoritetsägt av E.ON.
Till Karlshamnsverket hör ett kanske 50 hektar stort markområde, varav de delar som ligger i anslutning till verksamheten är inhägnade. Under förra vintern gallrades skogen av en skogsentreprenör som samtidigt dammsög området på torrträd och vindfällor. Helt oacceptabelt ur biologisk mångfaldsynpunkt, men kanske ändå korrekt med tanke på den verksamhet som bedrivs här. En skogsbrand som hålls vid liv av en myckenhet död ved är inte lämplig på denna plats med stora bergrumsbaserade oljelager och oljefyllda transformatorer.
Skogsentreprenören lät dock några grova skadade ekar stå kvar. En av dessa hade haft två stammar, men den ena av dessa hade brutits av för flera år sedan. Här hade vatten skapat stora partier med röd mulmved. Jag tog hem några bitar för att se om dold trägnagare Anitys rubens (Hoffmann) funnits här. Några rester efter denna fanns ej, däremot talrika rester av Dorcatoma chrysomelina Sturm. Här fanns också några exemplar av den NT-rödlistade ekmulmbaggen som tillhör familjen svartbaggar.
Detta är första gången jag som jag hittat den i Karlshamn, jag har dock några exemplar från Elleholm i Karlshamns kommun, bland annat två exemplar den 2 augusti 2011. Dessa togs på den ek som Gunnar Isacsson omnämner i sin rapport (pdf, 14MB, öppnas i nytt fönster) för att gnagspår på den kan vara gjorda av större ekbock Cerambyx cerdo. Tyvärr föll eken omkull för några år sedan med de intressanta gnagspåren nedåt mot marken.
Avslutar med att önska mina besökare ett Gott Nytt år.



November 2012


Stereocorynes truncorum (Germar, 1824)VU
Långasjönäs pappersbruk, Asarum, 23 november 2012
Långasjönäs pappersbruk, Asarum, 23 november 2012.
Långasjönäs, Asarum, 23 november 2012
Långasjönäs, Asarum, 23 november 2012.
Alhögstubbe med Stereocorynes truncorum, Asarum, 23 november 2012
Alhögstubbe med Stereocorynes truncorum, Asarum, 23 november 2012.
Alhögstubbe med Stereocorynes truncorum, Asarum, 23 november 2012
Alhögstubbe med Stereocorynes truncorum, Asarum, 23 november 2012.
Stereocorynes truncorum, Asarum, 1 november 2012
Stereocorynes truncorum, Asarum, 1 november 2012.

Den 1 november gjorde jag en cykelutflykt utmed Mieån till ruinen efter Långasjönäs pappersbruk, som ligger norr om Asarum vid den korta åsträckan mellan Långasjön och Bruksgölen. Bruket grundades redan på 1700-talet och var i drift fram till en brand 1919. Ägaren flyttade då hela verksamheten till Kisa i Östergötland och behöll där namnet Långasjönäs. Papperet tillverkades av lump och i den färdiga produkten syntes vattenmärket Långasjönäs.
Bristande underhåll hade gjort att detta turistobjekt var avspärrat på grund av rasrisk. Ruinen utgör ett lämpligt utflyktmål från Långasjönäs semesterby, som har camping, stugby, badplats och vandringsstigar och som bara ligger några hundratal meter bort. Etapp 5 av Blekingeleden, en vandringsled som går från Boafall i väster till Bröms i öster, passerar dessutom förbi här.
Men den politiska ledningen i Karlshamns kommun verkar inte ha förståelse för att turistobjekt skall vårdas eftersom turism är en framtidsbransch som kan skapa morgondagens jobb.

Mieån kantas av grova alar. På ett ställe fann jag en al som hade brutits av i anslutning till ett fågelhål. Högstubben var cirka fem meter hög och tre decimeter i diameter. Brottet hade skett för några år sedan och toppdelen, som låg på marken i fuktig miljö, var redan så murken att den delvis kunde smulas sönder med händerna. Däremot hade högstubben fortfarande en hård vedyta, men innanför denna var veden uppäten av trägnagare och vedvivlar. Några levande skalbaggar eller larver fanns inte längre kvar i den lilla del som jag undersökte. I trämjölet fanns dock åtskilliga döda, men välbevarade exemplar av den VU-rödlistade vedviveln Stereocorynes truncorum. Dessutom fanns rester av skäckig trägnagare, Xestobium rufovillosum (De Geer) och kamhornad trägnagare, Ptilinus pectinicornis (Linnaeus).

S. truncorum är bara känd från Skåne, Blekinge, Småland och Gotland. Den är nästan enbart påträffad i områden där även många andra rödlistade arter förekommer. Själv har jag hittat den på Kullaberg och i Maltesholm i Skåne och i Strömsrum och Hornsö i Småland. Men jag har också ett fynd från ett lindvindfälle på en åkerholme vid Stora Boråkra gård, som ligger i Karlskrona stads norra utkant. Detta fynd kan tillsammans med mitt nya fynd i Asarum tyda på att den har en utbredd förekomst i Blekinge men är svårinventerad. Den har t. ex. inte hittats vid undersökningar av vedinsektfaunan i Karlskrona med fönsterfällor utförd av Gunnar Isacsson.
Läs rapporten (
pdf), 14MB, som öppnas i nytt fönster.
Bara ett av totalt 28 rapporterade fynd i Artportalen är för övrigt gjort med fönsterfälla.


Oktober 2012


Ipidia binotata Reitter, 1875NT
Torrgran, Hemsjö, 1 oktober 2012
Torrgran, Hemsjö, 1 oktober 2012.
Ipidia binotata, Hemsjö, 1 oktober 2012
Ipidia binotata, Hemsjö, 1 oktober 2012.

Den 1 oktober gjorde jag åter en utflykt utmed Mörrumsån. Norr om Hemsjö stod en grov torrgran som varit död några år. Den bark som fanns kvar efter hackspettarnas måltider satt ganska hårt fast. Under barken förekom såväl mjuk som hård svampbeläggning. Här, i svamp och svampig bark var glansbaggen Ipidia binotata vanlig. Några av exemplaren var outfärgade och det förekom även larver som kan ha varit av denna art.
I. binotata var förr en mycket sällsynt art. Vid mötet med Entomologiska Föreningen i Stockholm den 28 maj 1951 görs en anmälan:

Hr Leiler demonstrerade följande sällsynta coleoptera:
. . . .
Ipidia 4-maculata Quens.,
(= binotata Reitter) Uppl.: Älvkarleby 6.6.49, ej tagen i Sverige sedan 1800-talet.

Därefter hittades den i första hand i Båtfors, Älvkarleby och i ett område med gammal bokskog i Ronneby kommun i Blekinge som är känt under namnet Sachiska Schweiz, men som nu oftast benämns Tolseboda naturrreservat.
På senare år har I. binotata hittats på åtskilliga nya platser i södra och mellersta Sverige ofta med hjälp av fönsterfällor. Allt tyder på att den blivit betydligt vanligare de senaste åren.


September 2012


Stenocarus ruficornis (Stephens, 1831)
Stenocarus ruficornis, Sölvesborg, 11 september 2012
Stenocarus ruficornis, Sölvesborg, 11 september 2012.

I anslutning till ytterhamnen i Sölvesborg finns det många intressanta ruderatmarker. De sista åren har flertalet av dessa hägnats in med två meter höga stängsel, vilket verkar högst överdrivet eftersom det ändå bara lagras massaved på ömse sidor.
Vid en av de få ruderatmarker som fortfarande finns utanför inhägnaderna växte i somras stora mängder stillfrö Descurainia sophia. På denna växt lever viveln Ceutorhynchus pulvinatus Gyllenhal, stillfröviveln Ceutorhynchus sophiae Gyllenhal och stillfröjordloppan Psylliodes tricolor Weise.
Vid besök i Sölvesborg i somras stannade jag ofta till och håvade på stillfröplantorna. Men ingen av dessa tre skalbaggar hittades. Samtidigt kunde jag håva Ceutorhynchus pulvinatus i antal på två plantor som växte på en vindskyddad plats på den gamla soptippen i Sölve och den 5 december 2011 sållade jag ett exemplar av Psylliodes tricolor i anslutning till vinterståndare av stillfrö vid Tredenborgs Camping, båda platserna på ungefär två kilometers avstånd.

Den 11 september var jag åter i Sölvesborg. Jag tog ett sållprov av jorden runt några stillfröplantor, men ingen av skalbaggarna fanns med i sållprovet. Jag tog även lite jord runt enda vallmoplantan som växte här. Här fick jag ett exemplar av den för Blekinge nya viveln Stenocarus ruficornis som lever på vallmo. Vivel är ej ovanlig i östra Skåne, så fyndet var väntat.


Augusti 2012

Rättelse 2012-09-04

Här rapporterade jag tidigare fyndet av Cryptophilus obliteratus som ny för Sverige. Alan Dufberg har välvilligt sänt mig exemplar av C. obliteratus och C. integer. Vid jämförelse mellan dessa och mina nio exemplar av Cryptophilus har jag kommit fram till att alla mina exemplar är C. integer. Min uppgift att C. obliteratus är funnen i Karlhamn är alltså felaktig. Se även rapporten om fyndet av
C. integer oktober 2007.
Ett stort tack till Alan Dufberg.

Slut rättelse


Trichomicra sahlbergiana (Bernhauer, 1910)
Trichomicra sahlbergiana, Farabol, 27 augusti 2012
Trichomicra sahlbergiana, Farabol, 27 augusti 2012.

Höghult, Falshult, Mulatorp och Farabol är de nordvästligaste byarna i Blekinge. I de tre första finns ingen åretruntboende kvar. Skogarna som hör till byarna har haft en mycket hög andel naturskog, dvs skog som vuxit upp naturligt och enbart skördats via plockhuggning. På grund av ägarbyten sker nu en mycket snabb omvandling av skogen till kulturskog. Nya genomgående skogsvägar har anlagts och för varje år har nya stora kalhyggen skapats.
Här har min hustru och jag vandrat ända sedan 1960-talet och plockat hjortron, blåbär, lingon och letat svamp.
Skogsindustrin genomlider för närvarande en djup lågkonjunktur. Mörrums bruk, som tillhör Södra-koncernen, lagrar stora mängder barrmassaved på alla upptänkliga platser i Karlshamnsområdet. Sågverken går med förlust. Ute i skogarna är aktiviteten mycket låg, få kalhyggen skapas och gallringar är sällsynta. Företag som ägnar sig åt att förvalta skogsfastigheter har svårt att sysselsätta skogsmaskinförarna, som ofta är egenföretagare som riskerar att göra konkurs vid uteblivna uppdrag.
I somras upptäckte jag hur Skånetimmer, som är helägt av sågverket JGA i Linneryd i södra Småland, här uppe i nordvästra Blekinge sysselsatte skogsmaskinförarna med att plockhugga alla vindfällen och döda träd i de naturskogar som de förvaltar. Det flisade materialet säljs sedan som bioenergi. Bra för att hindra konkurs men mycket negativt för den biologiska mångfalden.

Vid ett besök här den 27 augusti tog jag en promenad till en tallbevuxen mosse som jag inte besökt på många år. I mossen finns en vacker liten tjärn, men nu hade ett kalhygge nått ända fram till tjärnen som inte alls var särskilt trolsk längre. Ett nerrasat gömsle för skådning av tjäderspel finns på mossen och minner om gamla tider. Tyvärr är tjädern i stort sett försvunnen från dessa trakter.
På mossen fanns flera högar med gammal älgspillning. Denna har under sommaren en viss likhet med kospillning, till skillnad från vinterspillningens hårda kulor.
Jag tog med hem ett litet sållprov av gammal spillning och vitmossan under spillningen. Bästa fyndet var den lilla kortvingen Trichomicra sahlbergiana ny för Blekinge. Denna 1,4-1,5 mm stora skalbagge kännetecknas av att hela översidan är ytterst tätt, skarpt kornigt punkterad.
När Thure Palm 1968 gav ut häfte 5 av kortvingarna i Svensk Insektfauna kände han bara till några få fynd från Östergötland och Dalarna av denna art. Jag har dock funnit den i flera landskap och ofta i antal. Den hittas sensommar och höst i gammal torkande älgspillning.
I sållprovet fanns också några exemplar av den rätt sällsynta dyngbaggen Aphodius zenkeri Germar.


Juli 2012

Pilbladsbock Donacia dentata Hoppe, 1796NT
Stictotarsus duodecimpustulatus (Fabricius, 1792)
Svalting med blomvass i bakgrunden, Mörrumsån, 16 juli 2012
Figur 1. Svalting med blomvass i bakgrunden, Mörrumsån, 16 juli 2012.
Pilblad och svalting, Mörrumsån, 16 juli 2012
Figur 2. Pilblad och svalting, Mörrumsån, 16 juli 2012.
Donacia dentata, Mörrumsån, 12 juli 2012
Figur 3. Donacia dentata, Mörrumsån, 12 juli 2012.
Stictotarsus duodecimpustulatus, Mörrumsån, 16 juli 2012
Figur 4. Stictotarsus duodecimpustulatus, Mörrumsån, 16 juli 2012.

Det blöta vädret i början av juli gjorde att jag började undersöka skalbaggsfaunan i anslutning till Mörrumsån. I östra Småland föll stora nederbördsmängder i början av juli, vilket orsakade svåra översvämningar utmed Silverån och andra åar som rinner österut. Mörrumsån har sina källor i Vetlandaområdet strax väster om detta område, och hade säkert fått sin beskärda del av nederbörden, då vattenståndet i ån var högt för årstiden.

I ån förekommer blomvass, Butomus umbellatus, på flera ställen. På denna lever den VU-rödlistade blomvassbocken Donacia tomentosa Ahrens, vilken jag hoppades kunna hitta. Stora bestånd av blomvass finns bland annat vid dammen till Hemsjö Nedre kraftstation (Figur 1). Här växer blomvassen på rätt djupt vatten. I försöken att komma tillräckligt nära för att kunna inspektera plantorna hade jag snart fått vadarstövlarna fulla med vatten. Men vad gjorde det, för när jag kom intill kunde jag upptäcka några få rörbockar på stråna. Besvikelsen blev dock stor när jag såg att en liknande rörbock fanns i antal på jättegröe, Glyceria maxima, som växte med enstaka plantor bland blomvassen. Vid hemkomsten kunde jag konstatera att de rörbockar som hade suttit på blomvassen var Donacia semicuprea Panz, en art som är allmän på jättegröe.

I försöken att komma ut till blomvassen hade jag tagit en rörbock (figur 3) i anslutning till svaltingplantan som syns i förgrunden i figur 1. Det handlade om en Donacia dentata eller D. versicolorea (Brahm). Eftersom dentata lever på svalting borde det kunna vara denna sällsynta art. I Danmarks Fauna, Bladbiller og Bønebiller, anges att halssköldens mittparti är kraftigare punkterad och täckvingarnas ytterhörn vinkelformad hos D. dentata. Någon större skillnad i halssköldspunktering gentemot mina exemplar av versicolorea kunde jag inte se, och täckvingespetsen var visserligen vinkelformig, men inte alls så kraftigt som bilder av dentata på internet visar.
Jag gjorde därför ett återbesök den 16 juli, en typisk svensk sommardag med täta regnskurar. Vid inspektion av svaltingplantan såg jag först inga rörbockar. Men det visade sig snart att det fanns flera exemplar där. De satt enstaka vid basen av blad, helt dolda av smuts eller spindelväv. Jag gjorde även ett besök några kilometrar längre norrut. Här växer svalting sida vid sida med pilblad Sagittaria sagittifolia (figur 2), som också anges som värdväxt till dentata. På pilblad sågs inga rörbockar, däremot enstaka på svalting.

Alla mina exemplar från svalting är den NT-rödlistade Donacia dentata. Denna är sällsynt, i Artportalen finns endast två rapporter efter 1975: Forsmark, Uppland 27 juli 2004 och Åmål, Dalsland 5 augusti 2011. Den är dock förmodligen undersamlad och kanske också felbestämd. Rörbockar är väldigt svåra att håva, då de håller sig fast så hårt vid underlaget att ett ben utan vidare kan bli kvar när man försöker ta loss dem. Dessutom är de väldigt flygbenägna vid varmt och soligt väder.
Se även
artfaktabladet på Artdatabanken.
Vid mitt första besök vid Hemsjö, förundrades jag över alla vegetationsrester som låg och flöt i lugnvattenpartier. Detta fick snabbt en förklaring när jag fortsatte resan uppströms. Kraftstationen Hemsjö Övre, som syns från dammen till Hemsjö Nedre var stängd för underhåll, kraftverkskanalen var tömd på vatten, och åns hela flöde gick i den två kilometer långa torrfåran. Vid vårflöde klarar växterna i torrfåran denna omilda behandling, men inte nu mitt i sommaren.

Bakom svaltingplantan i figur 1 hade en växt med mycket stort rotsystem strandat. När jag lyfte upp denna på en sten kom det med en vacker dykare Stictotarsus duodecimpustulatus (figur 4), som saknar 'prick' för Blekinge. Den har i Sverige en västlig utbredning, i första hand känd från västra Skåne och Halland.
I Fauna Suecica, Insecta från 1798 av von Paykull står dock på sidan 220:
DYT. 12pustulatus .... Habitat in aquis Scaniæ & Blekingiæ.
Uppgiften om Blekinge har senare underkänts då något beläggsexemplar inte finns kvar. Mitt fynd avslöjar att von Paykulls uppgift säkerligen är korrekt.
I The distribution of predaceous beetles (Coleoptera: Noteridae, Dytiscidae) in Sweden av Anders Nilsson och Sven Persson från 1989 omnämner de ett fynd från Degeberga i östra Skåne 1976 gjort av Anders Törnvall. Bör vara antingen Forsakarsbäcken eller Segesholmsån, som båda rinner öster ut och mynnar i Helge å respektive Hanöbukten.

Ett tack till Åke Widgren och Ivar Björegren som i början av juli var för sig färdades utmed Mörrumsån och registrerade växtplatser för bland annat blomvass i 'Rapportsystemet för Växter, mossor, svampar, lavar & alger'. Detta underlättade i hög grad mitt förgäves sökande efter blomvassbocken.


Juni 2012

Xyletinus ater (Creutzer, 1796)VU
Betad lövskogsbacke, Karlshamn, 29 juni 2012
Betad lövskogsbacke, Karlshamn, 29 juni 2012.
Xyletinus ater, Karlshamn, 28 juni 2012
Xyletinus ater, Karlshamn, 28 juni 2012.

Vid Dala tre kilometer öster om Karlshamn har jag hittat en intressant biotop på lagom cykelavstånd. Mellan den nya järnvägen, som invigdes 1957, och den gamla järnvägsvallen finns några trevliga lövskogsdungar insprängda i åkermarken. En är betad av kor och består centralt av en berghäll. Denna omges av buskmark och lövskog med insprängda gläntor. I lövskogen dominerar avenbok, ek, lind och hassel. I gläntorna finns gott om slån, hagtorn, nyponros och björnbär liksom kraftigt nerbetade avenboksbuskar. Detta borde vara en lämplig biotop för den DD-rödlistade rospraktbaggen Agrilus cuprescens (Ménétriés), som i Sverige bara är känd med några få fynd från Blekinge.

Juni har i Blekinge varit för kall och blöt för att passa sol- och värmeälskande praktbaggar, så någon rospraktbagge har jag inte hittat. Men håvningar i lövskogsdungen har ändå gett några intressanta fynd. Bästa fyndet är ett exemplar av den VU-rödlistade trägnagaren Xyletinus ater den 28 juni. Denna lever troligen i vitrötad ekved. I samband med elektrifieringen av järnvägen 2005-2007, fälldes de ekar som stod närmast järnvägen utan att tas om hand. De ligger nu som trädskelett och kan vara utvecklingplats för denna trägnagare. Se artfaktabladet på Artdatabanken.
Den 9 juni håvade jag ett exemplar av den VU-rödlistade ekgrenbocken Exocentrus adspersus Mulsant. Denna var mars månads bästa fynd efter att jag kläckt den från hassel i Karlshamn. Ekgrenbocken som ej söker till blommor och sällan hamnar i fönsterfällor är troligen utbredd i det blekingska eklandskapet.
Två NT-rödlistade arter har jag också hittat här, dels flugbaggen Malthinus facialis Thomson den 9 juni, dels jordloppan Hermaeophaga mercurialis (Fabricius) (alla juni-besök).
Populationsstorleken för H. mercurialis varierar kraftigt år från år. Den lever på skogsbingel Mercurialis perennis och ibland kaläts alla blad av värdväxten.
Detta hade skett 1993 vid Stenbocksmonumentet nära Stockamöllan i mellersta Skåne och åren 2005-2006 vid Strömma här i Karlshamn. Vid dessa tillfällen kan tusentals exemplar lätt håvas.
Se även artfaktabladet om H. mercurialis.


Maj 2012

Aloconota planifrons (G. Waterhouse, 1863)
Hällkar med bergkrosskant, Stilleryd, 8 maj 2012
Hällkar med bergkrosskant, Stilleryd, 8 maj 2012.
Aloconota planifrons, Stilleryd, 8 maj 2012
Aloconota planifrons, Stilleryd, 8 maj 2012.

Det kvadratkilometer stora bergbrottet mellan industriområdet i Munkahus och hamnen i Stilleryd är färdigbrutet och skall den 1 juni lämnas över till markägaren, Karlshamns kommun. Av ursprunglig skärgårdsnatur finns bara en del av Oxhaganabben kvar. Denna innehåller bergrum som rymmer Sveriges största gaslager. Nabbens utseende har förändrats genom dumpning av stora mängder schaktmassor.
Uppe på återstoden av Nabben fann jag den 11 december förra året en intressant biotop. Vid rensningen av berget från det översta jordlagret hade det vid stupkanten skapats en blandning av flata stenar, sand och lera. Regnvatten hade i kombination med en sluttande yta åstadkommit en viss fraktionering. Här fanns åtskilliga vinterståndare och nya skott av färgreseda Reseda luteola, en växt som är sällsynt i Blekinge och betraktas som tillfällig.
Vändning av stenar avslöjade många övervintrande exemplar av storögd kornlöpare Amara cursitans Zimmermann, men också ett exemplar av den för Blekinge nya kortvingen Stenus fossulatus Erichson.
Denna art hittade jag ny för Skåne 1997, dels i kalkgruset i slänten till ett nygrävt dike i Ignaberga kalkbrott, dels på en sluttande gångstig i Skäralid, här tillsammans med talrika boksidenlöpare Asaphidion curtum (Heyden).
Den 8 maj i år gjorde jag en cykeltur ut till Nabben. Vid ett vattenfyllt hällkar som uppstått efter bortförande av jorden, hade det dumpats en sträng av bergkross. I det fuktiga bergkrosset hittade jag en hane av den för Blekine nya kortvingen Aloconota planifrons. Vid ett återbesök den 14 maj hittade jag även en hona. Det är en svårfunnen art som dock är funnen i hela Sverige. Av 28 rapporterade fynd i Artportalen avser 18 bilhåvning, en insamlingsmetod som jag inte använder, då den inte ger någon information om levnadssättet.
I Entomologisk Tidskrift 1977 skriver Rickard Baranowski om Aloconota planifrons bland annat:
Den 8.5 76 tog jag 11 ex. i Ignaberga kalkbrott i Skåne. De levde i helt steril, finfördelat kalkgrus i brottets branta sluttningar, något fuktigt av underifrån framträngande grundvatten. Senare på våren, då arten inte återfanns, är det sannoligt för torrt för djuren att leva där, och frågan är om de har en kort tid som imagines eller om de förflyttar sig någon annanstans. Det förra verkar troligast.

Vid ett besök på min fyndplats den 30 maj var hällkaret fortfarande vattenfyllt och bergkrosskanten fuktig, men någon Aloconota planifrons syntes inte till.

Fotot på hällkaret är för övrigt tagit från samma plats som fotot i figur 1 i min artikel om lärkskalbaggar i Entomologisk Tidskrift 2010 (
pdf), dock med annan fotoriktning.


April 2012

Hydroporus longicornis Sharp, 1871
Grunt lövskogskärr med bäckbräsma, Sternö, 27 april 2012
Grunt lövskogskärr med bäckbräsma, Sternö, 27 april 2012.
Blommande sommargyllen, Sternö, 27 april 2012
Blommande sommargyllen, Sternö, 27 april 2012.
Hydroporus longicornis, Karlshamn, 14 april 2012
Hydroporus longicornis, Karlshamn, 14 april 2012.

April månad har i Karlshamn varit kylslagen med visst inslag av snö. Den 14 april tog jag en cykeltur ut till Sternö. På en ruderatmark kunde jag glädjas över ett fint litet vårtecken i form av en en nykläckt mindre guldvinge Lycaena phlaeas.
I ett grunt kärr fyllt med löv nästan upp till ytan spirade bäckbräsma Cardamine amara i stort antal. Detta kan indikera att grundvatten tränger upp just här. Med en liten hushållssil försökte jag finna någon dykare, men silen fylldes hela tiden med löv som hindrade vattenflödet genom silen. En enda dykare lyckades jag hitta nämligen en hona av Hydroporus longicornis.
Detta är en rätt sällsynt art som dock är svår att skilja från den närstående och betydligt vanligare H. melanarius Sturm, varför den kan vara förbisedd. Den saknas dessutom i Victor Hansens Billerband från 1930 över Vandkalve og Hvirvlere eftersom den rapporterades för första gången från Danmark i Entomologiske Meddelelser 1981. De två arterna skiljs lättast på bakhöftsförlängelsen på undersidan. Denna har hos H. melanarius en rak bakkant medan den hos H. longicornis har en inbuktning på vardera sidan om mitten.
Mina tidigare fynd av H. longicornis är oftast gjorda i vatten påverkade av grundvatten.

Den 24 april tog jag en ny cykeltur ut till Sternö. På ruderatmarken med den mindre guldvingen flög nu en hane av aurorafjärilen. Denna vackra dagfjäril fick mig att känna att nu är sommaren inte långt borta.
I en sydvänd slänt hade sommargyllen Barbarea vulgaris redan börjat blomma. Håvning gav flera exemplar av den vackert blåglänsande viveln Ceutorhynchus barbareae Suffrian.
Denna art har jag redan rapporterat i Beetlebase som ny för Sverige efter fynd på Sternö 24 maj 2010. År 2011 återfann jag arten den 9 maj och 1 oktober också på Sternö.
Jag känner inte till några andra fynd från Sverige. Håvade t. ex. i maj förra året förgäves efter den i Sölve grustag. Den är dock knappast någon kandidat för nästa rödlista, snarare för listan över invationsarter.


Mars 2012

Ekgrenbock Exocentrus adspersus Mulsant, 1846VU
Fd klubbhus till Savages MC Karlshamn, Munkahus, 4 mars 2012
Fd klubbhus till Savages MC Karlshamn, Munkahus, 4 mars 2012.
Uppgrävd hasselbuske med ekgrenbock, Munkahus, 4 mars 2012
Uppgrävd hasselbuske med ekgrenbock, Munkahus, 4 mars 2012.
Ekgrenbock, Karlshamn, 3 mars 2012
Ekgrenbock, Karlshamn, 3 mars 2012.

I rapporten om fyndet av vinterbaggen Phloiophilus edwardsii november 2011, berättade jag om området vid klubbstugan till MC-klubben Savages MC Karlshamn. Brandkåren har nu i mars sågat upp stora hål i taket, som förberedelse till uppeldningen av det vackra skärgårdshuset som ligger med närkontakt till havet och husets kulturmärkta båthus. Personligen tycker jag att den som beviljas rivningstillstånd skulle åläggas att göra en kulturhistorisk utredning av objektet (När byggdes det? Vem byggde det? Vilka har bott här genom åren?).
Mellan huset och havet grävde kommunen förra året ner en avloppsledning som går från det blivande industiområdet bakom huset till avloppsreningsverket på Sternö på andra sidan Munkahusviken. En redan skadad hasselbuske, som växte mindre än 50 m från huset, slets då upp med rötterna och lämnades på den sydvända slänten. Den 7 januari tog jag hem några grenar från hasseln. Efter förvaring av dessa i källarförrådet kläcktes den 3 mars fyra exemplar av den VU-rödlistade ekgrenbocken.
Denna långhorning rapporterades som ny för Sverige i Entomologisk Tidskrift 1956 av Stig Lundberg. Han hade denna sommar funnit arten i antal på ekris i Strömserum i Småland. Den är därefter funnen på åtskilliga platser i sydöstra Småland.
I den databas som ligger till grund för långhorningsbandet i Entomologisk Tidskrift 2010 finns 129 fyndrapporter från Småland. Där finns också tre fynd från Bräkne-Hoby socken i Blekinge, som ligger ungefär två mil öster om Karlshamn.
Läs mer om ekgrenbocken i artfaktabladet som Bengt Ehnström skrev 1999.

Den 18 mars bjöd platsen på ännu ett överraskande fynd. En mård passerade mig på bara två meters håll när jag stod stilla och vittjade slaghåven. Troligen sökte vi efter samma sak! Några ?jägare hade någon månad tidigare lämnat kvar en rådjursfäll. Denna hade jag placerat under stora stenar, men trots detta hade något djur, troligen mården, lyckats slita loss den och släpa in den i ett mycket snårigt och svårframkomligt buskage. Det verkade som den där styckats i bitar och ätits upp.


Januari 2012

Brun lövsvampbagge Tetratoma desmarestii Latreille, 1807VU
Fyndplats för brun lövsvampbagge, Almö, 13 januari 2012
Figur 1. Fyndplats för brun lövsvampbagge, Almö, 13 januari 2012.
Svampbevuxen ekgren, Almö, 13 januari 2012
Figur 2. Svampbevuxen ekgren, Almö, 13 januari 2012.
Brun lövsvampbagge, Almö, 2 januari 2012
Figur 3. Brun lövsvampbagge, Almö, 2 januari 2012.

Den 2 januari gjorde jag en eftermiddagsutflykt med kaffekorg till Hasslö och Almö mellan Ronneby och Karlskrona. Området har jag inte besökt sedan den 21 december 1974, med undantag för ett besök på Almö maj 2000 tillsammans med hustrun för solbad på havsklipporna.
Avsikten var att se om jag kunde finna den lilla punktbaggen Rypobius praetermissus Bowestead i de kraftiga havsdrifter som bildats efter vinterns stormar. Denna togs på 1940-talet på Torhamnslandet men har inte återfunnits sedan dess. Jag började längst i söder vid Hasslö badplats. Det var inget problem att hitta lämpligt sållmaterial, varken här eller på den långsmala Almö där vägen går nära havet på långa sträckor. Men tyvärr ingen Rypobius praetermissus.
Almö har en viss likhet med Ölands alvar. Betesmarkerna har spridda enbuskar och blir torra somrar helt sönderbrända. Men ingen kalk, varför flora och fauna är annorlunda.
På ön finns flera grova ekar, ofta med håligheter och avbrutna grenar. Vid en av dessa (figur 1) passade jag på att ta ett litet sållprov i anslutning till några svampbevuxna grenar som låg på marken (figur 2).
I sållprovet fanns ett exemplar av den VU-rödlistade skinnsvampbaggen Tetratoma desmarestii. Denna är en stor sällsynthet, känd från Skåne, Blekinge och Småland. I Blekinge är den endast känd från Arpö där den hittades av Arne Sundholm (1907-1972) den 3 september 1950, med återfynd september 1996 av Stig Lundberg och Owe Nodmar. Arpö är en riktig ö omgiven av hav till skillnad från Almö som via en kort bro har fastlandsförbindelse i norr vid Hjortahammar gravfält. Arpö ligger två kilometer väster om Almö.
I
artfaktabladet för den bruna lövsvampbaggen skrev Håkan Ljungberg 2005 att den kan hittas på döda ekgrenar, angripna av svamparna ekplätt (Corticium quercicola) och raggskinn (Stereum hirsutum). Jag förmodar att den svamp som växer på ekgrenen i figur 2 är raggskinn.
Jag tycker att den kommentar som jag skrev till fyndet av vinterbaggen Phloiophilus edwardsii november 2011 i stort sett gäller även här:
Arten kan dock vara vanligare än vad dessa fynd indikerar. De inventeringar som görs idag sker väldigt stereotypt med fönsterfällor som sitter ute från senvåren till förhösten, varefter resten av året används till genomgång av fällmaterialet och rapportskrivande. Då missar man helt en sådan här art som måste eftersökas från senhöst till förvår.


December 2011

Mycetoporus niger Fairmaire & Laboulbène, 1856
Död gran och granvindfälle, Tubbaryd, Karlshamn, 26 december 2011
Död gran och granvindfälle, Tubbaryd, Karlshamn, 26 december 2011.
Mycetoporus niger, Tubbaryd, Karlshamn, 9 december 2011
Mycetoporus niger, Tubbaryd, Karlshamn, 9 december 2011.

Efter den långvariga, snörika och hemska vintern sprang jag den 15 mars för första gången i år min för närvarande längsta träningsrunda. Den tar 17-18 minuter och för fem år sedan kallade jag den för kortkorta rundan - lång träningsdistans varade då åtminstone en timme. Sånt är livet när man blir gammal och halt.
Två granar hade sedan senaste träningsrundan hösten innan fallit rätt över stigen och hindrade min framfart. Dagen efter var jag ute och rekade en passage runt granarna. Då upptäckte jag en intressant granbiotop. En smågnagare hade under vintern i skydd av grenarna skalat så många kottar i jakt på granfrön att det nu låg ett decimetertjockt lager av färska kottefjäll runt matplatsen. I en grankotte som ratats av musen på grund av kraftiga angrepp av småfjärilslarver fann jag ett exemplar av mögelbaggen Corticaria foveola Beck, ny för Blekinge.
Den 26 mars var jag åter på plats och skakade nu kottefjällen över en duk. Flera exemplar hittades av den för Blekinge nya fuktbaggen Atomaria vespertina Mäklin. De höll redan på att para sig. Vid besök den 28 och 30 mars fanns fortfarande åtskilliga exemplar i parning, men redan i början av april var arten inte längre kvar. Då biotopen var nyskapad bör skalbaggarna ha kommit tillflygande efter vintern.
Förväxlingsarten Atomaria atrata Reitter var för övigt vanlig vid håvningen i november i år vid
Munkahus. Båda arterna är uppenbart klart köldtoleranta.

Vid ett återbesök den 9 december hade toppen på den ena granen fått vissnande barr. Jag tog ett sållprov med barrförna, dels under grenarna dels vid en död gran med avfallande bark vid grantopparna. I sållprovet var kortvingen Atheta myrmecobia (Kraatz), mögelbaggen Stephostethus rugicollis (Olivier), smalplattbaggen Sivanoprus fagi (Guérin-Méneville) och punktbaggen Orthoperus rogeri Kraatz allmänna. Det fanns också enstaka Atomaria vespertina. Jag uppfattar det som att den 'stora' punktbaggen som är vanlig i granbarrhögar är Orthoperus rogeri Kraatz och inte O. punctatus Wankowicz. Fast de är kanske samma art.
Bästa fyndet var ett exemplar av kortvingen Mycetoporus niger. Detta är en i Sverige övervägande nordlig art som är ny för Blekinge. Söder om Hälsingland är den bara rapporterad från Värmland, Uppland och Västergötland. Mitt fynd skall troligen ses i ljuset av en ny och ökande förekomst i Danmark. Där hittades den första gången 1982 av Viggo Mahler i Sydjylland. Oktober 1998 hittades den i antal under möglande grangrenar i Västjylland. År 2001 hittades den i Östjylland och på Fyn.
Dagens skogsbruk med användning av skördare har säkerligen gynnat arter som lever i granbarrhögar. Vid kvistningen kommer alla grenar att samlas i en tätpackad hög, där det efter en tid kommer att finnas en stor mängd möglande barr och kvistar.


November 2011

Phloiophilus edwardsii Stephens, 1830 DD
Gammal färdväg, Munkahus, Karlshamn, 13 november 2011
Gammal färdväg, Munkahus, Karlshamn, 13 november 2011.
Munkahus, Karlshamn, 13 november 2011
Munkahus, Karlshamn, 13 november 2011.
Phloiophilus edwardsii, Karlshamn, 4 november 2011
Phloiophilus edwardsii, Karlshamn, 4 november 2011.


I rapporten om
Eucnemis capucina som var månadens skalbaggsfynd augusti 2010 berättade jag om området vid klubbstugan till MC-klubben Savages MC Karlshamn. I våras sa kommunen upp hyresavtalet med MC-klubben, knappast för att de misskött sig utan för att kommunen hoppas att det bakom huset byggs en produktionsanläggning för biobränse á 4 miljarder. Men vem är beredd att satsa så mycket pengar på en så osäker investering? MC-klubben gjorde dock ett oblygt försök att överlåta hyreskontraktet på Black Dragons MC i Kalmar, som lär vara en hangaround-klubb till Bandidos.
Mellan klubbhuset och uteplatsen går den gamla färdvägen in till Karlshamn. Norrut in mot staden slutar den idag efter några hundra meter på en asfaltplan till ett lastbilsåkeri. Söderut möter strax Munkahusviken. Här fanns förr förmodligen möjlighet till båtresa över det smala sundet till Villa Solhem på motsatta sidan.
I dag går två 400 kV kraftledningar på varsin sida om färdvägen. I ledningsgatorna fälls med några års mellanrum alla uppväxande buskar. Dessutom fälldes åtskilliga grova ekar, bokar, almar och lindar efter stormen Gudrun 2005 utan att tas tillvara, för att minimera risken för skador på ledningar och ledningsstolpar från fallande träd. Några mycket grova ekstubbar från ekar som fälldes vid byggandet av kraftledningarna på 1970-talet finns också. Bild 2 visar naturen från färdvägen in mot den östra ledningsgatan med en grov bok fälld 2005 (stenen till höger i bild 1 finns till vänster i bild 2).
Under november har jag cyklat ut hit några gånger och provat att håva utmed grusvägen. November har i Karlshamn varit varmare än normalt, men många dagar har det varit dimmigt och alltför fuktigt för håvning. Bästa fyndet blev den DD-rödlistade vinterbaggen Phloiophilus edwardsii, som jag håvade den 4 november, en dag med ganska mycket fukt i vegetationen, varför håvningen rätt snabbt fick avbrytas.
Det finns få svenska fynd av denna vinterbagge. I Fazett 2007 berättar Mikael Molander om ett fynd vid Veberöd i Skåne 2004, och nämner samtidigt att han bara känner till tre äldre fynd, två från Skåne, Stenshuvud och ett från Öland. Arten kan dock vara vanligare än vad dessa fynd indikerar. De inventeringar som görs idag sker väldigt stereotypt med fönsterfällor som sitter ute från senvåren till förhösten, varefter resten av året används till genomgång av fällmaterialet och rapportskrivande. Då missar man helt en sådan här art som måste eftersökas från senhöst till förvår.
Bland övriga arter som jag funnit här i november kan nämnas de NT-rödlistade mycelbaggarna Agathidium nigrinum Sturm, 1807 (håvad 5 november, sållad 6 november) och A. mandibulare Sturm, 1807 (sållad 17 november). På en nersågad grov lind hade det växt fram en hårt fastsittande ticka i kanten mellan kvarsittande bark och ved, på en flera meter lång sträcka. I tickan fanns talrika exemplar av den NT-rödlistade trädsvampborraren Cis rugulosus Mellié, 1848. Under lindbarken fanns åtskilliga exemplar av den DD-rödlistade smalplattbaggen Uleiota planata (Linnaeus, 1761) tillsammans med barkskinnbaggen Aneurus avenius (Dufour, 1833).
I ett sållprov taget den 24 november fanns en hona av den NT-rödlistade viveln Kyklioacalles navieresi (Boheman, 1837). Denna är dock utbredd i Karlshamn men förbises ofta vid genomgång av sållprov eftersom den är väldigt trög.


Oktober 2011

Phloeosinus thujae Perris, 1855
Enbuske med angrepp av Phloeosinus thujae
Enbuske med angrepp av Phloeosinus thujae.
Enestam med 4 cm i diameter med angrepp av Phloeosinus thujae
Enestam med 4 cm i diameter med angrepp av Phloeosinus thujae.
Phloeosinus thujae, Krokås, 13 oktober 2011
Phloeosinus thujae, Krokås, 13 oktober 2011.

Den 13 oktober tog jag en promenad på de betade havsstrandängarna mellan Krokås och Djupekås på Listerlandet öster om Sölvesborg. Vattenståndet i havet var denna dag 57 cm över det normala vilket innebar att det stod havsvatten långt upp på ängsmarken och att Hörviksbäcken inte gick att passera torrskodd med stövlar. Driftränder fanns här och var men gav inget av intresse.
På flera ställen har ängsmarken de senaste åren öppnats upp genom att enbuskar röjts bort. Ett hundratal meter från stranden stod en kvarlämnad, död, sex meter hög, flerstammig enbuske utan barr men med barken i stort sett fortfarande kvar. Vid inspektion av denna upptäcktes flera tusen små flyghål efter en barkborre. Dessa fanns på alla stammar från 2 cm i diameter upp till den grövsta med 12 cm i diameter.
Alla nykläckta barkborrar hade för länge sedan lämnat enbusken, men det fanns gott om olycksbröder och -systrar som fastnat i puppkammaren eller på väg ut. De var i dåligt skick, men det var ändå inga problem att bestämma dem till den för Blekinge nya barkborren Phloeosinus thujae.
Denna barkborre anmäldes som ny för Sverige i
Beetlebase den 25 maj i år av Gunnar Isacsson. Han hade hittat ett pågående angrepp vid Ilnestorp sydväst om Tollarp som ligger ungefär 60 kilometrar från min fyndplats.
I boken Zentral- und westpaläarktische Borken- und Kernkäfer uppger Antonín Pfeffer att den nya generationen barkborrar övervintrar. Om så är fallet även i Sverige bör angreppet ha startat på våren. Från mitt fynd går det inte att avgöra om utvecklingen är ettårig eller flerårig. Det är dessutom svårt att avgöra om angreppet är från i år, men avsaknaden av barr på enbusken kan tyda på att det är från 2010 eller tidigare.
Flyghål efter barkborren fanns även i enbuskar på torrängarna uppe på Spraglehall närmare Krokås. I Karlshamn som finns inom synhåll från fyndplatsen har jag ännu inte sett till några angripna enbuskar.


September 2011

Quedius balticus Korge, 1960 NT
Quedius balticus, Sölvesborg, 1 september 2011
Hane av Quedius balticus, Sölvesborg, 1 september 2011.

Den 18 augusti satte jag ut en liten fallfälla på havsstrandängen vid Sölvesborg där jag funnit tornbaggen
Mordellistena bicoloripilosa. Fällan (500g margarinburk) grävdes ned vid bestånd av gulkämpar Plantago maritima på mark som svämmas över vid högt vattenstånd i havet. I fällan hällde jag vatten, salt och en droppe diskmedel. Det är extra viktigt i en sådan här biotop att inte använda kemikalier, eftersom innehållet i fällan spolas ut vid högvatten.
Förhoppningen var att hitta jordloppan Longitarsus plantagomaritimus Dollman eller ännu bättre viveln Trichosirocalus thalhammeri (Schultze).
Den 1 september vittjade jag fällan för första gången. Ingen enda vivel eller jordloppa hittades, däremot ett stort antal döda tångloppor. De hade troligen hamnat i fällan i samband med stigande vattenstånd. I fällan fanns också en större kortvinge i stort antal (40 ex). Det visade sig vara den för Blekinge nya Quedius balticus som är NT-rödlistad. Ett överraskande fynd även om biotopen är den rätta.
Arten beskrevs av Korge 1960 efter exemplar från Hiddensee, Rügen, Tyskland. I Entomologisk Tidskrift 1963 p. 117-118 rapporterar Thure Palm den från Arlöv som ny för Sverige. Den har hittills bara varit känd från havsstrandängar i sydvästra Skåne. Själv har jag funnit den här vid Arlöv och vid Foteviken.
Vid nästa besök den 13 september var den fortfarande vanlig i fällan. Då fanns där också ett exemplar av tvärbandad brunlöpare Blemus discus (Fabricius), en jordlöpare som är ny för Blekinge.
Man kan tycka att en sådan här biotop inte skulle vara utsatt för några större mänskliga hot. Så är dock inte fallet. I Blekinge finns en urgammal inställning att hålor och svackor är till för att fyllas igen. I detta fallet dumpas (?olagligt) tånginblandad sand i den inre svackan, så att Tredenborgs campingplats utökas med ett femtiotal kvadratmeter varje år.


Augusti 2011

Sphaeroderma rubidum (Graëlls, 1858)
Bålabacken med Hanö 14 km bort i bakgrunden, 31 augusti 2011
Utsikt från Bålabacken med Hanö 14 km bort i mitten och Listershuvud till höger, 31 augusti 2011.
Sphaeroderma rubidum, Karlshamn, 1 augusti 2011
Hane av Sphaeroderma rubidum, Karlshamn, 1 augusti 2011.

Bålabacken, drygt 50 meter över havet, är högsta höjden på södra
Sternö. Härifrån har man en strålande utsikt ut över havet, med Listershuvud i väster, Hanö i söder och Tärnö med omgivande öar i öster.
Backen innehåller militära bergrum, och området har under åtskilliga år haft tillträdesförbud. Men nu är det fritt fram för besök.
På midsommaraftonens eftermiddag tog min hustru och jag en promenad hitupp från en primitiv bilparkering vid en vägbom. Backen hade mycket blomrika ruderatmarker med bland annat rödklint Centaurea jacea, väddklint Centaurea scabiosa, backvial Lathyrus sylvestris, gulvial Lathyrus pratensis och stor blåklocka Campanula persicifolia. Här fanns också hällmarker med inslag av krattskog. Den var denna fina sommardag full av mogna smultron, dessvärre också av fästingar.
Det mest anmärkningsvärda var dock att inte en båt syntes till ute på havet. Det finns massor med fritidsbåtar i Karlshamn och hela tiden krav på byggandet av fler bryggplatser. Men det verkar som om båtarna aldrig används - status att ha båt men ingen tid över för att använda båten?

Den 1 augusti tog jag en cykeltur hitut medförande en slaghåv. Med cykel kommer man lätt förbi bommen och kan cykla ända upp till toppen av backen. Håvning på röd- och väddklint gav flera exemplar av den för Blekinge nya jordloppan Sphaeroderma rubidum. Den liknar mycket Sphaeroderma testacum (Fabricius, 1775), men hanarna skiljs lätt på den olika storleken på första framtarsleden.
Här flög också flera exemplar av en liten blåvinge med bruna täckvingar med röda kantfläckar på ovansidan. Det måste handla om rödfläckig blåvinge eller midsommarblåvinge. Jag klarar inte av att särskilja dessa två arter, men när det fortfarande flög enstaka exemplar vid ett besök här den 27 augusti måste det vara rödfläckig blåvinge som främst finns i Skåne. Detta styrks också av att Länsstyrelsen i Blekinge genom Lars-Göran Olsén lagt in en fynduppgift med foto i Artportalen av rödfläckig blåvinge från Bålabacken den 11 augusti 2011. Fast fynduppgifter inlagda av Länsstyrelser har ju visat sig vara tveksamma ibland.



Juli 2011

Mordellistena bicoloripilosa Ermisch, 1967
Mordellistena bicoloripilosa, Sölvesborg, 5 juli 2011
Hane av Mordellistena bicoloripilosa, Sölvesborg, 5 juli 2011.
Amara tricuspidata, Sölvesborg, 27 juni 2011
Amara tricuspidata, Sölvesborg, 27 juni 2011.
Fyndplats för Mordellistena bicoloripilosa, Sölvesborg, 26 juli 2011
Fyndplats för Mordellistena bicoloripilosa, Sölvesborg, 26 juli 2011.

Den 1 juni 2009 håvade jag vid Sölvesborg en tornbagge tillhörande släktet Mordellistena som verkade intressant. Exemplaret hade två parallella inskärningar på bakskenbenen, varav den övre var lång och genomkorsade hela skenbenet. Det hade inböjda halssköldssidor till skillnad från M. parvula och två sporrar på bakskenbenen till skillnad från M. acuticollis, båda vanliga i Karlshamn. Det var dessutom av samma storlek som dessa och därmed klart mindre än M. connata. Tyvärr var det en hona och hanar behövs för säker bestämning.
Det skulle dröja över två år innan jag åter besökte platsen. Den 27 juni och 5 juli i år kunde jag håva in flera exemplar, såväl hanar som honor. Det visade sig att hanarna hade gula framlår och framskenben, med visst inslag av svart. Mundelarna och de fyra första antennlederna var ljusare. Dessutom var täckvingarnas behåring tvåfärgad: mörk i ett avlångt parti bakom skutellen och ljus på sidorna. Behåringens färg hos skalbaggar är dock ofta svår att fastställa eftersom den delvis varierar med iakttagelsevinkel och belysning. Skillnaden mellan ljus och mörk behåring var mycket mindre än hos ristbaggen Anaspis regimbarti, som också finns på lokalen. Behåringen var ofta sliten, särskilt hos hanarna.
Totalbedömningen blir att det är Mordellistena bicoloripilosa, en art som är ny för Sverige.
I Entomologiske Meddelelser 2005 rapporteras om fynd av en hane av M. bicoloripilosa, ny för Danmark, den 8 september 2004 vid Rønne på Bornholm, 10 mil från Sölvesborg. I samma tidskrift 2008 rapporteras om ytterligare fynd av arten vid Rønne, nu tillsammans med M. weisei, som är mycket lik M. bicoloripilosa. Det är i första hand små olikheter i hanens paramerer som utgör skillnaden mellan de två arterna. Mycket bra bilder på paramererna finns i Entomologiske Meddelelser 2005. Jag har genitalpreparerat samtliga hanar och anser att alla är M. bicoloripilosa.

Biotopen vid Sölvesborg utgörs av en havsnära låg ås uppbyggd av torr urvattnad sand. Ömse sidor av åsen översvämmas med havsvatten vid högt vattenstånd i havet. Här är viveln Mecinus collaris Germar vanlig i galler på gulkämpar Plantago maritima. Vegetationen på åsen består mest av gräs. Tornbaggen erhölls i första hand vid håvning på blommande röllikor Achillea millefolium, som var vanlig bland gräset.

Vid besöket den 27 juni håvade jag en Amara-hona med den stora ändsporren på framskenbenen trekluven. Exemplaret tillhör alltså undersläktet Zezea Csiki. Det är svart, har porpunkt vid täckvingebasen, är större än normala A. plebeja, och har kraftigare täckvingestrimmor än denna art. Halsskölden är mera jämnt välvd och de fyra första antennlederna är ljusa, dock med viss skuggning av den fjärde leden. Allt tyder på att det är en Amara tricuspidata Dejean, 1831.
Denna art rapporterades första gången för Sverige av Rickard Baranowski, som den 11 juni 1977 hittade ett vinddrivet exemplar vid Sandhammaren (Entomologisk Tidskrift 1977:134). Något mer fynd från Sverige känner jag inte till. Även mitt exemplar är förmodligen vinddrivet, men det har lyckats ta sig vidare till en för arten normal biotop.


Juni 2011

Clambus simsoni Blackburne, 1902
Clambus simsoni, Slätten, 5 juni 2011
Clambus simsoni, Slätten, 5 juni 2011.
Poecilonota variolosa, Slätten, 26 juni 2011
Poecilonota variolosa NT, Slätten, 26 juni 2011.

Den millimeterstora dvärgkulbaggen Clambus simsoni rapporterades för första gången från Sverige av Gösta Gillerfors som införd med massaved från Frankrike och Spanien till Värö bruk 1986-87.
Den känns igen på sin ljusa, hårförsedda, polerade översida. Storleken uppgives i Entomologiske Meddelelser 2003 till 1,3-1,6 mm. Detta är säkerligen en feltolkning av Die Käfer Mitteleuropas 4.supplementband där storleken anges till 1,0-1,2 mm men kan tydas som 1,3-1,6 mm.
Från Danmark finns talrika fynd från 2002 och framåt, med ett första fynd redan 1997. Alan Dufberg rapporterar om åtskilliga fynd 2006-2007 i Alnarp, en oas i ett i övrigt sterilt landskap i sydvästra Skåne.
Arten verkar expandera mot norr, och jag hade räknat med att snart träffa på den i Blekinge. Något överraskande håvade jag ett exemplar den 5 juni vid mitt skogstorp. Detta är helt omgivet av skogsmark med fyra kilometrar till närmaste lantbruksbygd, med komposter och liknande som är livsmiljön för denna skalbagge.

Skogstorpet ligger i vildmarksliknande terräng, där vi förra året fick stifta bekantskap med såväl varg som lo och mård:
På försommaren fann jag en spillningshög på grusvägen. Undersökning av denna gav inte en enda skalbagge, men jag kom fram till att det måste vara vargspillning, då den i stort sett bara bestod av hår. Och mycket riktigt någon vecka senare skriver tidningarna att en varg strövar runt i Blekinge och river får.
Senare under sommaren låg en dag den råbock som brukade passera över tomten helt stilla vid sidan om en stig. Precis som om den bara fallit ner och dött. Men det var en lo som slagit bocken och vi fick senare höra att en lohona hade sin lya med ungar i närheten. Vid ett snabbesök under hösten upptäckte jag en svans som stack ut under enda prydnadsbusken. Det var en mård som var så nyligen dödad att blod rann från munnen. Säkerligen också slagen av lohonan.
Och i vinter har älgar haft kalas på alla skott och buskar i lagom höjd, lämnande stora spillningshögar efter sig. Positivt med älgbesöket var att jag vid den 21 maj kunde håva en hona av Atomaria peltataeformis, ny för Blekinge. Denna fuktbagge beskrevs av Oscar Sjöberg i Entomologisk tidskrift 1947, och Stig Lundberg uppger i Entomologisk tidskrift 1971 att den lever på älgurinsvampar, som ofta påträffas vid älglegor.
Och nu vid midsommar har vildsvin fullständigt bökat upp min hustrus lilla slåtteräng, som hon brukar slå med lie framåt sensommaren.

Strax utanför tomtgränsen står en grov asp helt öppet efter stormarna Gudrun och Per och barkborreangreppen. En hackspett har i vinter hackat små hål i barken med några meters mellanrum, vilket kan tyda på insektsangrepp. När jag den 26 juni inspekterade aspen upptäckte jag på stammen två ytterst väl kamouflerade skalbaggar:
en gråbandad getingbock Xylotrechus rusticus (Linnaeus, 1758)
en asppraktbagge Poecilonota variolosa (Paykull, 1799).
Asppraktbaggen är NT-rödlistad och var definitivt ett oväntat fynd här i nordvästra Blekinge tre km från Skåne. Här har jag aldrig kunnat hitta platt gångbagge Cerylon deplanatum, NT-rödlistad och vanlig i Karlshamn, eller femstrimmig platt stumpbagge Platysoma deplanatum också NT-rödlistad. Däremot är den NT-rödlistade kortvingen Cyphea curtula vanlig både här och på andra ställen i Blekinge och Skåne. Den förtjänar knappast att vara rödlistad.


Maj 2011

Apion fuscirostre (Fabricius, 1775) RE2000
Microplontus millefolii (Schultze, 1897) RE2000
Apion fuscirostre, Sölvesborg, 30 maj 2011
Apion fuscirostre, Sölvesborg, 30 maj 2011.
Microplontus millefolii, Sölvesborg, 30 maj 2011
Microplontus millefolii, Sölvesborg, 30 maj 2011.

Den 30 maj blev det åter varmare väder efter en längre tids kyla och regn. Solen sken och temperaturen steg till över 20 grader. Jag passade på att göra en eftermiddagsutflykt till Sölvesborg för att försöka håva något intressant. Höll till inom hörhåll men ej synhåll från den bullrande trafiken på E22ans motorväg.
En högt belägen men ändå vindskyddad ruderatmark verkade intressant. Kommunen hade dessutom försett platsen med en vilobänk, som passade bra att sitta på vid kontroll av håvens innehåll. Här fanns några av den gångna vintern rejält skamfilade harrisbuskar Cytisus scoparius. Uppstående buskar var döda men yngre nedliggande skott hade klarat sig bra och var nu fulla med nyutslagna gula blommor. Håvning gav flera exemplar av den vackra spetsviveln Apion fuscirostre. Ett exemplar av denna art håvade jag på bangården i Karlshamn den 17 juni 2010, vilket jag tidigare
rapporterat. Eftersom jag vid detta tillfälle samtidigt fick ett exemplar av den karakteristiska ristbaggen Anaspis fasciata, räknade jag med att båda arterna var tillfälligt inkomna med järnvägsvagnar. Det nya fyndet av spetviveln avslöjar att åtminstone denna har en fast förekomst i Blekinge. Fyndplatsen ligger mindre än två kilometrar från Skåne och bortom Bromölla en mil längre västerut finns mycket stora bestånd av harris i vägrenen till E22an. Med stor sannolikhet finns arten också här.
På ruderatmarken växte också backvial Lathyrus sylvestris. Håvning på denna gav talrika exemplar av backvialfröbaggen Bruchus affinis Frölich, 1799. Denna art, som är ny för Blekinge, har i många år endast varit känd från östra Småland och Öland, men har de senaste tio åren också hittats i Östergötland. Förmodligen en art under spridning.
Några hundra meter från denna plats fanns en vindskyddad, sydvänd sluttning. Här flög den NT-rödlistade lilla blåvingen talrikt. Håvning gav den för Blekinge nya spetsviveln Apion simum Germar 1817. Den är känd från såväl Skåne, Småland som Öland, varför fyndet inte var oväntat.
Ett annat intressant fynd här var den NT-rödlistade viveln Tychius polylineatus (Germar, 1824).

Vid slutbestämningen igår (12 juni) upptäckte jag ett ännu finare fynd från denna plats. Några Microplontus-vivlar var klart större än M. rugulosus och M. triangulum. Fjällen runt skutellen var brett äggrunda och hanarna hade kraftiga taggar även på de främre skenbenen. Allt stämmer med M. millefolii, en art som precis som Apion fuscirostre var listad som utdöd (RE) i Rödlista 2000, som ej tillämplig (NA) i Rödlista 2005 och helt borta i Rödlista 2010.
I min samling visade det sig redan finnas en hane av M. millefolii felaktigt insatt som M. rugulosus. Denna var håvad den 11 maj i år i grustagen vid Sölve, 3 km bort.
I Svensk Insektfauna Snytbaggar del 2 från 1924 skriver Christopher Aurivillius om viveln: Sk. vid Hälsingborg (B. Varenius). Den är i Catalogus även angiven från Gotland. Från Danmark finns sentida fynd av arten (LFM, F, EJ).
Arten uppgives leva på renfana Tanacetum vulgare, som är en vanlig växt på ruderatmarker och som förekom i stort antal på fyndplatsen, dock ännu bara som decimeterhöga skott.


April 2011

Eubrychius velutus (Beck 1817)

Eubrychius velutus, Djupekås, 6 april 2011
Eubrychius velutus, Djupekås, 6 april 2011.

På Listerlandet, mellan Karlshamn och Sölvesborg, finns flera betade havsstrandängar. Den 6 april tog jag en promenad på den kilometerlånga strandängen från Djupekås till Tocken. Här fanns stora driftränder efter högvatten och östliga stormar. En del skakades i ett såll, vars innehåll togs med hem för genomgång. Förvånansvärt lite av intresse i materialet. Bästa fyndet var två exemplar av Eubrychius velutus.
Detta är en svårfunnen vivel som förekommer i hela landet. Den lever sitt liv på vattenväxter under vattenytan, men övervintrar på land och tas därför oftast genom vintersållning på platser där den förekommer. Men den är även funnen i sin naturliga miljö. I Entomologisk Tidskrift 1952 skriver Olov Lundblad:
Vid besök vid Tåkern 1913-14 konstaterades denna art rätt allmänt bland vegetationen i det grunda strandvattnet vid Väversunda, där den på artens karakteristiska men eljest för en vivel främmande sätt sakta simmade fram i vattnet mitt emellan botten och ytan.
Jag har arten även från Öland. Två exemplar den 22 februari 2004 vid sållning av driftränder på havsstrandängarna vid Högby hamn på norra Öland. Ny för Öland.


Mars 2011

Aspmögelbagge Enicmus lundbladi Palm 1956 NT

Aspmögelbagge, Asarum, 4 mars 2011
Aspmögelbagge, Asarum, 4 mars 2011.

Nordväst om Asarum hittade jag i februari en intressant biotop. Ett mindre, sluttande område som varit mager betesmark hade fått växa igen med asp och sälg utan att utsättas för skoglig verksamhet. Nu var sälgarna så gamla att de var skadade och döende. Flera av asparna hade dött i konkurrensen om solljus och näring. Nedanför sluttningen fanns sankare mark med en bäck. Här växte al och åldrande videbuskar.
Mängder med älgspillning från vintern avslöjade att inte bara jag uppskattade platsen. Sållprov gav de båda rätt sällsynta vivlarna Dorytomus hirtipennis (Bedel, 1884) och D. majalis (Paykull, 1792).
Bästa fyndet var dock ett exemplar av aspmögelbaggen den 4 mars. Denna är ny för Blekinge och NT-rödlistad.
Arten nybeskrevs av Thure Palm i Entomologisk Tidskrift 1956. Han kände då till två exemplar, ett från Moliden i Ångermanland och ett från Sigtuna. Han namngav den efter professor Olov Lundblad, som funnit Sigtunaexemplaret. Sedan har den rapporterats från flera landskap i Sverige, sydligast i Småland och på Öland. Den är även funnen i Norge och Finland. Mitt fynd är det sydligaste kända, men den bör säkert gå att finna även i Skåne och kanske i Danmark.
Aspmögelbaggen lever på sporsäcksvampen aspdyna, som lever under bark på asp (och sälg) och som visar sig som svarta fruktkroppsfläckar på utsidan av barken. Svampen finns främst i tätvuxna bestånd.
Läs
här vad Bengt Ehnström skrev om aspmögelbaggen 2001.


Februari 2011

Bönbagge Acanthoscelides obtectus (Say, 1831)

Bönbagge, Karlshamn, 1 februari 2011
Bönbagge, Karlshamn, 1 februari 2011.

Det blev en tidig, kall och snörik start på vintern här i Karlshamn. Det var först i februari som regn och blåst från väster fick snön att i stort sett försvinna. Men marken har även under februari varit hårdfrusen långa tider, vilket varit ett hinder vid sållprovstagning. Den enda för Blekinge nya art som jag hittat under månaden, viveln Archarius crux (Fabricius, 1777) har jag redan rapporterat i
Beetlebase.
Jag väljer därför bönbaggen, en kuriosaart som månadens fynd. Den 1 februari fann jag ett ex av denna art i ett fönster i trapphallen till hyreshuset där jag bor. En enda gång tidigare har jag kommit i kontakt med bönbaggen. Ett exemplar flög den 22 augusti 1991 inne i en stadsbuss i centrala Malmö. Genom att placera mig strategiskt i bussen lyckades jag fånga skalbaggen utan att väcka alltför stor uppmärksamhet.
Bönbaggen påträffas oftast i importerade bönor, man kan också angripa i Sverige odlade bönor. I Opuscula Entomologica band V (1940) sidan 122 har t. ex. N. A. Kemner en kort notis med bild av angripna bönor, odlade i Lund.
Här i Karlshamn gjorde jag ju fyndet inomhus mitt i vintern. Det finns förmodligen ett bönbaggeangrepp i någons förråd av bönor, dock inte i vårt, vilket jag kollat.
Nummer 34 av Pilgiftaren avslöjar att bönbaggen föds upp till grodföda av ägare till pilgiftsgrodor. Så kanske finns det en grodägare i trappuppgången.


November 2010

Ceutorhynchus euphorbiae Brisout de Barneville, 1866 DD
Ceutorhynchus euphorbiae, Kjuge, 2010-11-22
Figur 1. Ceutorhynchus euphorbiaeDD, Kjuge, 2010-11-22.
Anotylus pumilus, Kjuge, 2010-11-22
Figur 2. Anotylus pumilusVU, Kjuge, 2010-11-22.

Den alltför sanna varningen från SMHI att snö och kyla var på väg även till sydligaste Sverige fick mig den 22 november att göra en utflykt till östra Skåne för att hämta hem några sållprov. Det var första gången som jag besökte de entomologiskt intressanta områdena i östra delen av Kristianstadslätten sedan flytten till Karlshamn för sex år sedan. Det regnade hela tiden varför innehållet i påsarna blev ordentligt blött.
Den enda påse som jag hunnit gå igenom togs på stenig, sandig fäladsmark vid Kjuge söder om Kjugekull. Denna plats besökte jag för övrigt första gången den 18 juli 1966 och fann då bland annat månhornsbaggen.
Redan när jag öppnade påsen kom en liten vivel utkrypande. Det var en Ceutorhynchus euphorbiae, som är DD-rödlistad på grund av få nutida fynd. Jag har tidigare rapporterat om ett fynd av denna
vivel från Blekinge. Det exemplaret slaghåvade jag den 13 november 2008 på parkeringsplatsen till danspalatset Valje nöje. Avståndet mellan de två fyndplatserna är 12 kilometrar.
I påsen fanns också en drygt två millimeter stor Anotylus-hona med svarta lår och skenben. Det kan knappast vara något annat än en pumilus, en art som jag hittat i antal på Ravlunda skjutfält.
Se: Ericson, B. 2001. Fynd av för Sverige nya och sällsynta kortvingar inom underfamiljen Oxytelinae (Coleoptera: Staphylinidae). – Ent. Tidskr. 122:99-105.
Intressant är att före mina fynd av denna art på Ravlunda skjutfält 1994, var arten bara känd från Sverige i tre exemplar som Thure Palm funnit den 1 juni 1941 vid sållning av halvtorr kospillning på stenbunden, myllrik och något sandig fäladsmark på Ivö. Hans fyndplats som förmodligen var Söndre mark ligger bara fyra kilometrar från min vid Kjuge.


Oktober 2010

Calodera protensa Mannerheim, 1830

Calodera protensa, Härnäs, 2010-09-28
Calodera protensa, Härnäs, 2010-09-28.


Mörrumsån är internationellt mycket känd för sitt lättillgängliga lax- och laxöringsfiske. I ån finns flera kraftstationer på den drygt fyra mil långa sträckan från mynningen till den tre mil långa sjön Åsnen i sydligaste Småland. Två av kraftstationerna, Granö och Fridafors Övre, saknar laxtrappa. Granö kraftstation byggdes 1958. Den ägs av E.ON, som vägrar bygga en laxtrappa - en vägran som Miljööverdomstolen nu beslutat att ta upp till prövning. Fridafors Övre finns nedströms och är byggd 1918. Den ägs av Öresundskraft, som har Helsingborgs kommun som ägare. Företaget ansökte om en välbehövlig renovering av kraftstationen, men när de fick klart för sig att ett ombyggnadstillstånd även skulle medföra tvånget att bygga en laxtrappa, drog man tillbaka ansökan. Inte ett öre får läggas på utveckling av den landsbygd från vilken en god vinst hämtas. Men E.ON behöver inte vara aktsam om sitt varumärke, det är redan kört i botten efter stormen Gudrun 2005.
Den 28 september uppstod en stor läcka i en dammvall vid Granö kraftstation. För att rädda situationen öppnades dammluckor vid Granö och Mörrumsåns utlopp från sjön Åsnen stängdes. Vattenflödet nedströms Granö ökade från stillsamt höstflöde till intensivt vårflöde. Kraftverksdammen uppströms är åtta kilometer lång och upp till två kilometer bred, varför det säkerligen hade blivit mycket stora skador nedströms om läckan ej gått att stoppa. Krav på E.ON på bättre övervakning borde vara självklara.
För en entomolog var händelsen av intresse. Stora mängder driftmaterial flöt med i det snabbt ökande flödet. Redan på eftermiddagen var jag vid ån och fyllde några påsar, som sedan fick torka upp inför genomgången, som kom att ta en stor del av oktober månad. Bästa fyndet var kortvingen Calodera protensa, ny för Blekinge, som togs i ett exemplar vid Härnäs mad tillsammans med flera C. aethiops (Gravenhorst) och C. riparia Erichson. Ett exemplar av kortvingen Schistoglossa curtipennis (Sharp, 1869) hittades vid Susekull, också ny för Blekinge.


September 2010

Carpelimus zealandicus (Sharp, 1900)

Hane av Carpelimus zealandicus, Karlshamn, 12 september 2010
Hane av Carpelimus zealandicus, Karlshamn, 12 september 2010.

I Entomologisk Tidskrift 2001 berättar jag om fyndet av den för Sverige nya kortvingen Carpelimus zealandicus. Fem exemplar av denna art kom den 14 februari 1989 flygande till skrivbordslampan när jag satt och preparerade skalbaggar. En vinterdag varför de måste ha kommit någonstans inifrån huset.
Den 12 september i år är min hustru ute och ordnar med växterna på balkongen. En liten kortvinge som kryper på balkongbordet tycker hon verkar så intressant att hon kommer in med den till mig. Det visar sig vara en Carpelimus zealandicus, som är ny för Blekinge. Balkongen ligger på andra våningen och skalbaggen kan mycket väl ha kommit tillflygande från staden, men troligast är dock att den anlänt med de ljungplantor som inköpts tidigare i veckan på torget. Ljungplantornas ursprung är okänt.


Augusti 2010

Eucnemis capucina Ahrens, 1812VU

Ädelcypress, Karlshamn, 2010-08-12
Ädelcypress, Karlshamn, 2010-08-12.
Blodbok, Karlshamn, 2010-08-12
Blodbok, Karlshamn, 2010-08-12.
Eucnemis capucina, Västmanland, Strömsholm, 1970-06-21
Eucnemis capucinaVU, Västmanland, Strömsholm, 1970-06-21.

Norr om bron över Munkahusviken finns en några hektar stor restyta inklämd mellan Munkahusvägens industriområde och Sweden Splits jättelika bergbrott. Området genomkorsas av Oxhagavägen till Stillerydshamnen och av två högspänningsledningar till Karlshamnsverket, vilka utgjort ett bra hinder för exploatering.
Här har MC-klubben Savages MC Karlshamn sin klubbstuga med tillhörande kulturmärkta badhus. På en kulle intill låg före byggandet av kraftledningarna ett hus. Här har klubben en uteplats. Klubbens årliga fest i slutet av juli verkar vara mycket trivsam med dans och bad, om än kanske något blöt, på uteplatsen kvarglömdes i år ett tält och där fanns redan resterna av ett tält från tidigare år.
I den kraftigt igenväxta trädgården vid uteplatsen finns en metergrov ädelcypress Chamaecyparis lawsoniana. Denna kommer från västra USA och har förmodligen samma ursprung som
douglasgranarna på andra sidan Munkahusviken. Här finns också en grov blodbok med flera stamskador. I anslutning till kraftledningarna har flera grova lövträd fällts utan att tas tillvara, vilket gör att det inom området finns gott om död ved. I Blekinge sker för närvarande en snabb omvandling av naturskog till kulturskog, påskyndad av stormarna Gudrun 2005 och Per 2007. Därför blir restytor i kanten av samhällen mer och mer värdefulla för den biologiska mångfalden.
I av buskar skuggat läge på nordsidan av blodboken finns en långsmal skada. Här hittade jag den 8 augusti en lossnande, 3dm lång vedbit som delvis hade seg brunröta. Här levde den NT-rödlistade viveln Phloeophagus lignarius (Marsham). Intressantast var dock förekomsten i vedbiten av ett stort antal döda exemplar av halvknäpparen Eucnemis capucina. Dessa var relativt välbehållna och hade troligen kläckts i juni i år, men ej förmått lämna veden ?på grund av det kalla vädret i juni i år i Karlshamn.
På en liggande lövträdsstam sprang åtskilliga exemplar av halvknäpparen Hylis olexai (Palm). Denna art har jag i år även hittat i antal i Slätten i nordvästra Blekinge på granhögstubbe och på bokkubbe, men också i en trädgård i Bosarp utanför Eslöv i Skåne på granhögstubbe och på gammalt lövvindfälle, här tillsammans med Hylis foveicollis (Thomson).
Restytan vid Munkahus har gett fler intressanta arter. I februari i år kläckte jag den NT-rödlistade trägnagaren Grynobius planus (Fabricius) från hassel. Denna art har jag också hittat vid Nytäppet 8 km öster om Karlshamn.
Under ganska hårt åtsittande bark på en nersågad grov lind fann jag den 8 augusti ett exemplar av den VU-rödlistade plattbaggen Pediacus depressus (Herbst). Vid ett besök här den 19 juli satt en läderbaggehane Osmoderma eremita på en grov skadad ek och spelade med antennerna i hopp om att fånga doften av en hona.
Även ett exemplar av den NT-rödlistade brunbaggen Phloiotrya rufipes (Gyllenhal) har jag hittat här.


Juli 2010

Nanophyes globulus (Germar, 1821)VU

Grund damm i grustag, Asarum, 2010-07-26
Grund damm i grustag, Asarum, 2010-07-26.
Nanophyes globulus, Asarum, 2010-07-01
Nanophyes globulusVU, Asarum, 2010-07-01.

I Asarums församling norr om Karlshamn finns flera igenväxande grustag med intressant flora och fauna. Tyvärr används några av dessa till omfattande lagring och bearbetning av schaktmassor vilket förstört miljön. I ett grustag har för något eller några år sedan en fördjupning grävts som är vattenfylld, och som delvis har lerslammiga grunda stränder. Andra hålor i detta grustag har därigenom torkat upp, och erbjuder den udda synen av sileshår och käringtand konkurrerande om samma utrymme.
På de lerslammiga stränderna till vattenhålet finns åtskilliga bestånd av den NT-rödlistade växten rödlånke Lythrum portula. Vid ett besök här den 1 juli kunde jag konstatera att den VU-rödlistade viveln Pelenomus olssoni (Israelson) fanns i stort antal springande omkring på lersanden och krypande på plantorna. Men jag hittade också en hane av spetsviveln Nanophyes globulus, också VU-rödlistad. Båda arterna lever enbart på rödlånke.
Spetsviveln är i Norden bara rapporterad från fem svenska landskap. De enda rapporter om arten som finns i Artportalen är mina fynd från Hovdala övningsfält i Skåne. Här kunde nykläckta exemplar av arten hittas i antal under andra halvan av augusti. Värdväxten rödlånke växte i sankare partier av övningsfältet i under vinter och vår vattenfyllda, färska hjulspår efter militärfordon. Då militären sedan länge lämnat övningsfältet har förmodligen rödlånken försvunnit och därmed också spetsviveln.
I det klara, troligen grundvattenpåverkade vattnet fanns fler exemplar av dykaren Nebrioporus canaliculatus (Lacordaire), som är ny för Blekinge. Fyndet var väntat då den är rapporterad från de omgivande landskapen.
Den torrare delen av grustaget är till stor del igenplanterad med tall, men en rundbana som körts med motorcrosscykel har skapat en intressant torrmarksmiljö med gott om bihål i sanden. Här finns de NT-rödlistade bladbaggarna Cryptocephalus hypochoeridis (Linnaeus) och Chrysolina hyperici (Forster).


Juni 2010

Anaspis fasciata (Forster, 1771)

Ruderatmark vid järnvägen, Karlshamn, 2010-06-23
Ruderatmark vid järnvägen, Karlshamn, 2010-06-23.
Anaspis fasciata, Karlshamn, 2010-06-17
Anaspis fasciata, Karlshamn, 2010-06-17.
Apion fuscirostre, Karlshamn, 2010-06-17
Apion fuscirostre, Karlshamn, 2010-06-17.

Artikeln 'Rødbyhavn - Banearealerna her er Danmarks mest unikke insektlokalitet' i Bladloppen nr 28, 2009 av Michael Kavin berättar om många märkliga skalbaggsfynd på denna igenväxande bangård, såsom kortvingarna Carpelimus punctatellus, Stenus glacialis och Oxypoda lurida, bladhorningen Trichius rosaceus (=zonatus), långhorningen Corymbia cordigera m. fl.
Inspirerad av denna artikel tog jag den 17 juni en promenad på 400 m bort till bangården här i Karlshamn medförande en slaghåv. Till skillnad från bangården i Rødbyhavn är denna i full produktion. Här parkeras godsvagnar på väg till eller från hamnen i Stilleryd. Tyvärr hade Banverket nyligen bekämpat all vegetation mellan spåren och dessutom slåttrat banvallarna närmast spåren. Det fanns dock flera intressanta ruderatmarker på ömse sidor om spårområdet som var orörda. Särskilt norr om spåren finns en mycket solvarm sträcka med berg och träd som skydd mot nordliga vindar.
Det korta besöket gav tre mycket trevliga skalbaggsfynd i vardera ett exemplar:
ristbaggen Anaspis fasciata ny Sverige,
spetsviveln Apion fuscirostre (Fabricius, 1775) nationellt utdöd och avförd från Rödlista 2010 samt
viveln Rhinusa netum (Germar, 1821) ny Blekinge.
Vid ett återbesök här den 21 juni håvade jag en hane och hona av:
nyckelpigan Rhyzobius chrysomeloides (Herbst, 1792) ny Blekinge,
samt en hona av ristbaggen Anaspis ruficollis (Fabricius) som var förra månadens bästa fynd.

Mitt exemplar av Anaspis fasciata är en hona med skarpt avgränsad gul skulderfläck. Som för många andra ristbaggar finns det flera färgvarianter av denna art men detta är nog den vanligaste. Den är känd från flertalet provinser i Danmark och Tyskland, varför fyndet inte på något sätt är oväntat. I Victor Hansens Biller XII, Heteromerer finns den omnämnd under det äldre namnet humeralis.

Spetsviveln Apion fuscirostre finns rapporterad från Halland, men inga nya fynd verkar ha gjorts. Den anges som utdöd från Sverige i Rödlista 2000, som 'ej tillämplig' i Rödlista 2005 (?saknas referensexemplar eller ?är detta felbestämt). I Rödlista 2010 saknas den helt.
Den är allmän på Jylland och i Tyskland. Larven lever på frön till harris Cytisus scoparius. Den nykläckta skalbaggen stannar kvar i baljan ett tag efter kläckningen, varför det inte bör vara några problem att återfinna den om fyndet ej är tillfälligt.
Viveln Rhinusa netum ?neta anmäldes som ny för Sverige av Bengt Andersson i Lucanus 14 (2009). Den hade hittats i fyra exemplar vid Emmaboda järnvägsstation i Småland i gulfällor för fångst av steklar. Den lever på lejongapsväxter och här vid järnvägen i Karlshamn finns det gott om strimsporre Linaria repens som kan vara värdväxten.

Nyckelpigan Rhyzobius chrysomeloides hittades i Skåne, Limhamn av Alan Dufberg den 2 maj 2007 som ny för Sverige. Mina exemplar håvades på två solstekta tallar och där har det varit möjligt att senare håva fler exemplar.

Vid den undersökning av insektsfaunan längs banvallar på ett stort antal järnvägsstationer som gjordes sommaren 2008 fanns fällor även i Karlshamn - här ligger det nu en gammal fälla och en informationsskylt om projektet slängda. Även på bangården i Karlskrona låg förra sommaren en informationsskylt om projektet slängd. Jag tycker att sådant material skall avlägsnas när ett projekt är avslutat.


Maj 2010

Anaspis ruficollis (Fabricius, 1793)

Ceutorhynchus barbareae, Sternö, Karlshamn, 2010-05-24
Ceutorhynchus barbareae, Sternö, Karlshamn, 2010-05-24.
Anaspis ruficollis, Solhem, Karlshamn, 2010-05-07
Anaspis ruficollis, Solhem, Karlshamn, 2010-05-07.


Den 24 maj var jag på Sternö och håvade sju exemplar av den för Sverige nya viveln Ceutorhynchus barbareae Suffrian. Den lever på sommargyllen, som det finns gott om på ruderatmarker här ute. Detta skulle kunna vara maj månads bästa fynd, men då jag redan rapporterat om fyndet på
Beetlebase, väljer jag i stället som månadens bästa fynd en ristbagge som också är hittad på Sternö i maj och som också är ny för Sverige.

Sternö finns många intressanta biotoper och kulturmiljöer. I rapporten den 20 mars 2010 om årets första sållprov skrev jag om natur, kultur och infrastruktur på nordvästra Sternö. Nu har jag hittat en ny intressant natur- och kulturmiljö här i nordväst. Inne i skogen ligger en ruin som förmodligen är resterna av ett lusthus som tillhört Villa Solhem.
Jag fann där några murgrönestammar som varit döda länge, dels hängande kvar i en ek, dels liggande på marken. De var upp till 3 cm i diameter. De hade mängder med gamla flyghål, kanske efter långhorningen svarthårig kvistbock Pogonocherus hispidus (L.). Från några delar som jag tog hem den 23 april kläcktes efter ett tiotal dagar flera exemplar av långhorningen dvärggrenbock Grammoptera ruficornis (Fabricius). Den 7 maj kläcktes en hane av den för Sverige nya ristbaggen Anaspis ruficollis. Redan den 15 juni 2009 håvade jag en trolig hona av denna art vid Pengaberget tre km härifrån, men bestämningen av honor är tveksam, sålunda omfattar bestämningstabellen för släktet Anaspis i Band 8 av Die Käfer Mitteleuropas av Freude, Harde och Lohse enbart hanar. Vid bestämning efter Victor Hansens Biller XII, Heteromerer, måste man beakta att en reviderad bestämningstabell finns i Entomologiske Meddelelser Bind 65 hefte 3 från 1997. Denna avser arterna frontalis, marginicollis (schilskyana), garneysi och ruficollis.
A. ruficollis liknar i färgteckningen mycket regimbarti Schilsky, en art som också finns i Blekinge. Jag håvade ett exemplar i Sölvesborgs hamn den 22 juni 2009. Den senare har dock tvåfärgad täckvingebehåring. Den liknar färgmässigt också marginicollis, men denna har insvängda halssköldsidor.
Lättast identifierar man ruficollis på bihangen på tredje bukleden hos hanen. Dessa är krökta hela längden medan frontalis, marginicollis och garneysi har bihang som är raka i början.
Från materialet kläcktes ytterligare en Anaspis-art nämligen A. maculata Geoffroy. Det är första gången jag träffar på den i Karlshamn, men redan i Sölvesborgstrakten några mil härifrån är den sedan några år en mycket vanlig Anaspis-art.
A. ruficollis och maculata är säkerligen ej beroende av murgröna för sin utveckling, utan det handlar om att substratets konsistens har attraherat den äggläggande honan.


April 2010

Gabrius sphagnicola (Sjöberg, 1950)

Hona och hane av Gabrius sphagnicola, 12 april 2010
Hona och hane av Gabrius sphagnicola, 12 april 2010.

Den 6 april gjorde jag en cykelutflykt till
ödemarkssjön där jag i augusti 2009 fann rödbent palpkortvinge Atanygnathus terminalis. Såväl snön i skogen som isen på sjön var borta och fiskmåsarna hade börjat inta sina stenar. Gungflyet var betydligt blötare än i augusti och såg kargt och oinbjudande ut.
Jag provade att trampa ner lite vitmossa under vattnet någon meter ut från torra land. Under sommaren flyter det då snabbt upp åtskilliga insekter som befunnit sig upptill i vitmossan. Nu gick det betydligt trögare att få fram några skalbaggar, men med tålamod och envishet kunde ändå några typiska vitmossearter hittas: Pterostichus rhaeticus Heer, Pterostichus diligens (Sturm), Lathrobium rufipenne Gyllenhal, Ochthephilum fracticorne (Paykull), Philonthus nigrita (Gravenhorst) och Acylophorus wagenschieberi Kiesenwetter. Även en hona tillhörande kortvingegruppen Gabrius trossulus flöt upp. Honor till denna grupp kan knappast bestämmas säkert till art, men detta exemplar hade ovanligt mörka antenner vars leder var klart tvärbreda. När dessutom benen också var mörka och täckvingarna korta kunde det knappast vara någon annan art än Gabrius sphagnicola.
Den 12 april gjorde jag därför ett återbesök för att om möjligt finna någon hane. Vid ankomsten visade det sig att gungflyet var upptaget: två tranor höll just på att para sig, men när hanen hoppat ner från honans rygg och med en våldsam trumpetstöt kungjort den lyckliga händelsen kunde jag göra min entré. Tranor är numera inte särskilt skygga fåglar, där jag befann mig i kanten av gungflyet går en gammal färdled. På denna färdas dagligen människor till fots, cykel, moped eller häst. Vid detta besök kunde jag trampa fram en hane och hona av Gabrius sphagnicola, vilket bekräftade min tidigare bestämning.
Arten beskrevs av Oscar Sjöberg i Entomologisk Tidskrift 1950. I samma artikel beskriver han även Oxypoda operta och Dermestes palmi. Vid beskrivningen kände han till två exemplar av Gabrius sphagnicola, dels en hane han själv tagit i Loos i Hälsingland, dels en hane som Thure Palm hittat i By, Dalarna.
I Entomologisk Tidskrift 1985 har Thure Palm en artikel 'Skalbaggsstudier på en uppländsk mosse' där han räknar upp alla av honom kända fynd av Gabrius sphagnicola: Uppland, Knutby (Nils Linnman) och Ryggmossen, Bälinge (Thure Palm), Dalarna, By (Thure Palm), Hälsingland, Loos (Oscar Sjöberg), Västerbotten, Stornorrfors (Huggert & Ulefors), Norrbotten, Sangis (Stig Lundberg) samt Torne Lappmark, Kiruna (Huggert & Ulefors). Dessutom fynd från Finland, Ryssland, Polen och Tyskland.
I dagens Catalogus finns den dessutom rapporterad från Småland, Jämtland och Lule Lappmark, alltså från totalt nio landskap och lappmarker. En verklig doldis som säkerligen finns i stort sett i hela Sverige.


Mars 2010

Magdalis nitida (Gyllenhal, 1827)

Magdalis nitida, Karlshamn, 2010-03-07
Figur 1. Magdalis nitida, Karlshamn, 2010-03-07.
Grangren med angrepp av Magdalis nitida, Karlshamn, 2010-03-07
Figur 2. Grangren med angrepp av Magdalis nitida.
Grangren med angrepp av Magdalis nitida, Karlshamn, 2010-03-07
Figur 3. Grangren med angrepp av Magdalis nitida.


I februari tog jag hem några en till två centimetergrova döda grangrenar från
Västerportsområdet. Grenarna hade hårt åtsittande, intorkad bark och fanns nertill på senvuxna granar på hällmark.
En typisk livsmiljö för den kortvingade granbocken Molorchus minor (Linnaeus), varav flera exemplar kläcktes. Även en rödbrun blankbock Obrium brunneum (Fabricius) erhölls, liksom åtskilliga borstiga grangrenborrar Phloeotribus spinulosus (Rey). Intressantast var dock kläckningen av åtskilliga exemplar av den för Blekinge nya splintviveln Magdalis nitida.
Beskrivning av denna art saknas i snudebillerbandet av Victor Hansen från 1965 eftersom den inte är funnen i Danmark, men den finns med i snytbaggeband 2 av Svensk Insektfauna från 1924 med Christopher Aurivillius som författare, liksom i Band 11 av Die Käfer Mitteleuropas av Freude, Harde och Lohse (FHL).
Den är 3-5 mm stor och svart med svag blåaktig glans. Såväl Aurivillius som FHL anger täckvingarna som glänsande och antennskaft som rödgult, vilket skiljer arten från närstående Magdalisarter. Men täckvingarna är närmast matta, men långt ifrån så matta som hos närstående arter, och det finns hos andra Magdalisarter tendens till rödbruna antennskaft.
Den är enbart rapporterad från elva svenska landskap, men kan finnas i samlingar och vara felbestämd.
Jag har länge förgäves sökt efter Magdalis nitida. I FHL anges att den lever på gran, tall och lärk och att den i senare tid blivit vanligare på tyska låglandet på grund av lärkplanteringar. Torkande grenar av lärk får hård åtsittande bark med hård ved inunder, liksom de grangrenar hade som jag tog hem.
I den utmärkta boken Insektsgnag i bark och ved av Bengt Ehnström och Rune Axelsson finns arten omnämnd på sidan 334, dock utan någon uppgift hur hur den lever. Jag bifogar därför två foton av en grangren med angrepp. I figur 2 är den yttre barken borttagen och den gnagfyllda gången som slutar i en puppkammare syns tydligt. I figur 3 är bark och gnagspån borttagna, så att gångarna som går in i splinten syns tydligt.
För två år sedan fann jag utanför Sölvesborg en lärkgren som hade gångsysten och puppkammare enligt figur 2 och 3. Jag misstänkte då att de var gjorda av Magdalis nitida, men jag fann inga skalbaggsrester som verifierade detta.


December 2009

Cryptolestes abietis (Wankowicz, 1865)

Cryptolestes abietis, Karlshamn, 6 december 2009
Cryptolestes abietis, Karlshamn, 6 december 2009.

Den 6 december strövade jag i
Västerport, området väster om Karlshamn som kommunen vill exploatera.
I det lilla skogsparti som kommer att återstå mellan Västerport och Schweden Splitts kvadratkilometer stora bergbrott hittade jag en liten, tätvuxen dunge av kanske fyrtioåriga granar. Flera av granarna var dödade av granbarkborrar, både denna sommar och tidigare somrar. Hackspettar hade hackat bort i stort sett all bark från topparna och nedåt. Detta hade medfört att småskalbaggar, som knappast blir föda för hackspettarna, hade samlats under kvarsittande barkrester och i förnan vid trädfötterna. På de ställen på stammarna där barken fortfarande var torr fanns den för Blekinge nya ritsplattbaggen Cryptolestes abietis i stort antal.
De två mögelbaggarna Corticaria abietorum Motschulsky och C. lateritia Mannerheim fanns också här. Båda lever på gran, den senare är nordlig och ny för Blekinge. Jag har dock ett exemplar tagit 30 januari 1971 i Siggaboda urskog i södra Småland, bara någon kilometer från Blekinge. Alla tre arterna har säkerligen gynnats i Blekinge av den stora mängd granar som dödats av granbarkborrar efter stormarna Gudrun 2005 och Per 2007.
I en likåldrig men gles granplantering ett hundratal meter därifrån fanns ett färskt spår efter ett annat intressant djur. En kronhjort hade gnagt av en stor bit av barken en och en halv meter upp på en decimetergrov gran. Även färsk spillning fanns här.


November 2009

Cryptolestes corticinus (Erichson, 1846)

Cryptolestes corticinus, Karlshamn, 6 november 2009
Cryptolestes corticinus, Karlshamn, 6 november 2009.

Den 6 november tog jag en cykeltur ut till Tegelbruksviken väster om Karlshamn. Här vill en optimistisk entreprenör bygga havsnära lyxvillor. Det är den enda obebyggda sträckan på den sex kilometer långa kusten härifrån ut till Matvik. Får bara kommunens politiker rätt att besluta om dispenser från strandskyddsbestämmelserna, så blir det säkert ja och amen till villorna.
På området växer medelålders bok, med en albård vid havet. Den hårda vinden från havet har gett upphov till flera döda grenar i trädtopparna. Innanför bokskogen kommer ett parti med hällmarker med glesa, grova tallar, varav några är döda.
Uppe på hällmarken hittade jag en decimetergrov tall som dött under sommaren. Hackspettar hade skalat av i stort sett all bark mellan en och tre meters höjd i jakt på föda. I barkbitar på trädet och på marken fanns den för Blekinge nya ritsplattbaggen Cryptolestes corticinus i antal. Denna har jag tidigare hittat i Skåne i tallskogen på Ravlunda skjutfält och på Öland i tallskogen vid Aledal, varför det var väntat att den också skulle finnas i Blekinge. Vid tallen fanns också de två fuktbaggarna Cryptophagus dorsalis Sahlberg och C. parallelus Brisout de Barneville.
I den torra förnan av barr och barkbitar vid foten av tallen fanns 15 exemplar av den NT-rödlistade kortvingen Stenus atratulus Erichson. Dessa hade sökt sig hit för övervintring. Det förefaller dock tveksamt om de kom från den 100 meter bort belägna havsstranden, troligare är att de normalt lever på hällmarken.


Oktober 2009

Blåglänsande svartbagge Platydema violaceum (Fabricius, 1790)EN

Platydema violaceum, Karlshamn, 2009-10-22
Blåglänsande svartbaggeEN, Karlshamn, 2009-10-22.
Zilora ferruginea, Karlshamn, 2009-10-10
Gropig brunbaggeNT, Karlshamn, 2009-10-10.


Tätortsnära 'misskötta' skogar är ofta mycket värdefulla för den biologiska mångfalden. Så var det i Höör där de kommunägda områdena inköpta för framtida expansion knappast utsattes för någon skoglig aktivitet. Så har det också varit i Karlshamn. Här äger kommunen i stort sett all mark i stadens omgivning. För några år sedan startade dock kommunen upp en gallring av dessa skogar. Personal från Skogsstyrelsen går igenom lövskogsområdena och färgmärker de träd som skogsentreprenören skall ta bort. I vintras och nu i höst har man hållit till i Långakärrsområdet.
Under oktober månad i år har jag cyklat runt och tittat på resultatet av gallringen. Geggiga hjulspår efter skogsmaskinerna och en myckenhet av hyggesris innebär en kraftig kvalitetsförsämring av närströvområdena. Men även den biologiska mångfalden får sig en smäll.
Skogsmaskinföraren sorterar vid utkörningen upp materialet, där fraktionen brännved speciellt intresserat mig. Vid Hagalund norr om Prästslätten hade en död ek avverkats och hamnat i brännveden. På en stock som inte var rotstocken hittades under den lösa barken tre exemplar av den blåglänsande svartbaggen som är EN-rödlistad. Vid starten av gång- och cykelvägen från Långakärr till Prästslätten låg i en brännvedsvälta en avverkad torrtall. Under den lossnande, svampiga barken på denna fanns åtskilliga exemplar av den gropiga brunbaggen Zilora ferruginea (Paykull) som är NT-rödlistad. De låg i puppkammare och skulle säkerligen övervintra i dessa.
Båda träden borde ha lämnats kvar, men kanske stod de så nära en väg att de riskerade falla över vägen och därför sågades ner.
Fraktionen brännved kan innehålla ved av låg kvalitet, men betalas nästan lika bra som massaved. Tyvärr innebär detta att vissa skogsägare dammsuger sina marker på vindfällor och torrträd, till men för den biologiska mångfalden. Så har dock ej skett här i Långakärrsområdet.
Den blåglänsande svartbaggen är knappast så sällsynt som EN-rödlistningen indikerar. Den verkar vara aktiv under vinterhalvåret och håller troligen till högt uppe i träden. Nästan alla inventeringar görs i dag av fönsterfällenissar, som sätter ut fällorna på våren och tar in dem på hösten, och använder vinterhalvåret till att gå igenom och dokumentera resultatet. De missar helt en sådan här art.
I rapporten 'Vedinsektsfaunan i Hornsö - Allgunnenområdet i östra Småland' av Sven G. Nilsson och Lars Huggert från år 2001 finns den inte omnämnd och var uppenbart inte känd härifrån trots att en mängd samlare besökt området genom åren.
Men visst finns den här. Vid ett besök den 24 maj 2005 fann jag ej långt från Mjöshyltan talrika larver i en nerfallen murken ekgren med lossnande bark. Ekgrenen var mindre än en meter lång och ungefär 3 cm i diameter. Några hemtagna larver kläcktes efter inomhusförvaring 29 juni och 6 juli.
I Gunnar Isacssons rapport 'Observationer av vedinsekter i Karlskrona och eftersök av stora ekbocken i Blekinge sommaren 2005' (Länsstyrelsen i Blekinge län, rapport 2005:11) berättas om ett fynd från Rosenholmsområdet i Karlskrona, dock ej i fönsterfälla.


September 2009

Eucinetus haemorrhoidalis (Germar, 1818)

Eucinetus haemorrhoidalis, Sandviken, 21 september 2009
Eucinetus haemorrhoidalis, Sandviken, 21 september 2009.

Sandviken sydost om Sölvesborg är Blekinges finaste playa. Här finns en 800 m lång havssandstrand med smådyner och ljungfält inåt land. Vid ett besök här den 21 september kunde fortfarande en bikinibrud i solstol spanas in - själv hade jag dock tjock flanellskjorta och jacka för att hålla värmen i den sydvästliga snålblåsten.
Jag hade förhoppningen att hitta sotsvampbaggar, men håvning utmed hela strandsträckan gav enbart ett exemplar av Phalacrus substriatus Gyllenhal utöver talrika Olibrus affinis (Sturm).
Jag tog med mig hem ett litet sållprov av sand och ihopblåst förna vid dynerna. Detta visade sig innehålla fem för Blekinge nya arter:
platthöftbaggen Eucinetus haemorrhoidalis, jordlöparen Philorhizus melanocephalus (Dejean), kortvingarna Omalium littorale Kraatz, Mycetoporus erichsonanus Fagel och Aleochara grisea Kraatz. Alla fem arterna är rapporterade från såväl Skåne som Öland, varför det var väntat att de också skulle finnas i Blekinge.
Sållprovet innehöll dessutom vardera ett exemplar av kortvingen Halobrecta flavipes Thomson och de lokalt förekommande jordlöparna Demetrias monostigma Samouelle och Microlestes minutulus (Goeze).


Augusti 2009

Rödbent palpkortvinge Atanygnathus terminalis (Erichson, 1839)(RE)

Gungfly med vattenhålor och fuktstråk, 2009-08-14
Figur 1. Gungfly med grunda vattenhålor och fuktstråk, 2009-08-14.
Fyndplats för rödbent palpkortvinge, 2009-08-14
Figur 2. Nertill i bilden fyndplatsen för rödbent palpkortvinge.
Atanygnathus terminalis, 2009-08-12
Figur 3. Atanygnathus terminalis(RE) 2009-08-12.


Den 12 augusti gjorde jag en utflykt till en ödemarkssjö i mellersta Blekinge. Vid sjön finns ett gungfly med grunda, vattenfyllda hålor och fuktstråk (Figur 1), en biotop som är ovanlig i Blekinge. Nu i slutet av sommaren var gungflyet så upptorkat att jag kunde gå ut på det utan att riskera att bli ett fynd för framtida arkeologer.
Här hoppades jag hitta Sveriges minsta dykare, Bidessus grossepunctatus Vorbringer. Nertrampande av några kvadratdecimetrar mycket blöt vitmossa intill ett fuktstråk, gav mycket riktigt några exemplar av denna dykare.

Efter undersökningen av gungflyet sökte jag mig ut till sjöstranden. Marken var här ganska fast, med lövbuskar intill stranden och små tallar och ljung innanför. Mellan ljungtuvorna dock blöta fukthål. Närmast vattnet fanns frisk vitmossa med inslag av strand- och vattenvegetation (Figur 2).
Ungefär en decimeterbred strandremsa gick att trampa ner under vattnet. På mindre än en meters längd flöt då upp ett femtiotal exemplar av den ytterst sällsynta kortvingen Atanygnathus terminalis. En snabbkontroll visade att den fanns på fler ställen, också vid en liknande strand 400 meter härifrån.
Thure Palm och Victor Hansen anger längden av Atanygnathus terminalis till 4 mm. I Die Käfer Mitteleuropas anges längden till 4-4,5 mm. Mina exemplar är strax under 5 mm långa och mycket konstanta i längd. Flera av exemplaren är nykläckta och därmed dåligt uthärdade och utfärgade.

Den rödbenta palpkortvingen hittades av Gunnar Israelson i Hässleholmstrakten på 1950-talet. Eftersom den inte återfunnits på många år betraktas den i senaste rödlista som försvunnen från Sverige. Dock återfanns den 2006 av Sven Lennartsson i Mjölbytrakten.

Gunnar Israelson beskriver sitt fynd av Atanygnathus terminalis i Natur i Göinge 1957:
"Mala, göl med något litet gungfly, 4.8.57. Detta djur, som jag i åtskilliga år förgäves sökt efter, påminner habituellt något om en bred Heterothops med starkt avsmalnande bakkropp. Erhölls vid nedtrampning av ett parti av flyet med sparsam vegetation på torvjord, däremot inte i Sphagnum. I detta hänseende påminner förekomstsättet om Acylophorus glaberrimus, vilket djur nu f.ö. inte iakttagits i hässleholmstrakten på några år."
Jag har vid några tillfällen förgäves sökt efter arten i augusti månad vid Malsjögöl öster om Mala, där det finns biotoper som stämmer överens med Israelsons beskrivning av fyndplatsen. Efter mitt fynd i vitmossa utan inslag av torvjord inser jag att det hade varit bättre att leta efter arten vid Aggarpa gyl eller Myreholms gyl väster om Mala.
Vid min fyndplats för den rödbenta palpkortvingen (figur 2) fanns relativt få andra skalbaggsarter. Dessa hade kanske redan uppsökt säkrare vinterkvarter. Däremot fanns här gott om svartmyror (Lasius niger) däremot väldigt få ettermyror (Myrmica rubra). På gungflyet i figur 1 fanns arten inte. Fyndplatsen 400 meter härifrån hade något rikare vegetation med bland annat ett bälte av smalkaveldun. Här fanns också ett mer varierat utbud av skalbaggar såsom kortvingen Euryporus picipes (Paykull), viveln Pelenomus comari (Herbst) och glattbaggarna Euconnus rutilipennis (Müller & Kunze) och E. hirticollis (Illiger).

När jag åter befann mig på torr mark och intog färdkosten inför cykelturen hem anlände en ny insektsfångare - en falk började jaga trollsländor och andra flygande insekter över gungflyet.


Juli 2009

Scopaeus minutus Erichson, 1840

Scopaeus minutus, Karlshamn, 2009-07-26
Scopaeus minutus, Karlshamn, 2009-07-26.
Tachyura parvula, Karlshamn, 2009-07-26
Tachyura parvula, Karlshamn, 2009-07-26.


Den 14 juni i år hade Entomologiska sällskapet i Lund en mycket trevlig och välbesökt utflykt till Limhamns kalkbrott. Vid en liten, grund, ganska nyskapad vattensamling med klart fint vatten var dvärglöparen, Tachyura parvula vanlig. Lättast fick man den genom att ta en näve fuktigt strandnära kalkgrus och lägga i ett vattenfyllt kar. De små jordlöparna flöt upp efter en stund. Här fanns också kortvingen Scopaeus minutus i något torrare kalkgrus. Därutöver hittade jag här bara en Amischa-kortvinge i ett exemplar.
Den 26 juli gjorde jag en utflykt till Karlshamns stads upplag av grenar, ris och jord mm i Tubbaryd, som jag besökt många gånger genom åren, men som ändå alltid brukar ge något av intresse. På ett ställe fanns en ganska brant slänt av schaktmassor, som avslutades nertill med några hålor, fyllda med illaluktande lakvatten. På en meters höjd över hålorna var gruset fuktigt av den senaste tidens regnande. Här fann jag flera exemplar av dvärglöparen Tachyura parvula och två hanar av kortvingen Scopaeus minutus, båda arterna nya för Blekinge. I gruset var mässingslöparen Bembidion lampros och den gröna snabblöparen Bembidion deletum vanliga.



Juni 2009

Sirocalodes mixtus (Mulsant & Rey, 1858)

Klängnunneört, Ceratocapnos claviculata, Sölve, 2009-06-14
Figur 1. Klängnunneört, Ceratocapnos claviculata, Sölve, 2009-06-14.
Sirocalodes mixtus, Sölve, 2009-06-11
Figur 2. Sirocalodes mixtus, Sölve, 2009-06-11.


I senaste häftet av Entomologiske Meddelelser (Bind 76 Hefte 2) rapporteras om fynd av den för Skandinavien och Baltikum nya viveln Sirocalodes mixtus i Sydjylland. Den lever på klängnunneört.
I Hallands flora från 1997, då klängnunneört var känd från Varberg, skrivs om denna växt:
"Klängnunneört har under senare hälften av 1900-talet kommit till Sverige med plantmaterial och virke från Danmark och Tyskland. Den ettåriga arten har naturaliserats på flera platser i södra Sverige och sannolikt kan den bli bofast även i Halland."
I Blekinges flora från 2006 skrivs:
"Sannolikt inkommen från Tyskland med importerat tallvirke eller skogsmaskiner, samt kraftigt spridd och etablerad på sand i talldungar. Sällsynt; funnen i tre rutor; inga gamla fynd."
De tre Blekingerutorna ligger öster om Sölvesborgsviken och gränsar till varandra. Här i sandig, ganska tät tallskog är den på vissa platser ett dominerande inslag i markvegetationen. Den verkar trivas bäst i anslutning till gamla tallstubbar och tallris på marken, där näring frigjorts.
Danmarksfynden var gjorda 8 juni 2006 och 9 juni 2007. I år har de tre första veckorna i juni månad här i Blekinge varit kalla och regniga, efter någon inledande vacker dag. På eftermiddagen den 11 juni var dock vädret rimligt bra för en utflykt till Sölve, för att undersöka om Sirocalodes mixtus även finns i Sverige. Och visst fanns den även här - åtskilliga exemplar kunde lätt håvas in. Viveln har uppenbart lika god spridningsförmåga som värdväxten.
I Sverige finns nu tre arter av vivelsläktet Sirocalodes. De känns igen på sexledad antennsträng och smal, lång antennklubba, som nästan är lika lång som antennsträngen. De två andra arterna depressicornis (Gyllenhal) och quercicola (Paykull) lever på jordrök, Fumaria officinalis, som tillhör samma växtfamilj som klängnunneört och nunneörterna. Jordrök är också ettårig, och finns främst på bar jord. Vid Karlshamns stads upplag av sand och matjord i Tubbaryd finns den i åtskilliga exemplar. Här har jag nu i juni hittat såväl depressicornis som quercicola.


Maj 2009

Labidostomis humeralis (Schneider, 1792) NT

Labidostomis humeralis, Pengaberget, 25 maj 2009
Labidostomis humeralis, Pengaberget, 25 maj 2009.

Järnvägen genom Blekinge elektrifierades för ett fåtal år sedan. För att förhindra att träd faller över den nya kontaktledningen sågades alla större träd ner i närheten av spåret. Mellan järnvägsstationen i Karlshamn och tunneln under Pengaberget fälldes ett antal grova ekar och bokar i sluttningen ner mot spåret. Här finns nu unga lövplantor i varmt läge med vindskyddande bokskog mot norr. Främst är det ek, bok, avenbok, hassel och asp.
Vid ett besök här den 25 maj håvade jag på lövbuskarna i hopp att hitta någon värmekrävande skalbagge. Utbytet var dock magert. Det visade sig ge betydligt bättre resultat att stå stilla och avsyna bladen på fristående buskar. På en meterhög hassel fann jag den NT-rödlistade och för Blekinge nya bladbaggen Labidostomis humeralis. Även de vackra fallbaggarna Cryptocephalus sexpunctatus (Linnaeus), C. bipunctatus (Linnaeus) och C. parvulus Müller hittades på detta sätt.
Vid ett snabbesök den 30 maj sågs två exemplar av den NT-rödlistade långhorningen sexfläckig blombock Anoplodera sexguttata (Fabricius).


April 2009

Alevonota gracilenta (Erichson, 1839) DD

Alevonota gracilenta, Listershuvud, 24 april 2009
Alevonota gracilenta, Listershuvud, 24 april 2009.

Den 24 april gjorde jag en utflykt till Listershuvud sydost om Sölvesborg. Högst uppe på berget finns betade torrängar, längre ned ek-, bok- och avenboksskogar. Under promenaden vände jag någon gång på stenar för att se om det fanns något intressant. Under en sten fanns bon av en liten gul myra (?Lasius flavus) och en något större brunröd myra (?Lasius umbratus). Inga myrgäster syntes till i myrbona, däremot kröp två små kortvingar undertill på stenen. Dels en Oxypoda brachyptera (Stephens), dels en Alevonota gracilenta. Den senare arten är ny för Blekinge.
Jag har bara träffat på den en gång tidigare. Den 29 maj 1995 besökte min hustru och jag havet vid Lilla Juleboda i nordöstra kanten av Ravlunda skjutfält. Det var mycket varmt, soligt och vindstilla och havet låg som en spegel med rimligt badbar vattentemperatur, vilket är sällsynt här. Men några hundra meter ut till havs låg en mörk ridå av kall havsdimma. Framåt eftermiddagen började denna långsamt röra sig inåt land, och när den nådde oss sjönk temperaturen med mer än tio grader direkt. Med den svaga ostvinden som fört dimman in över land flöt det iland åtskilliga skalbaggar som under svärmningen överraskats av kylan i dimman och hamnat i vattnet. Bland annat två exemplar av Alevonota gracilenta, men också många andra arter såsom barrblomviveln Doydirhynchus austriacus (Olivier), barrlusbaggen Laricobius erichsonii Rosenhauer, trägnagaren Xyletinus hanseni Jansson och glansbaggen Epuraea longiclavis Sjöberg.
Den 28 april fann jag ytterligare en DD-rödlistad skalbagge i Blekinge. Efter en träningsrunda i skogen bakom Tubba torg, stretchade jag mot ett upplag av ett år gamla bok-, ask- och sälgstockar. Under lossnande bark på bokstockarna fanns här talrika exemplar av smalplattbaggen Uleiota planata (Linnaeus).


Mars 2009

Corticaria polypori J. Sahlberg, 1900

Corticaria polypori, Karlshamn, 3 mars 2009
Corticaria polypori, Karlshamn, 3 mars 2009.

Schweden Splitt (www.schwedensplitt.com), som ägs av Karlshamns stad, har förvandlat det natursköna Oxhagaberget väster om Karlshamn till en kvadratkilometer stor plan yta som sträcker sig ända ner till havet. Kvar finns snart bara Oxhaganabben, denna lär bli kvar eftersom den är ihålig och rymmer Sveriges största gaslager.
Nu söker bolaget febrilt efter ny skärgårdsnatur att förstöra. Därför vill de starta ett nytt bergbrott norr om Munkahusviken som skall ta resten av naturen mellan Karlshamns stads västra bebyggelse och det nuvarande brottet. Stadens invånare skall verkligen få uppleva det massiva oväsendet från borrmaskiner och lastning av bergkross, husskakningar vid sprängningar och det fina stenmjölsdammet från krossanläggningen, som redan idag är en otrevlig komponent i innerstadsluften.
Genom det nya området går två högspänningsledningar ut till Karlhamnsverket och Polenkabeln. Dessa kan hindra brytningen i delar av området. Men ledningarna behövs inte. Karlhamnsverket, som kan producera nästan lika mycket el som de två nu avvecklade aggregaten i Barsebäcks kärnkraftverk, verkar inte ha körts i vinter över huvud taget och Polenkabeln används bara till förhindra att elöverskott i Sverige sänker elpriset.

Är det nya bergbrottet bara ett aprilskämt?
Ingalunda - men politikerna använder sig av dold agenda!
Man talar enbart om den nya stadsdelen Västerport, som skall innehålla affärer, småindustri och sporthallar. Att det kommer att ta åtskilliga år med bergbrott, innan den första etableringen kan ske håller man tyst om. Dessutom skulle det vara mycket attraktivare och billigare att etablera nya affärer på de magra åkrarna i korsningen mellan E22 och riksväg 29 några kilometer längre norrut. Och sporthallar byggs bättre vid Hunnemarafältet, där det är nära till skolor och existerande sporthallar. Och småindustri kan med fördel etableras i ett hörn av det gamla jättelika bergbrottet.
Karlshamns kommun styrs sedan flera generationer enväldigt av 'betongsossar', med ett arv från en tid då skärgårdsklippor värderades utifall de gick att omvandla till gatsten eller inte. Nuvarande kommunalråd förklarade i senaste fullmäktigemöte att han inte läser tidningar. Och journalister med andra åsikter än hans egna vill han inte träffa. Tala om maktfullkomlighet.

I det nya området finns stora partier med gammal hällmarkstallskog, med små fina kärr. Gunnar Isacsson, som utfört en snabbinventering, gjorde bland annat det unika fyndet av två gamla tallar med angrepp av reliktbock.
De första femton minuterna på såväl min korta som långa träningsrunda går genom området på små slingrande skogsstigar, varför jag är väl bekant med naturen. Under första halvan av mars i år har jag dessutom strövat igenom hela det kvadratkilometer stora området i ett lugnare tempo.
Bästa skalbaggsfyndet under dessa strövtåg har varit en hane av mögelbaggen Corticaria polypori, ny för Blekinge. Denna hittades under torr bark på en grov, levande tall tillsammans med fuktbaggen Cryptophagus dorsalis Sahlberg. I barrförnan vid foten av tallen var kortvingen Tachyporus corpulentus J. Sahlberg vanlig.
Mögelbaggen C. polypori är en kandidat till den nya rödlistan som skall komma 2010. Jag har bara hittat den vintertid under bark på mycket grova tallar (Up, Älvkarleby, Turisthotellet och Dr, Grövelsjön). Dessutom har jag en hona från en mycket fin liten skogsdunge vid Pengaberget. Biotopen är inte större än en villatomt och omges av triviala marker. Här finns några mycket grova tallar, en björkhögstubbe och några alar och bokar. Här har jag hittat de NT-rödlistade skalbaggarna gulbandad brunbagge, Orchesia fasciata Warker, liten brunbagge O. minor (Illiger) och fjädervingen Ptenidium gressneri Erichson.


Februari 2009

Myllaena masoni A. Matthews, 1883

Rättelse 2013-03-23

Vid slutkontroll inför registrering i Artportalen av fynden av Myllaena masoni kom jag fram till att alla exemplaren är M. infuscata med ovanligt mörka ben.

Slut rättelse 2013-03-23

Myllaena masoni, Ynde, 2009-02-04
Figur 1. Myllaena masoni, Ynde, 2009-02-04.
Stenus bimaculatus, Ynde, 2009-02-04
Figur 2. Stenus bimaculatus, Ynde, 2009-02-04.


På eftermiddagen den 4 februari gjorde jag en utflykt till Sölvesborg, och parkerade som vanligt vid Valje nöje. Ägaren av nöjesanläggningen var på plats och jag tog tillfället i akt att gratulera honom till Sölvesborgs kulturpris 2008.
Efter att ha tagit ett sållprov från bokbacken vid parkeringen som gav en hane och fyra honor av Acalles roboris/navieresi och ett tiotal Acalles echinatus, vandrade jag under E22an till terrängen mellan motorvägen och Siesjön.
Det lilla snötäcke som täckt Blekinge under större delen av februari hade ännu inte kommit, men marken ute på den öppna, sanka ängsmarken närmast motorvägen var hårdfrusen.
Inne i de omgivande gråvidesnåren var det dock ej så hårdfruset utan det gick att ta sållprov av mossa och underliggande jordskikt. I ett sluttande alkärr med rörligt grundvatten strax intill var markskiktet totalförstört av betesdjurstramp och vildsvinsbök. Intill alarna och vid ett litet stengärde genom området gick det dock att hitta lite sållmaterial.
Bästa fyndet i detta sållprov var en hane och några honor av den för Blekinge nya kortvingen Myllaena masoni. Den liknar mycket den närstående Myllaena infuscata Kraatz, som fanns med i något enstaka exemplar. Denna senare art hittas dock lättast i förna vid Siesjön. M. masoni anmäldes som ny för Sverige i april 2005 av Sven Lennartsson. Han hade hittat den vid Skogssjön vid Mjölby. Torbjörn Ramqvist har anmält ett fynd 1 maj 2006 från Träsksjön väster om Vaxholm.
Ytterligare några för Blekinge nya arter fanns med provet i vardera ett exemplar: kortvingarna Stenus bimaculatus Gyllenhal och Bythinus macropalpus Aubé, samt kullerglansbaggen Kateretes rufilabris (Latreille).


Januari 2009

Proteinus crenulatus Pandellé, 1867

Proteinus crenulatus, Karlshamn, 16 januari 2009
Proteinus crenulatus, Karlshamn, 16 januari 2009.

Fyndplatsen i Stilleryd för
oktober månads bästa fynd, var så intressant att jag har gjort flera återbesök. Natten till den 16 januari var kall med minus 7 grader på morgonen. På eftermiddagen när jag tog en cykeltur ut till fyndplatsen var det fortfarande några minusgrader. Den övre förnan var hårdfrusen. Ett hemtagit, litet sållprov från skiktet under de frusna, ruttna potatisarna innehöll åtskilliga skalbaggar, mest kortvingarna Atheta crassicornis (Fabricius) och Proteinus brachypterus (Fabricius). Men också ett exemplar av den NT-rödlistade glansbaggen Glischrochilus quadriguttatus (Fabricius) och ett av den sällsynta kortvingen Atheta aquatica (Thomson). Bland ett femtiotal Proteinus brachypterus fanns också två hanar av den snarlika Proteinus crenulatus. Detta är en typisk vinterart som jag första gången fann härute den 2 november 2008, och som därefter funnits med i varje sållprov.
Hanen hos P. crenulatus har en mycket starkt förlängd första framtarsled, som skiljer den lätt från hanen till P. brachypterus. P. crenulatus har dessutom blankare och mera välvd halssköld än P. brachypterus, vilket märks lätt om man har tillgång till båda arterna.
När Thure Palm 1948 gav ut den första delen av Kortvingarna inom Svensk Insektfauna kände han till fynd av Proteinus crenulatus från Hälsingland (Loos socken) och Uppland (Älvkarleby socken) och han angav arten som sällsynt. Oscar Sjöberg uppger 1962 i Coleoptera från Hälsingland och Hamra Kapellag den som allmän på senhösten. Palms uppgift kan ha berott på avsaknad av god bestämningslitteratur. I Reitters Fauna Germanica omtalas bara P. brachypterus, P. macropterus, P. atomarius och P. ovalis. Något märkligt att den i dagens Catalogus bara finns rapporterad från åtta landskap och en lappmark: (Sm, Up, Vs, Dr, Hs, Hr, Jä, Ån och Ås). Den är dock säkerligen förbisedd. Jag har även en hane från Öland tagen den 13 mars 2001 på en ruttnande fjällig ticka, Polyporus squamosus, vid Borgholms slottsruin.



December 2008

Grynobius planus (Fabricius, 1787) NT

Grynobius planus, Stilleryd, 2008-12-17
Figur 1. Grynobius planusNT, Stilleryd, 2008-12-17.
Stillerydsviken, 2008-12-17
Figur 2. Gren med angrepp av Grynobius planus, Stilleryd, 2008-12-17.


Stillerydsbadet ligger strax väster om Karlshamn. Idyllen i den lilla havsviken är idag kraftigt störd av att färjan till Klaipeda dagtid ligger vid kaj bara något hundratal meter bort. För övrigt har badet alltid haft samma problem som Kolleviksbadet öster om Karlshamn med att vattentemperaturen gärna håller sig kring 12 grader eller därunder även under de varmaste sommardagarna.
Vid en cykeltur hit den 17 december upptäckte jag en barklös gren som låg vid strandkanten (figur 2). Vågskvalpet hade gjort den blankpolerad, genomsur och tung. Det fanns gott om flyghål i den som dock alla såg väldigt gamla ut. En typisk miljö för viveln Pselactus spadix, om det var en barrträdsgren. Jag sågade av en bit. Inne i den hårda veden fanns spridda larvgångar. Vid sönderdelning med yxa erhölls ett exemplar av den rödlistade och för Blekinge nya trägnagaren Grynobius planus och larver i olika storlekar, förmodligen av denna art. Detta tyder på att det var en ekgren.
Grynobius planus är i Sverige rapporterad från Västkusten från Skåne till Bohuslän. Dock skriver Thomson 1863 i Tom V av Skandinaviens Coleoptera: 'Sällsynt; funnen på fornade Lind-stammar vid Esperöd i Skåne'. Det finns många Esperöd och Äsperöd i Skåne men Thomson avser säkert församlingen Äsperöd i sydöstra Skåne. Härifrån är det två mil till Stenshuvud och och åtta mil till Karlshamn. Det är troligt att arten finns spridd i östra Skåne och Blekinge, även om det inte kan uteslutas att den anlänt till Karlshamn med importerad lövmassaved. Vid fyndplatsen fanns flera ekar och grenen kom troligen från någon av dessa. Dock kan den även ha kommit sjövägen efter att ha flutit i havet en kortare eller längre sträcka.


November 2008

Ceutorhynchus euphorbiae Brisout de Barneville, 1866 DD

Ceutorhynchus euphorbiae, Valje, 2008-11-13
Figur 1. Ceutorhynchus euphorbiaeDD, Valje, 2008-11-13.
Atheta negligens, Valje, 2008-11-13
Figur 2. Atheta negligensDD, Valje, 2008-11-13.


På eftermiddagen den 13 november gjorde jag en utflykt till Sölvesborg för att ta ett sållprov i bokbacken mellan Valje nöje och Rikets sal på jakt efter Acalles-vivlar. Som vanligt parkerade jag vid Valje nöje. Vädret var för årstiden ganska varmt och vegetationen nästan torr, så efter sållningen tog jag fram håven och håvade vid parkeringen. I samband med starten av vintersäsongens dans hade ägaren slåttrat parkeringsytan, varför det endast var runt kanterna på parkeringen som det gick att håva. Flera skalbaggar var fortfarande aktiva och hamnade i håven. Dominerade gjorde sotsvampbaggen Olibrus bimaculatus Küster. Spetsvivlarna Apion violaceum Kirby, A. haematodes Kirby och A. stolidum Germar var också vanliga. Intressantaste fyndet var dock ett exemplar av den DD-rödlistade viveln Ceutorhynchus euphorbiae.
Få sentida fynd av denna art är kända. I Lucanus 2005 rapporterar Christoffer Fägerstöm att han håvat ett exemplar den 3 september 2005 på Karums alvar på Öland. För övrigt finns fynd från Jämtland 1995 och 1999.
I Victor Hansens snudebillerband uppges att arten lever på Myosotis palustris på fugtig bund, med fyndmånaderna maj-juni. Även i Die Käfer Mitteleuropas uppges värdväxten till Myosotis palustris (Sumpfvergißmeinnicht). Här med fyndmånaderna maj-juni och november. Detta ger dock en viss förvirring beträffande värdväxten. I Blekinges Flora uppges Myosotis palustris vara synonym med Myosotis scorpioides äkta förgätmigej, medan sumpförgätmigej heter Myosotis laxa. Förklaringen är att Myosotis laxa i Tyskland kallas Rasenvergißmeinnicht.
Jag håvade mitt exemplar längst in på parkeringen på torr, relativt nyrörd mark, då det grävdes ner en elkabel och installerades ett transformatorhus här för ett år sedan. På andra sidan motorvägen finns dock utbredda sankängar, så förmodligen lever viveln här, och har lyckats ta sig över eller under E22an.
Sållprovet gav en enda Acalles-vivel, en A. roboris Curtis, en art som jag även funnit i Karlshamns omgivningar. Det innehöll också två för Blekinge nya kortvingar dels två honor av den DD-rödlistade Atheta negligens (Mulsant & Rey) dels en hane av Cypha seminulum (Erichson) (hanseni (Palm)). I Catalogus finns rapporterat fynd av Atheta negligens från Kockenhus, Kullaberg gjorda av mig. Dessa exemplar är troligen Atheta fungi.


Oktober 2008

Orthoperus atomarius (Heer, 1841)

Orthoperus atomarius till vänster 
och O. nigrescens till höger, Karlshamn, oktober 2008
Orthoperus atomarius till vänster och O. nigrescens till höger, Karlshamn, oktober 2008.

Vid en cykeltur ut mot Stilleryd hittade jag i början av oktober en intressant biotop. Någon hade dumpat frukt och grönsaker i en lövskogsdunge. Dumpningen hade förmodligen skett redan i början av sommaren. Här fanns gott om potatis, såväl relativt friska med groddar, som ruttnande. I anslutning till dessa fanns ett stort antal småkortvingar men även stora kortvingar som Philonthus politus (Linnaeus) och P. succicola Thomson. Ett exemplar av glansbaggen Carpophilus hemipterus (Linnaeus) hittades också.
Salladshuvud hade svartruttnade ytterskal, men var friska inuti och med gröna blad i toppen. Av äpplen var bara skalen kvar.
En ensam majskolv låg här också. Majskornen hade fördubblats i storlek av fukten, men för övrigt var kolven ganska intakt. Här hittades två arter i antal, dels glansbaggen Carpophilus marginellus Motschulsky, dels punktbaggen Orthoperus atomarius (Heer).
Punktbaggen O. atomarius anmäldes som ny för Sverige i Entomologisk Tidskrift 1/1988, efter fönsterfällefynd i Varberg i anslutning till importerad massaved. Den har därefter även rapporterats från Norrbotten. I Catalogus markeras den som införd.
I Karlshamn är den emellertid väletablerad. Ett första fynd av arten gjorde jag redan den 2 november 2005 i en flishög i Asarum. Flisen var lokalt producerad av kommunen och fyndplatsen ligger 7 km från Stilleryd.
O. atomarius tillhör våra minsta skalbaggar. Heinz Freude anger i Die Käfer Mitteleuropas band 3 storleken för denna art till 0,75 mm och storleken för O. nigrescens till mindre än 0.8 mm. Som framgår av bilden på de båda arterna är dock storleksskillnaden betydligt större. De skiljs mycket lätt på att O. atomarius har blanka punkterade täckvingar, medan O. nigrescens har matta täckvingar med kraftig mikroskulptur.
En viss reservation måste göras beträffande bestämningen, eftersom jag inte har något exemplar att jämföra med. Det skulle mycket väl kunna vara en nordamerikansk art. Till den intilliggande hamnen i Stilleryd sker inte bara en stor import av massaved från övriga Europa, utan även import av flis från Nordamerika. Denna lastas av på kajen och transporteras sedan efterhand med lastbil till Nymölla bruk.


September 2008

Xyleborinus alni Niisima, 1909

Brandskadade bokar och rönn, Karlshamn, 2008-09-08
Figur 1. Två brandskadade bokar och en rönn, Karlshamn, 2008-09-08.
Bokstam, Karlshamn, 2008-09-08
Figur 2. Bok med ingångshål och bokammare till Xyleborinus alni.
Xyleborinus alni resp. Xyleborinus saxesenii, Karlshamn, 2008-09-08
Figur 3. Tre hanar och nio honor av Xyleborinus alni till vänster och X. saxeseniiNT till höger.


Industriområdet vid Munkahusviken hyser ett flertal lastbilsåkerier. Störningar i form av trafik och buller från dessa har gjort att kommunen avvecklat de fåtal äldre villor som funnits här. När en villa eldades upp förra året brandskadades inte bara trädgårdsbuskar runt huset utan även en rönn och två bokar (figur 1).
Vid en cykeltur runt Munkahusviken i början av september stannade jag till för att kontrollera de brandskadade träden. Den ena boken var helt död medan de två andra träden hade frisk bark på baksidan av stammen och gröna kvistar här och var. Brandsidorna vände mot söder och var solstekta och vindskyddade, men naturligtvis utsatta för kalla havsdimmor på våren och försommaren.
I stammarna på de ännu levande träden fanns åtskilliga ingångshål efter vedborrande barkborrar. En första kontroll avslöjade att rönnen angripits av svart lövborre Xyleborus dispar (Fabricius), brun vedborre Xyleborinus saxesenii (Ratzeburg) samt den för Blekinge nya arten X. alni Niisima.
I boken fanns husborre Trypodendron domesticum (Linnaeus), brun vedborre X. saxesenii samt X. alni. I barken var bokbarkborre Taphrorychus bicolor (Herbst) vanlig. Dessutom fanns här under lossnande bark talrika exemplar av enfärgad barksvartbagge Corticeus unicolor Piller & Mitterpacher.
Barkborren X. alni anmäldes som ny för Sverige i Entomologisk Tidskrift 3/2006, efter fönsterfällefynd i Stockholms omgivning 2004.
De följande dagarna öppnade jag upp en bokammare till brun vedborre och X. alni i såväl rönnen som boken. Ingångshålen var ungefär 2 cm långa och mynnade i en bokammare, som innehöll den nya generationen av barkborrar. I den mjuka rönnveden var bokammaren till X. alni ungefär en mm hög och en kvadratcm stor. Den följde årsringen. I detta trånga utrymme fanns nästan hundra exemplar, varav 3 hanar. Bokammaren i den betydligt hårdare bokveden (figur 2) innehöll något mer än 40 individer. Ungefär samma antal fanns i bokamrarna till X. saxesenii i såväl rönnen som boken. Medan det enbart fanns fullt utvecklade individer i rönnen, fanns det åtskilliga larver i bokamrarna i boken. Detta kan bero på att denna stam var något skuggad av buskar, men angreppet kan också ha skett senare.
Vid besök under månaden iakttogs flera gånger barkborrar som kröp omkring på stammarna: 12/9 1 hane alni; 17/9 3 hanar och 3 honor saxesenii, 1 hona alni; 21/9, 23/9 och 29/9 1 hane saxesenii; Detta kan tyda på att parningen sker genom att den nya generationen hanar lämnar sin bokammare och uppsöker honor i en annan bokammare.
Vid bestämningen av X. saxesenii och X. alni kom artikeln i Entomologisk Tidskrift till god hjälp. Som framgår av figur 3 är det en klar storleksskillnad mellan honorna av arterna. X. alni-honan har dessutom mycket kraftigare taggar baktill på täckvingarna, nästan som en rasp. Däremot är den beskrivna skillnaden i halssköldsbredden svår att använda, delvis på grund av storleksskillnaden mellan arterna.
Särskiljandet av hanarna är däremot mera problematisk. Artikeln i Entomologisk Tidskrift nämner inget om hanar, eftersom dessa knappast fås i fönsterfäller. I Zentral- und westpaläarktische Borken- und Kernkäfer uppger Antonín Pfeffer att hanar till alni i jämförelse med hanar till saxesenii skall ha längre och skarpare taggar baktill på täckvingarna, ha uppstående behåring baktill på halsskölden och framtill på täckvingarna, samt vara något längre. Om de hanar som jag funnit i respektive bokammare tillhör samma art som honorna i kammaren, så är skillnaden i taggar och behåring knappast användbar vid bestämningen. Hanarna är dessutom överlag dåligt utvecklade och lite krumma i formen, varför storleken kan vara svår att mäta. Dock syns i figur 3 en klar storleksskillnad. Halssköldens behåring framtill på det nedåtsluttande partiet verkar vara något olika hos de två arterna. Om denna iakttas bakifrån syns den lång och gles hos hanar av alni, medan den är tät och av halva längden hos saxesenii. Från sidan syns ej denna skillnad.



Augusti 2008

Silusa rubiginosa Erichson, 1837 NT

Silusa rubiginosa, Bl, Valje, 2008-08-11
I rapporten från
maj månad i år berättar jag om fynd från en bokhögstubbe intill E22an vid Valje utanför Sölvesborg. Nu i augusti gav någon Sölvesborgs kommun 'Dagens ris' i Blekinge Läns Tidning för att man låter anskrämliga döda bokar stå kvar och bilda ankomstvy för bilister på E22an. Det är inte lätt att värna om den biologiska mångfalden.
Den 11 augusti gjorde jag en ny utflykt till Valje. På trädet närmast bokhögstubben, en grov bok, fanns ett kraftigt savflöde längst ner, vilket inte är så vanligt på bok. Här satt ett exemplar av den NT-rödlistade och för Blekinge nya kortvingen Silusa rubiginosa. Denna har jag tidigare tagit på savande alm i såväl Skåne som Västmanland. Tyvärr finns det på grund av almsjukan nu knappast några grova savande almar kvar i sydligaste Sverige.
På en vall vid parkeringen fanns några prästkragar. Under dessa kröp ett tiotal Apion stolidum Germar, en spetsvivel som är ny för Blekinge.


Juli 2008

Dasygnypeta velata (Erichson, 1837)

Dasygnypeta velata, Karlshamn, 2008-07-21
Kortvingen Dasygnypeta velata, funnen i Karlshamn den 21 juli 2008.

Den 21 juli upptäckte jag i Tubbaryd en verkligt udda biotop. Sopmaskinen som kör runt på gatorna i Karlshamn tömmer här sitt innehåll nedför en cirka 2 meter hög slänt. Några kraftiga åskregn veckan innan hade skapat kraftiga rännilar i slänten och fraktionerat innehållet så att lerpartiklar och hundskit hade hamnat längst ner, fin sand lite längre upp och grov sand högst upp. Rännilskanterna dominerades av cigarettfimpar, med inblandning av plast-, glas- och pappersfragment, men också löv- och kvistrester. Allt detta överlagrade äldre tippningar. Här fanns ett rikt liv av kortvingar, främst av släktet Philhygra. Dominerade gjorde de två stora P. luridipennis Mannerheim och P. hypropotora (Kraatz). Men P. palustris (Kiesenwetter) och P. obtusangula (Joy) var också vanliga. Av släktet Carpelimus fanns bland annat C. obesus (Kiesenwetter), C. lindrothi (Palm), C. pusillus (Gravenhorst) och C. gracilis (Mannerheim). Trevligaste fynden var dock de för Blekinge nya kortvingarna Dasygnypeta velata (Erichson) och Brachyusa concolor (Erichson).
Samma skalbaggsarter har jag för övrigt funnit vid Ringsjön i Skåne, efter att stormar spolat sand över gammal strandförna.
Förra årets
julirapport av sidenblombock från Sternö kan nu kompletteras. Vid en cykeltur ut mot Sternö den 7 juli fann jag flera exemplar i anslutning till Karlshamnsverkets infrastrukturområden. Terrängen var igenväxande mager ruderatmark med berghällar. Försommartorkan hade bränt ner gräset. Sidenblombocken fanns i första hand i de fåtaliga blommorna av röllika. Den 21 juli fann jag ett exemplar på en ruderatmark vid Tubba Torg, som ligger tre km från förra fyndplatsen. Den är uppenbart utbredd i Karlshamn och förmodligen i hela södra Sverige. I fält förbises den lätt på grund av likhet med andra blombesökande blombockar med ljusa täckvingar.


Brachyusa concolor, Karlshamn, 2008-07-21
Kortvingen Brachyusa concolor, funnen i Karlshamn den 21 juli 2008.
Pseudovadonia livida, Bl, Karlshamn, Sternö, 2007-07-07
Hane av sidenblombock funnen på Sternö den 7 juli 2008.





Juni 2008

Heterocerus obsoletus Curtis, 1828

Heterocerus obsoletus, Förkärla, 2008-06-03
Strandgrävbaggen Heterocerus obsoletus, funnen i Förkärla den 3 juni 2008.

Den 3 juni gjorde jag en utflykt till Förkärla mellan Ronneby och Karlskrona och en promenad på hembygdsslingan med start vid kyrkan. Små skyltar berättar om livet förr. Vid Höga Rör norr om ensamgården Saltäng, lämnade jag leden och svängde ner mot havet. Åkrarna runt gården är idag obrukade och någon har blivit ersatt av ett större viltvatten. Min vandring gick dock genom tät skog, där åtskilliga döda eller döende grova ekar avslöjade att här varit öppen hagmark långt tidigare. Vädret var blåsigt och inte lämpat för håvning.
Närmare havet finns flera betade havsstrandängar. Ett långvarigt högtryck hade givit lågt vattenstånd i havet. Detta i kombination med bristen på regn hade fått ängarna att torka upp. Även skonorna var torrlagda och bottnen i dessa hade börjat spricka. I den vegetationsfria bottnen fanns strandgrävbaggen Heterocerus obsoletus i stort antal. Denna är ny för Blekinge, men var väntad eftersom den är funnen i omgivande landskap.
I ett parti av strandängen som fortfarande hade kvar fuktighet trampade jag fram ett exemplar av jordlöparen brun sammetslöpareNT. Denna är känd från ett fåtal lokaler i Blekinge. Även den rödlistade dykaren Laccophilus poecilusEN sågs i ett exemplar. Den har troligen sin enda nutida förekomst i Sverige vid havet mellan Ronneby och Karlskrona.


Chlaenius tristis, Förkärla, 2008-06-03
Jordlöparen brun sammetslöpareNT, funnen i Förkärla den 3 juni 2008.
Laccophilus poecilus, Listerby, 2001-06-11
Figur 3. Dykaren Laccophilus poecilusEN, funnen i Listerby den 11 juni 2001.





Maj 2008

Meligethes atramentarius Förster, 1849

Meligethes atramentarius, Bl, Valje, 2008-05-02
Nyckelpigan Calvia decemguttata, Bl, Valje, 2008-05-02


Den 2 maj gjorde jag en utflykt till Siesjön vid gränsen till Skåne. Vid mina besök här ställer jag bilen längst in på en parkering som tillhör Valje Nöje. I detta hörn, som bildar en solig och vindskyddad glänta mot söder används parkeringsytan knappast alls. Den är därför blomrik, och mina besök startar gärna med håvning på denna ruderatmark. Här växer gott om bosyska Ballota nigra. Rapsbaggen Meligethes ruficornis (Marsham), som lever på denna växt erhålles ofta i antal. Vid besöket den 2 maj tog jag bara tillvara två rapsbaggar vid håvningen, som båda visade sig vara nya för Blekinge: M. atramentarius och M. haemorrhoidalis Förster. I en artikel i Entomologisk Tidskrift 1999 berättar jag om fynden av dessa i Höörstrakten. M. atramentarius lever på gulplister som i Höör kan bilda närmast heltäckande undervegetation i medelbördiga ädellövskogar. Dock hittar man rapsbaggen främst i mycket små isolerade bestånd av gulplister. I Karlshamn har jag förgäves sökt efter rapsbaggen på gulplister som växer i lundbiotopen i Strömma. Dock avslöjar Blekinge Flora att i Blekinge finns gulplister bara i Sölvesborgstrakten, och att övriga bestånd är kulturspridda exemplar av praktgulplister. Vid mitt besök i Valje den 2 maj hade gulplister ännu ej börjat blomma. Exemplaret håvades troligen på blommande vitplister.
Rapsbaggen M. haemorrhoidalis verkar vara under spridning. Från att tidigare bara varit känd från Skåne, är den nu också hittad i Mellansverige. Exemplaret håvades troligen på jordreva.
Vid denna utflykt fann jag ytterligare två skalbaggar som är nya för Blekinge. Den vackra nyckelpigan Calvia decemguttata håvades i ett exemplar. Den är under spridning, efter att tidigare endast varit känd från sydöstra Småland. Kortvingen Stenus nitidiusculus håller till i blöt mossa vid källor och bäckar.
Strax intill parkeringen står en mindre bokhögstubbe, 25 m från Skåne och 25 m från den brusande trafiken på E22ans motorväg. På denna högstubbe har jag sett bokoxe Dorcus parallelepipedusNT, bokblombock Stictoleptura scutellataVU, och rödaxlad lundknäppare Calambus bipustulatusNT.


April 2008

Hetaerius ferrugineus (Olivier, 1789)NT

Hetaerius ferrugineus, Bl, Karlshamn, 2008-04-17
I en sydvänd vägskärning ute vid Karlshamnsverket finns en stack av hårig hedmyra, Formica exsecta. Den 17 april undersökte jag stacken på jakt efter myrgäster. Endast två skalbaggsarter hittades, dels kortvingen Dinarda hagensii Wasmann, som var talrik, dels den rödlistade stumpbaggen Hetaerius ferrugineus i några exemplar. I Entomologisk Tidskrift 1979 sidan 68 finns för övrigt en bild på en ung Mikael Sörensson, som sållar fram just dessa två skalbaggsarter från en stack av hårig hedmyra någonstans i Skåne.
I Slätten nordvästra Blekinge undersökte jag den 30 april 2003 en stack av hårig hedmyra. Stacken låg sydlänt på en mycket liten, igenväxande skogsäng omgiven av lövskog. Marken var torr och ljung hade börjat invadera ängen. Här var kortvingarna Thiasophila canaliculata Mulsant & Rey, Oxypoda haemorrhoa (Mannerheim) och O. rugicollis Kraatz allmänna. Dessutom enstaka exemplar av glattbaggen Eutheia plicata (Gyllenhal).
Kortvingen Oxypoda rugicollis lever i stackar av Formica exsecta, och är i Sverige enligt Catalogus känd från Vg-Ås, och ej rapporterad från Danmark eller Tyskland. Från en inventering av Idala-området 2006 på norra Rommeleåsen i Skåne, rapporteras dock ett fällfynd av arten.


Mars 2008

Paromalus parallelepipedus (Herbst, 1792)

Paromalus parallelepipedus, Bl, Karlshamn, 2008-03-27
Den 27 mars var jag bakom Stenhagen och rensade bort nerfallna grenar på mitt intervallträningsspår. På hällmarkerna här finns flera döda tallar med lossnande bark. En snabb undersökning avslöjade åtskilliga exemplar av den lilla stumpbaggen Paromalus parallelepipedus. Denna är ny för Blekinge, i Sverige tidigare funnen sydligast i Småland och inte funnen i Skåne eller Danmark. Den har varit rödlistad (NT) men avfördes i Rödlista 2005.


Februari 2008

Ptenidium longicorne Fuss, 1868

Ptenidium longicorne, Bl, Elleholm, 2008-02-01
I en artikel i Entomologisk Tidskrift 2007 nr 4 utreder Mikael Sörensson fjädervingen Ptenidium longicorne. Denna har varit förbisedd och ihopblandad med P. pusillum och P. formicetorum. Han redovisar fynd från Sk, Ög och Up men påpekar att den säkert kan påträffas i fler landskap. Själv hade jag hittat den i antal i en kärrkant strax intill Ellestadssjön i södra Skåne.
Vid Mörrumsån mynning finns en grovsandig fastmark som inåt begränsas av ett vasstäckt sumpområde. Båda områdena är påverkade av såväl saltvatten vid högt vattenstånd i havet som sötvatten från Mörrumsån vid höga flöden i denna. I förna i de torrare partierna av denna fastmark har jag hittat P. longicorne i antal. En annan fjädervinge som också finns här i antal är Acrotrichis pumila. Denna finns främst i något fuktigare partier närmare havsstranden.
I sumpområdet och övervintrande på fastmarken finns kortvingen Stenus solutus, som verkar vara under spridning.


Januari 2008

Rödbrun blankbock Obrium brunneum (Fabricius, 1792)NT

Obrium brunneum, Bl, Karlshamn, 2008-01-09
På ett lärkvindfälle från stormen Per, januari 2007, fanns en gren som varit död några år. Den hade utbredda angrepp av
grönhjon , Callidium aeneum, men det fanns också små, ovala flyghål, som jag förmodade var orsakade av kortvingad granbock, Molorchus minor. Från en hemtagen del av grenen kläcktes dock ett exemplar av rödbrun blankbock. Vid flyghålet var grenen 2 cm i diameter, och hade även angrepp av grönhjon.


December 2007

Pityophthorus pityographus (Ratzeburg, 1837)

P. pityographus, honor, Bl, Karlshamn, 2007-12-22
Figur 1. Barkborren P. pityographus, honor, Karlshamn den 22 december 2007.
Grenborren P. pityographus, till vänster och grangrenborren P. micrographus till höger
Figur 2. P. pityographus, till vänster och P. micrographus till höger, alla kläckta från lärkgrenar.


I december började jag undersöka toppen på en lärk som dött under sommarens lopp. Nertill på toppen var diametern 8-10 cm. Såväl stam som grenar var hårt angripna av barkborrar som redan hunnit lämna trädet. Angreppen i kombination med den regniga sommaren hade gjort att barken var lös på många ställen. Kvar i barken fanns resterna av föräldragenerationen och mindre framgångsrika exemplar som dött i förtid. Tre arter var helt dominerande: större dubbelögad bastborre Polygraphus poligraphus, sextandad barkborre Pityogenes chalcographus, samt grenborre Pityophthorus sp. I de minsta grenarna fanns endast grenborren, men i övriga delar fanns alla tre.
På stammen fanns en äldre skada, med kådutfällning, men också med intorkad, hårt åtsittande bark. Här hittade jag ett femtiotal levande grenborrar. Dessa kunde tas en och en genom att karva bort små barkflisor med en kniv. På samma sätt gick det att hitta levande grenborrar i grenarna i anslutning till knutor och grenklykor med hårt åtsittande bark. Förmodligen handlar det om exemplar som försenats i sin utveckling, snarare än om en ny generation. Dessutom hittades åtskilliga levande exemplar av Nemazoma elongatum.
Alla funna grenborrar har täckvingarna baktill utdragna i en spets som hos den ytterst allmänna grangrenborren P. micrographus. Men allt tyder på att flertalet exemplar är den för Sverige nya barkborren P. pityographus.

I Zentral- und westpaläarktische Borken- und Kernkäfer särskiljer Antonín Pfeffer de två arterna enligt:
P. micrographus: Längd 1.6-2.3 mm. Täckvingar baktill utmed sömmen med 6 borstförsedda korn. Panna hos hane och hona med enstaka korta utstående hår.
P. pityographus: Längd 1.1-1.7 mm. Täckvingar baktill utmed sömmen med 5 borstförsedda korn. Panna hos honan med en rund, vitgul, kort hårborste i mitten, hos hanen med enstaka hår längs framkanten.

Av de 59 exemplaren som hittades på stammen har 31 hårborste framtill och 28 enbart spridda hår. Alla är svarta och sånär som på tre dvärgexemplar är längden 1.7-1.8 mm.
Av de 49 exemplar från grenarna som jag hittills karvat fram har 19 hårborste framtill och 30 enbart spridda hår. De är delvis bruna (?ej utfärgade) och längden 1.5-1.6 mm.
Det är svårt att säkert avgöra antalet borstförsedda korn baktill på täckvingarna. Bland exemplaren från grenarna finns därför troligen båda arterna. I februari i år kläckte jag
P. micrographus från lärkgrenar tagna tre kilometrar bort, så båda kan utvecklas i lärkgrenar.
Den för Sverige nya arten, P. pityographus, är utbredd i Tyskland, funnen i nästan alla distrikt. Grangrenborren, P. micrographus är däremot sällsynt i Tyskland. I Danmark saknas båda.
Den nya barkborren kan ha funnits i Sverige under lång tid och vara förbisedd, då den lätt förväxlas med grangrenborren. Via Karlshamns hamn har genom åren en stor mängd massaved importerats för vidare transport till Mörrums bruk. Massaveden förvaras en tid i hamnen inför transporten till bruket. Från detta lager kan den mycket väl ha spridits till omgivningen. En annan tänkbar spridningskälla är de kottförsedda kvistar av olika granarter som finns i dagens gravkransar.
Då jag saknar jämförelsematerial måste jag reservera mig för felbestämning. Dessutom kan det ju handla om en ostsibirisk eller nordamerikansk art.

Stam och liten gren av lärk med gnagspår av P. pityographus
Figur 3. Stam och liten gren av lärk med gnagspår av P. pityographus.

November 2007

Entandad plattbagge Silvanus unidentatus (Olivier, 1790)VU

Silvanus unidentatus, Bl, Sternö, Karlshamn, 2007-11-01
Almsjukan har nått Karlshamn. Uppe vid Sternöskolan har funnits ett tiotal rätt grova almar. Dessa träd såg friska ut förra sommaren - i höst var redan flera döda eller döende med bark som föll av i stora sjok. Av almsplintborrar har jag här hittat Scolytus triarmatus och S. laevis.
Den 1 november påbörjade kommunen nedsågningen av almarna. En sådan händelse är alltid av intresse för en entomolog, eftersom den ger möjlighet till åtkomst av stam och grenar högt upp i träden. Redan vid första kontrollen på kvällen den 1 november hittade jag ett exemplar av den entandade plattbaggen, en art som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med. Den fanns under lossnande bark ett tiotal meter upp i trädet. Den sprang snabbt iväg när jag avlägsnade barken, trots att det endast var några plusgrader.


Oktober 2007

Cryptophilus integer (Heer, 1838)

Cryptophilus integer, Bl, Tubbaryd, Karlshamn, 2007-10-02
Förra årets
flishög i Tubbaryd var lagd på startplatsen till MK Jämkes årliga oktobertävling i trial. Jag hade hoppats att tävlingsförarna skulle köra rätt över flisen, men istället skyfflade arrangören flisen åt sidan till en enda stor hög. Därmed minskade utbytet vid sållningar väsentligt. Under vintern och våren transporterades dessutom en stor del av flisen bort, återstoden blandades med jord för att om något år bli matjord.
Sedan förra våren hade nya stora högar med ris och grenar samlats ihop. Dessa flisades i början på sommaren. De mycket grova ek-, bok- och poppelstockar som legat här några år flisades också, sedan en grävskopa slagit sönder dem. Dessa stockar var överlag ihåliga och hade goda förutsättningar för att hysa rödlistade insekter.
Jag började sålla flishögen i september. Den regniga och kalla sommaren hade gjort att det fanns betydligt mindre med skalbaggar i flisen. Den kanske allra vanligaste arten var den rödlistade (NT) tvåtandade plattbaggen Silvanus bidentatus (upp till 20 exemplar i en liter sållprov). Den lilla Bambara-fjädervingen kunde fortfarande hittas i enstaka exemplar. Den 9 september fann jag ett exemplar av en Cryptophilus, som jag hade svårt att bestämma. Beskrivningen av skillnaden mellan C. integer och substriatus i Die Käfer Mitteleuropas 4.supplementband skiljer sig så mycket från motsvarande beskrivning i Entomologiske Meddelelser bind 68, att man kan fråga sig om det är samma två arter som beskrivs. Efter fynd av ytterligare ett exemplar den 2 oktober, är jag nu säker på att det är integer som jag funnit. Denna art hittades första gången i Sverige den 2 augusti 2005 i Malmö av Alan Dufberg, och finns alltså nu också i Blekinge.
Kortvingen Coproporus immigrans är också en art som anlänt till Sverige på senare år. Förra året fann jag den i Linneryd. Den 11 oktober hittade jag ett exemplar i flishögen.


September 2007

Rödklintbagge Galeruca pomonae (Scopoli, 1763)

Galeruca pomonae, Sm, Linneryd, Virshult, 2007-09-07
Vid ett besök i Linneryd i sydligaste Småland den 7 september passade jag på att göra en utflykt till de torra sandmarkerna öster om sjön Viren. Dessa var för 50 år sedan uppodlade, men i dag används endast ett fåtal till vallodling, medan resten är igenväxande. Tyvärr har den kanske finaste torrängen i år förstörts genom långtidslagring av vattenbegjutna stockar. Vid håvning utmed vägen genom området fick jag ett exemplar av Galeruca pomonae.
I nr 3/2006 av Entomologisk Tidskrift finns en artikel "Släktet Galeruca i Sverige (Coleoptera Chrysomelidae)" , författad av Hans-Erik Wanntorp och Christoffer Fägerström. I denna konstaterar de att det på fastlandet bara finns tre fyndplatser (Ög, Vr, Hs) av rödklintbaggen sedan 1975. Förmodligen är den dock förbisedd, i varje fall har jag trott att den skulle ha bruna täckvingar och därför ej närmare kontrollerat svarta Galeruca, som ju 'alltid' är den mycket vanliga renfanebaggen Galeruca tanaceti.
Jag kan passa på att rätta ett fel ovanstående artikel, som jag gjort mig skyldig till. Uppgiften om fynd av rödklintbagge i Högsrum, St. Rör 31.8.1970 avser en alvarbladbagge Galeruca circumdata. Skalbaggen togs vid en liten grushög på en ruderatmark invid riksvägen sydost Stora Rör.


Augusti 2007

Meligethes ochropus Sturm, 1845

Meligethes ochropus, Elleholm, 2007-08-17
Figur 1. Rapsbaggen Meligethes ochropus, funnen i Elleholm den 17 augusti 2007.
Lixus paraplecticus, Elleholm, 2007-08-20
Figur 2. Viveln Lixus paraplecticusNT, funnen som puppa i Elleholm den 17 augusti 2007.
Lixus iridis, Elleholm, 2007-08-21
Figur 3. Viveln Lixus iridis, funnen i Elleholm den 21 augusti 2007.


Augusti månads bästa fynd blir Meligethes ochropus (figur 1), en rapsbagge som jag letat efter länge. Victor Hansen uppger att den kan påträffas från maj-oktober på åtskilliga kransblommiga växter. Enligt Die Käfer Mitteleuropas lever den på knölsyska, Stachys palustris, som blommar i juli-augusti. Håvning på kransblommiga växter såsom plisterarter, myntor, stinksyska, och knölsyska har genom åren gett många rapsbaggar men aldrig någon Meligethes ochropus förrän nu.
Den 17 augusti gjorde jag en utflykt till Mörrumsån vid Elleholm. Här finns många trevliga naturområden. I ett strandparti fanns en svårframkomlig, heltäckade vegetation av främst brännässla, björnbär (mogna och goda), åkerbinda och snårvinda. Sommarens hällregnande hade pressat ner vegetationen rejält, och upp över denna reste sig vackra, rödblommiga knölsyskor. Håvning och skakning av blomställningar över håven gav till slut ett exemplar av den eftersökta rapsbaggen.

Strax intill fanns ett större, sankt område tätt bevuxet med vass och med gles inblandning av andra växter. Här vid en raserad brygga i direkt anslutning till ån trampade jag ner några kvadratdecimetrar vegetation och håvade det som flöt upp med en liten finmaskig vattenhåv. Gav mycket lite skalbaggar, bästa fyndet var jordlöparen Demetrias imperialis. Men även en puppa flöt upp. Denna rullade jag in i en bit av en pappersnäsduk och stoppade i ett litet fångströr. Vid kontroll två dagar senare hade puppan kläckts. Det var den rödlistade viveln Lixus paraplecticus (figur 2). Larven och puppan till denna kan hittas inuti stammen på flockblommiga växter. I vassområdet växer bland annat strätta, sprängört och vattenmärke. Jag har förmodligen trampat sönder en av larven försvagad stam, varvid puppan kom ut och flöt upp.
Viveln Lixus paraplecticus har jag bara hittat en gång tidigare i Blekinge och då i en helt annorlunda biotop. Den togs den 15 augusti 1971 på kärrsilja på ett litet gungfly vid en skogstjärn i nordvästra Blekinges magra skogsmarker. På detta enda exemplar av kärrsilja som växte på gungflyt, fanns på 1970-talet nästan varje år en eller två makaonfjärilslarver. På dystränderna till den lilla tjärnen har jag flera gånger hittat den tidigare rödlistade glattbaggen Euconnus rutilipennis. Här finns också viveln Bagous frit.

Jag gjorde ett återbesök till Elleholm och Mörrumsån den 21 augusti. Vid håvning strax intill fyndplatsen för Lixus paraplecticus fick jag ett exemplar av Lixus iridis (figur 3).


Juli 2007

Sidenblombock Pseudovadonia (Anoplodera) livida (Fabricius, 1776)

Pseudovadonia livida, Bl, Karlshamn, Sternö, 2007-07-17
Juli månads bästa fynd blir en sidenblombock som hittades spindelfångad ute på
Sternö, halvön som ligger sydväst om Karlshamn. Den är i miserabelt skick, med bara en antennled och rester av benen kvar. Jag får vara tacksam mot spindeln som inte bara fångade den och utan också höll den torr och mögelfri i väntan på måltiden. Den blöta sommaren här i Karlshamn i år hade annars säkert fått den att snabbt multna bort eller bli mat för mördarsnigeln, som det kryllar av på fyndplatsen.
Sidenblombock är ett dåligt namn på mitt exemplar, eftersom översidans behåring i stort sett är borta. Då passar det danska namnet gul blomsterbuk bättre. Den anmäldes som ny för Sverige i Entomologisk Tidskrift 2005 efter fynd på Hisingen i Göteborg, det första 8 juli 2004. I Tyskland anges den som allmän. Det är troligen en till Sverige nyinvandrat art, som håller på att sprida sig.
En viss reservation måste göras beträffande bestämningen, eftersom jag inte har något exemplar att jämföra med. Den grova punkteringen på halssköld och täckvingar samt skutellens tvåspetsade bakkant talar dock för att bestämningen är korrekt.


Juni 2007

Chrysobothris chrysostigma (Linnaeus, 1758)

Chrysobothris chrysostigma, Sm, 2007-06-11 Publiceringen av juni månads bästa fynd har blivit försenad, vilket jag beklagar. Mitt bredband upphörde att fungera vid midsommar, och eftersom Telia anser att det bara är kunden som kan ha fel, vägrade de att ta emot en felanmälan. Det var först sedan jag med en surt meddelade till Telia klargjort att det med stor sannolikhet fanns ett fel i min kundprofil i deras gateway i Fjälkinge som jag åter fick ett fungerande bredband denna vecka.
Juni månads bästa fynd blir en praktbagge som varken är rödlistad eller ny för landskapet. Det är dock en art som jag letat länge efter. Eftersom den lever i död tallved borde den ha gynnats kraftigt av stormen Gudrun och jag har många gånger de senaste åren avsynat stockupplag på jakt efter den. Vid en resa i östra Småland den 11 juni hittade jag ett upplag av stockar och massaved i anslutning till ett mindre hygge. Här fanns flera exemplar av den blå praktbaggen, Phaenops cyanea. Men även en större praktbagge som borde kunna vara Chrysobothris chrysostigma fanns här. Denna art är dock mycket skygg och hann ta till vingarna långt innan jag kom i rimlig närhet för bestämning och håvfångst. Genom att smyga på den bakifrån lyckades jag åtminstone göra ett par misslyckade håvförsök. Men, genom att byta ut slaghåven mot en luftigare fjärilshåv med större fångstyta, lyckades jag till slut fånga ett exemplar.


Maj 2007

Aphodius merdarius (Fabricius, 1775)EN

Aphodius merdarius, Ynde, 2007-05-03 Den 3 maj besökte jag Ynde, som ligger nordväst om Sölvesborg. Här finns såväl sanka som torra betesmarker, alla med ymnig blomprakt. Ett större område har i vinter kantröjts mycket hårt. Tyvärr har allt ris eldats upp, till men för den biologiska mångfalden.
I hästspillning fann jag här ett exemplar av den rödlistade dyngbaggen Aphodius merdarius. Av denna art har jag tidigare bara ett enda exemplar från Blekinge. Detta hittades i svinspillning den 16 september 1966. Vid denna tid levde modersuggorna ett furstligt liv jämfört med idag. De hade egen utgång från ladugården till en inhägnad hage, där det fanns ett regn- och solskydd. Hagen bökades om rejält och det var i spillning som låg på bar sandmylla som jag fann mitt exemplar. Fyndförhållandena i Ynde var likartade. Hästspillningen låg på sandmylla, där grässvålen förstörts av såväl vildsvin som en traktor.
Aphodius merdarius har på senare tid hittats på åtskilliga platser i Svealand och norra Götaland, men har betraktats som utdöd i södra Götaland.
Andra spillningslevande skalbaggar som jag hittat här är Copris lunaris och Aphodius foetens, båda i antal.
Den 14 maj besökte jag åter området och vandrade bland annat utmed Sissebäck, gränsfloden mellan Skåne och Blekinge. Här växer vattenfräne, Rorippa amphibia. I Blekinge finns denna växt endast i denna gränstrakt till Skåne. I toppen på plantorna var viveln Poophagus sisymbrii vanlig. På bäckveronika, Veronica beccabunga, hittades bladbaggen Prasocuris junci. I hagtornblommor var ristbaggen Anaspis maculata mycket vanlig. Av denna art har jag två exemplar funna den 9 juni 2000 vid Bäckaskogs slott, som ligger en dryg mil väster om Ynde.


April 2007

Hydrochus megaphallus van Berge Henegouwen, 1988DD

Hydrochus megaphallus, Sölvesborg, 2007-03-16 Den 16 mars gjorde jag en utflykt till Sölvesborgs omgivning, vandrade i den vackra naturen och tog några små sållprov. I ett av dessa, som jag inte undersökte förrän de första dagarna i april, fann jag en hane och hona av den DD-rödlistade palpbaggen Hydrochus megaphallus. Provet var taget på en betad, delvis skogbevuxen sankäng.
Denna skalbagge avskiljdes från den närstående Hydrochus brevis först 1988. Märkligt eftersom även yttre skillnader är ganska stora. I en artikel i Entomologisk Tidskrift volym 109 (1988) rapporterar Anders N. Nilsson arten från Sk, Öl, Go, Ög, Sö, Up och Vs, efter att ha gått igenom sin egen samling och museisamlingar. Endast fynden från Öland och Gotland var sentida och några nya landskapsfynd verkar ej ha tillkommit.


Mars 2007

Grönhjon Callidium aeneum (DeGeer, 1775)NT

Callidium aeneum, Karlshamn, 2007-03-11 Mars månads bästa skalbaggsfynd blir en komplettering till föregående månads fynd av lärkbarkbocken.
I mitten av februari tog jag hem ytterligare några lärkgrenar med långhorningsangrepp. Från dessa kläcktes tre grönhjonar. Detta förklarar gnagbilderna i figur 2 och 3 i februari månads rapport om lärkbarkbock. Figur 3 visar en typisk gnagbild av grönhjonen. Gångar efter denna art går djupare ner i splintveden och fördjupningen har skarpare kanter jämfört med lärkbarkbockens. Grönhjonens utveckling är tvåårig och den kan även utnyttja grenar i flera generationer. Lärkbarkbockens utveckling är ettårig och den behöver nyligen döda grenar och träd. Bristen på nydöd ved gör det svårt att återfinna lärkbarkbocken. Dock har parkförvaltningen sågat ner den mycket stora och friska lärk som stod vid Bellevueparkens entré. Stockarna efter denna kan kanske ge någon lärkbarkbock till sommaren.


Februari 2007

Lärkbarkbock, Tetropium gabrieli Weise, 1905

Tetropium gabrieli, Karlshamn, 2007-02-12
Figur 1. Långhorningen Tetropium gabrieli funnen i Karlshamn den 12 februari 2007 död i puppkammare under bark på lärkgren.
Lärkgren med angrepp av lärkbarkbock
Figur 2. Lärkgren med diameter 4 cm. I partiet med bortskalad bark syns gnagytor i splintveden, åstadkomna av lärkbarkbock. I fördjupningen upptill återfanns exemplaret i figur 1.
Lärkgren med angrepp av ?lärkbarkbock
Figur 3. Samma lärkgren som i figur 2 men här något grövre, diameter 5 cm. Tydliga äldre angrepp av en långhorning, som troligen är lärkbarkbock.

Lärkbarkbocken har rapporterats som införd med virke till Västerbotten och Norrbotten. Den är utbredd i Danmark och borde därför också gå att hitta i Skåne.
När jag bodde i Höör höll jag alltid utkik efter döende eller skadade lärkträd. Sådana fanns knappast alls då de flesta lärkträd som man ser i Skåne är relativt unga och lärken verkar vara betydligt mer motståndskraftig mot stormskador än gran. Jag fann aldrig någon långhorningsangripen lärk i Skåne.
Under samma tid fanns också ett sågverk i Vilshult i nordvästra Blekinge som enbart sågade lärk. Lärkstockarna importerades inte utan kom från avverkningar i Sydsverige. Kontroll av stockar och sållning av bark gav aldrig någon skalbagge som lever på lärk.
Runt Karlshamn finns också en del lärk. I höstas upptäckte jag en lärkhögstubbe på en för blåst mycket utsatt kulle mellan Sweden Splits kvadratkilometerstora bergbrott och Stillerydshamnen. Lärktoppen hade hamnat skuggigt och innehöll inget av intresse, däremot fanns under barken på högstubben grova gångar med gnagmjöl. Jag trodde först att det var angrepp av lärkbarkbock, men varje sådan gång slutade i en puppkammare, där det fanns ett tomt, runt puppskal av flugtyp (?bladstekel).
Vid en cykeltur i en annan del av Karlshamn hittade jag en nerblåst lärkgren med tydliga långhorningsangrepp (fig. 2 och fig. 3), dock så gamla att troligen inga larver fanns kvar i veden. Grenen sågades upp och placerades på balkongen. När den togs in i början av februari kom det genast fram åtskilliga exemplar av den vanliga grangrenborren Pityophthorus micrographus men också sju exemplar av dennas fiende Nemazoma elongatum. även ett exemplar av Cryptolestes alternans erhölls. Däremot ingen långhorning. Vid avskalning av barken hittades en fullt utvecklad långhorning (fig. 1) som dött i puppkammaren. Det var som jag hoppats en lärkbarkbock. Vid en promenad i området hittades flera grenar med gamla angrepp enligt figur 3. Den minsta gren med angrepp hade en diameter under 2 cm. Jag hade förväntat mig att lärkbarkbocken skulle angripa döende lärkträd, på samma sätt som de närstående allmännna (Tetropium castaneum) och skulderfläckade (Tetropium fuscum) barkbockarna angriper de nedre delarna av stående döende granar. Det är kanske bristen på döende lärkar som gör att lärkbarkbocken angriper lärkgrenar.


Januari 2007

Siesjön

I december kom Blekinges Flora ut, en tjock bok på 856 sidor, med bland annat beskrivning av trevliga botaniska utflyktsmål. En av lokalerna som beskrevs var Siesjön vid Valje och gränsen till Skåne. Den 7 januari åkte jag dit och tog en promenad i den vackra naturen. Tog med mig hem några små sållprov för att se om det fanns några skalbaggar av intresse. Ingen rödlistad art hittades men ändå några trevliga fynd. Med fet stil markerar jag arter som saknar prick för Blekinge i senaste upplaga av Catalogus (2006-12-15). Av vivlar fick jag Ceutorhynchus melanostictus, Pelenomus(Phytobius) quadrituberculatus, Pelenomus,(Phytobius) quadricorniger, Neophytobius,(Phytobius) muricatus, samt Coeliodes rubicundus och nigritarsis. Andra arter som hittades var Ptenidium intermedium, Stenus circularis, Philonthus fumarius, och Epuraea melanocephala. Totalt alltså sex för Blekinge nya skalbaggsarter.


Oktober 2006

Monotoma gotzi Holzschuh & Lohse, 1981

Oktober månads bästa skalbaggsfynd blir en med tvekan bestämd Monotoma gotzi. Monotoma gotzi, Asarum, 2006-10-17
Runt Asarum finns åtskilliga grustag. I ett av dessa vinterlagras potatis i stukor, dvs långa stränger av potatis läggs på marken och täcks med halm, som skall skydda mot frost. På våren, när potatisen är borta, har halmen förts ihop i högar, där den fått ligga och multna. Denna varma biotop har jag börjat undersöka, med ett första besök den 17 oktober. Har bland annat hittat ett exemplar av den vackra kortvingen Rugilus fragilis (Gravenhorst, 1806). Finaste fyndet utgöres dock av en gråbagge (Monotomidae), som jag med tvekan bestämt till Monotoma gotzi. Exemplaret är en hona, och har blanka, fint punkterade bukleder (utom första leden), medan de närstående brevicollis, bicolor och quadricollis har matta bukleder, som hos brevicollis dessutom är grovt punkterade. För att säkerställa bestämningen skall jag försöka hitta en hane. Monotoma gotzi rapporteras från Danmark i Entomologiske Meddelelser Bind 59 (1991), med ett första fynd 19 januari 1990 på Jylland. Därefter verkar några fler fynd inte ha gjorts i Danmark. Den är dessutom känd från Österrike.


September 2006

Bambara ?contorta (Dybas, 1966)

September månads bästa skalbaggsfynd blir en Bambara , vadå Bambara?
Bambara ?contorta, Karlshamn, 2006-10-05
Stormen Gudrun fällde eller skadade en hel del träd i Karlshamns parker. Under fjoråret tog parkförvaltningen hand om dessa och sågade dessutom ner en mängd döda grenar för att förhindra olyckor med nedfallande grenar. Allt kördes till en upplagsplats, där det flisades på senvinten i år. Den mesta flisen transporterades iväg för att bli bränsle, men ett 50-tal kubikmeter lämnades kvar för att läggas i rabatter och som underlag på motionsspår. Under hösten har jag skakat flis härifrån i ett såll och kunnat hitta en hel del intressanta arter. Det intressantaste fyndet är en liten, 0,6 mm stor fjädervinge. Den ser ut som en liten Euryptilium gillmeisteri och har precis som denna gula antenner. Med hjälp av Mikael Sörenssons och Colin Johnsons artikel om fynd av udda fjädervingar i Europa kom jag fram till att den tillhörde släktet Bambara. Artikeln räknar upp 14 arter tillhörande detta släkte, alla utomeuropeiska, men två är tillfälligt funna i Tyskland. Mitt exemplar finns nu hos Mikael för artbestämning.


Augusti 2006

Coproporus immigrans Schülke, 2006
Hypopycna rufula (Erichson, 1840)
Acritus komai Lewis, 1879
Agabus didymus (Olivier, 1795)
Migneauxia orientalis Reitter, 1877
Hypopycna rufula, Karlshamn, 2006-08-31

Augusti månads skalbaggsfynd blir fem arter som alla anlänt till Sverige på senare år. De är inte rödlistade och den lilla kortvingen Coproporus immigrans är inte ens ny för fyndlandskapet. Av denna art fann jag ett exemplar den 8 augusti vid en grov, ihålig, fristående hagmarksek bebodd av Lasius fuliginosus vid Kyrkviken, Linneryd, Småland. Under sommaren 2006 har jag här hittat de rödlistade myrgästerna Thiasophila inquilinaVU och Atheta confusaNT. Även Amphotis marginata är vanlig här. Sven Nilsson rapporterar ett fynd av Coproporus immigrans från en ihålig bok i Hornsöområdet (Vedinsektsfaunan i Hornsö - Allgunnenområdet i östra Småland, 2001). På Bornholm är den funnen i stort antal 2004 i gammal möglande sågspån (Entomologiske Meddelelser, 2005).
Vid Entomologiska Sällskapets möte i Lund den 26 mars 2004 anmäler Alan Dufberg fyndet av den för Skandinavien nya kortvingen Hypopycna rufula, funnen i Alnarpsparken den 30 september 2003. Den har därefter påträffats i Halland (Catalogus Coleopterorum Sueciae, 10 januari 2006). Vid håvning i en lundbiotop vid Strömma i norra utkanten av Karlshamn, fick jag ett exemplar den 31 augusti.
Vid Entomologiska Sällskapets möte i Lund den 29 oktober 2004 anmäler jag fyndet av den för Sverige nya stumpbaggen Acritus komai funnen i min trädgårdskompost i Höör den 17 september samma år. Nu har arten spridit sig till Karlshamn, där ett exemplar hittades den 22 augusti i flis som legat i 6 månader. Vid båda fyndtillfällena var den snarlika Acritus nigricornis vanlig.
Dykaren Agabus didymus har återkommit till Sverige efter att varit försvunnen från landet under många år. Den är nu rapporterad från Skåne, Småland och Öland, och borde därför även finnas i Blekinge. Ett fynd den 16 augusti i Stilleryd väster om Karlshamn bekräftar detta.
I Entomologisk Tidskrift 2003 rapporterar jag fyndet av Migneauxia orientalis, funnen 18 augusti 1997 i Malmö som ny för Sverige. Denna har jag nu också hittat i Karlshamn med omnejd på flera platser.



Juli 2006

Lymexylon navale (Linnaeus, 1758)NT
Lymexylon navale, Övedskloster, 2002-07-04

Det mycket varma och torra vädret här i Karlshamn under juli månad har inneburit en dagfjärilsrikedom av stora mått. Bland annat är kartfjärilen nu väletablerad med fynd inte bara på blomrika ruderatmarker i Karlshamns omgivningar utan även på Regeringsgatan utanför köksfönstret och vid torpet i mager skogsmark i nordvästra Blekinge. Däremot har skalbaggsletandet gått på lågvarv. Juli månads skalbaggsfynd blir därför ett icke-fynd:
I Tubbaryd i Karlshamns utkant lägger kommunen upp stockar och grenar från nedsågade träd. Här finns ekstockar av olika grovlek och färskhet. På dessa var de rödlistade långhorningarna Poecilium alniNT och Pyrrhidium sanguineumNT vanliga i juni. Speciellt den senare verkar kunna flyga långa sträcker för att hitta optimalt utvecklingsvirke i form av nerblåsta ekgrenar där rotändan hamnat någon meter upp från marken. Den lilla rödlistade kortvingen Placusa pumilioDD har jag också hittat här. På ekstockarna har jag speciellt letat efter skeppsvarvsflugan, dock utan att hitta något exemplar. Runt färska ekstockar som låg upplagda vid Övedsklosters sågverk i Skåne sommaren 2002 iakttog jag den 4 juli hundratals äggläggande honor av skeppsvarvsfluga.



Juni 2006

Osphya bipunctata (Fabricius, 1775)VU
Osphya bipunctata 2006-06-14

Juni månads bästa skalbaggsfynd blir en varierad brunbagge håvad i Sjöarp den 14 juni, under jakt på udda Mordellistena-arter. Härifrån anmäldes den som ny för Sverige efter ett exemplar tagit av Karl-Johan Hequist den 9 juni 1940 (ET 1947 p. 184). Återfunnen 27 maj 1957 (ET 1959 p. 14-16). Mitt exemplar fanns i blandlövskog några hundra meter från huvudbyggnaden. Intressant är att här är naturen föga förändrad från mitt första besök på platsen 1953. Då som 12-åring på veckoläger med övernattning i militärtält på 'ängen'. Längre bort från huvudbyggnaden är däremot skogen, som 1953 mest bestod av gles tallskog, idag avsevärt tätare med inslag av granplanteringar.



Maj 2006

Stenolophus teutonus (Schrank, 1781)NT
Dyschirius intermedius Putzeys, 1846NT Stenolophus teutonus 2006-05-10

Maj månad ger oftast många fina skalbaggsfynd. Tyvärr har min rörlighet varit kraftigt begränsad av en muskelbristning i höger vadmuskel, och räckvidden från bilen har fått begränsas till 50 m. Som månadens fynd väljer jag två rödlistade jordlöpare Stenolophus teutonus och Dyschirius intermedius funna 10 resp 15 maj. De hittades i ett grustag i Asarum på samma, blott en kvadratmeter stor biotop. Denna utgjordes av slamtäckt, fuktig lersand, med talrika Bledius gallicus. I ett angränsande grustag med betydligt större biotopyta fanns Dyschirius intermedius i antal den 22 maj. I samma miljö levde Bledius gallicus och Platystethus cornutus, dock relativt sparsamt. Även ett ex av Dyschirius politus, ny för Bl, fanns här. Intressant är att här lever D. intermedius liksom i Mellaneuropa på lersandbankar, medan jag i Skåne endast har hittat den i lodräta strandhak vid Ålabodarna och på Ven. Fjärilsintresserade kan jag glädja med att skogssmygaren finns i grustagen.



April 2006

Trichoblemus micros (Herbst, 1784) Trichoblemus micros 2006-04-05

När snön äntligen försvann i början av april uppstod översvämningar utmed åar och bäckar. Det är alltid trevligt att sålla driftränder vid sådana tillfällen, även om man bara kan räkna med att hitta det andra redan hittat genom åren. Vid Gundlatorp någon mil öster om Karlshamn brukar gamla E22an översvämmas. Vid besök den 5 april rann vattnet över vägbanan, men vägen var ej avstängd för trafik. Sållprovet innehöll stora mängder av små, vanliga kortvingar, såsom Amischa analis, A. bifoveolata, A. decipiens, Geostiba circellaris, Atheta fungi och Aloconota gregaria men också en jordlöpare Trichoblemus micros som saknar prick i Blekingerutan i senaste Catalogus (2006-02-06). Denna art är känd från Skåne till Västerbotten, själv har jag hittat den i antal i Skåne och Västmanland.



Mars 2006

Attagenus smirnovi Zhantiev, 1973 Attagenus smirnovi 2006-03-27

Marken i Karlshamn har ända sedan slutet av december varit täckt av ett tjockt snötäcke som utgjort ett taskigt hinder för mina vintersållningar. När jag därför skall presentera månadens fynd så får det bli ett inomhusdjur från lägenheten i Karlshamn. Fotot är av låg kvalitet, men jag hoppas kunna förkovra mig och prestera bättre framöver. Denna lilla skadegörare har visat sig bebo lägenheten i Karlshamn. Fynddatum är 6/5, 20/6, 7/9, 23/9, 23/12 2005 och 27/3 2006, vilket avslöjar den som en sann 'åretruntare'.


Min första kontakt med Attagenus smirnovi var i februari 1967. Jag blev förflyttad till Karlstad och i väntan på ett radhus ute i Kroppkärr fick jag bo på Lammberget i en möblerad lägenhet som disponerades av mitt nya företag. Här fanns ängern i antal. Det intressanta med denna lägenheten var att den i folkmun kallades 'rysslägenheten', eftersom den under en lång följd av år bebotts av ryska ingenjörer som utbildades på de maskiner för papperstillverkning som företaget sålt till Ryssland. Förmodligen har dessa haft med sig ängern från Ryssland - detta är troligen vägen in till Sverige för denna änger. Järnridån var ett effektivt hinder för både människor och ängrar vid denna tid.